Mycket depppå bloggen nu för tiden.. Jag och Jeannie pratade häromdagen (igår?) om typ det, och kom båda fram till att vi är humörperiodare, och nu är vi båda två på sämre humör. Just nu är det mycket motgångar för oss båda. Förhoppningsvis blir det bättre snart.

Har fått hem några journaler, så att jag har dem ifall jag blir skickad till vårdcentralen av min nuvarande avdelning.
Har läst igenom dem, och jag blir så deppig. Varför kan inte läkare vara ärliga med mig?
Minns ni att jag skrev att jag hade fått en remiss till psykiatrin av helt andra skäl än min läkare sagt?
Ja, det har hänt igen, fast värre. Läkarna har ljugit för mig igen.

I min journal står det i princip med varningstrianglar att jag inte ska få något morfinpreparat överhuvudtaget, eftersom jag vill ha det för mycket och är beroende.
ÅH VAD LESS JAG BLIR.
Det känns så ovärt. Alla läkare läser igenom det där, och oavsett vad jag än säger så kommer de tro mer på en fellow läkare än på mig. Jag kommer ha extremt svårt för att få smärtstillande igen, och det är inte konstigt att de inte tar min smärta på allvar när det i princip står i journalen att jag simulerar smärta för att få smärtstillande.

Vad är nästa steg, hur ska jag ta mig vidare?
Åh.
Hjälp.

/Fanny

Ursäkta att jag inte hört av mig på ett tag.
Det är bara så jobbigt just nu.

Halsfluss (varför stiger febern!? är inte det värsta över..!?), väldigt jobbigt med uretriten och privata problem from hell.
Jag vill bara spola några månader fram tills där jag mår bättre. Jag MÅSTE få må bättre.

/Fanny

Kunde komma till jobbet i tid för en gångs skull, nu i flera veckor har jag varit dålig på förmiddagen och blivit bättre fram emot eftermiddagen så det kändes skönt att kunna gå upp utan att det var överjävligt.

Fick däremot sluta tidigare istället, killarna är fortfarande kvar och gör klart. Får så dåligt samvete när jag lämnar dem i allt, har ändå tur då mina kollegor aldrig ifrågasätter varför jag måste gå hem, dem förstår.

 

Funderade mycket idag på vilka möjligheter som skulle kunna göra att jag skulle fixa att jobba mer och längre. Det optimala utifrån sjukdomen skulle ju vara att jobba hemifrån, mer än så kan man ju inte begära. Om jag inte kan jobba hemifrån så skulle det vara ett jobb där jag har utsatta timmar i veckan som jag själv får fördela uifrån hur jag mår. Dessutom skulle det vara så lite stress som möjligt så att om jag inte kan sitta så behöver jag åtminstone inte springa. Detta är ju det optimala, det man nästan bara kan drömma om! Det hemska är att skulle jag däremot tänka utifrån min personligehet och vad jag vill, då blir möjliheterna raka motsatsen. Jag VILL ju ha många bollar i luften, jag VILL ha många trådar att hålla i och mycket som händer på en gång. Jag vill INTE jobba hemifrån utan kollegor.

 

Ikväll kommer iaf Anna hit och håller mig sällskap en stund, ska bli trevligt. Hoppas jag inte blir sämre.

/Jeannie

 

Ush vad jag har lätt för att börja gråta. Känner mig ledsen fast jag egentligen borde vara så jäkla lycklig! Borde vara lycklig för att jag har så underbara, fina vänner, lycklig för att jag har en underbar man som jag älskar, lycklig för att min närmsta vän just nu gör något hon drömt om länge, lycklig för att jag snart ska få komma till Sophiahemmet, det finns så otroligt mycket som borde få mig att gå på rosa moln. Ändå väljer jag att läsa saker som jag inte kan hantera, väljer att gå in i en annan människa och försöka känna det hon känner för att jag så gärna vill lära känna denna människa. Nu känner jag mig bara knäpp men jag ville så gärna veta vad hon har gått igenom för att kunna förstå henne så bra som möjligt. Hennes historia får mig att gråta, får mig att tänka på någon annan i min närhet som gått igenom samma känslor och samma tankar men i ett barns perspektiv.

Livet är grymt.

 

/Jeannie

Tog en promenad med Linda förut idag, så underbart skönt att känna att man kommer ut och rör på sig! Det är ju inga power walk promenader vi snackar nu men det blir ju iaf relvativt långa promenader. Linda berättade dessutom att hon beslutat sig för att vara kvar här i Fårösund över denna sommar också och fram till i höst, jag är så lycklig över det så jag skulle kunna börja gråta. Det kom så plötsligt när hon berättade det så han inte riktigt reagera, nu däremot när jag börjat tänka på hur det skulle varit om hon beslutat sig för motsatsen, nu förstår jag hur mycket det egentligen betyder.

 

Fick också nyss veta att en lastbil har kört in i en elstolpe där Josefin bor, så nu går det inte att nå henne på ett par dagar. Känns hemskt, man blev lite bortskämd nu i början när man kunde prata med henne varje dag genom fb.

 

Eftersom jag har mått bra nästan hela dagen idag så hoppas jag på att kunna jobba imorn!

Idag har jag varit hemma och tagit det lugnt, varit halvdålig från och till men nu mår jag bra. Har skrivit på papprena om mitt sjukdomsliv jag ska ha med mig till Sophiahemmet. Har bland annat gjort en smärtskala med mina beskrivningar om hur jag känner, vad som händer och vad jag behöver i varje steg. Ganska pedagogiskt upplägg, gamla Jeannie börjar lysa igenom i sånna här grejer. Tänkte för övrigt lägga upp den här när jag kan, kanske kan vara intressant att jämföra med. Fanny kanske också skulle kunna göra något liknande?

 

Har lagat korvstroganof och ätit middag med en mycket trött Christoffer som kom hem halv fyra i natt och sen jobbat några timmar nu ikväll.

 

Läste ett talesätt på nätet i går kväll.

 

Tema på bloggen i en förhoppningsvis kommande, ny, fräch design?

 

/Jeannie

Var dålig på förmiddagen igår med trängningar, kunde tillslut börja jobba vid ett så det blev några timmars jobb ändå. Fick igårkvälls reda på att Nandie var tvungen att jobba denna natten också så det blev ingen vinväll.. fick även se att tjejerna i stan planerat vår kväll till nästa vecka och inte idag! Nu sitter jag allså här och har panik över var jag ska ta vägen denna kväll, speciellt eftersom jag mår bättre idag än igår! Hoppades på att jag åtminstone skulle få hämta Christoffer och hans kompisar på krogen i natt men nu ska tydligen Dennis tjej hämta istället. Fan.

 

Idag tänkte Christoffer fiska så jag åker med och tar en promenad eller något tänkte jag. Så fint väder ute!

 

/Jeannie

 

Vaknade halv 4 och kan inte somna om. Dumma uretrit!

Uppdatering: Lyckades somna om vid 7-tiden och sova till 9. Fick i alla fall ca 4 timmars sömn inatt (somnade väldigt sent)!

/Fanny

Jag vet med säkerhet att jag inte är den enda som tänker på döden när man haft väldigt ont, väldigt länge. När man är inne på 3:e sömnlösa natten och bara ligger och vrider sig, och kanske skriker i kudden. Man tänker på att döden är mildare än det levande helvetet man är satt i.

När jag börjar tänka på döden och vilken lättnad döden vore, så reflex-tänker jag på min lillebror. Det känns som att det är han som skulle lida mest om jag dog. Jag är ju som ändå någon slags förebild. De andra i mitt liv är ju som vuxna, och det känns som att de skulle hantera det bättre än honom. Jag lever verkligen för honom, jag älskar honom för mycket för att ge honom ett sådant brutalt straff.

Nu har jag hittat en ny sak som får mig på bättre humör, som liksom motar bort döds-tankarna och hellre får mig att bli tacksam för livet.
Min bilolycka.
När jag skrev på facebook för första gången efter olyckan och skrev att jag under omständigheterna ändå mår rätt okej, så fick jag hur många likes som helst, men framförallt väldigt många kommentarer! Att läsa igenom kommentarerna som alla dessa människor skrev till mig, att de var glada att jag överlevde, att de vill att jag ska krya på mig osv.. Det är väldigt många människor som skulle sörja om jag dog.

Nästa livspepp-grej är också på facebook. När jag kanske 3-4 veckor efter olyckan skrev att jag var fri från rullatorn på facebook fick jag otroligt många likes, och kommentarer med så mycket kärlek i sig.

Alla dessa människor är glada för att jag är vid liv. Den gåvan måste ju vara större än mitt sjukdoms-straff?

Det händer en hel del privata saker i mitt liv just nu utöver sjukdomen, tunga saker som måste lösas.. Det är otroligt lätt att gräva ner sig, men det tänker jag inte göra. Jag vägrar. Om så inte för min skull, så för alla andras skull, alla som älskar mig.
Ibland krävs det sånt tänk för att det ska gå, men så länge det funkar tycker jag inte det är så viktigt vilket skälet är just då.

Jag behöver verkligen träffa vänner just nu, vilket jag kommer göra. Mer än jag gjort på väldigt länge.
Det är så lätt att isolera sig när man har ont, att bli ensam. Tur att jag har så många vänner som inte överger mig för det. <3

/Fanny

Läste mitt inlägg jag skrev igår, fan vad sjukt det lät såg jag nu. Först snackar jag om hur mycket fest det är i helgen och sedan om min sjukskrivning. Nu har jag ju sådan tur att de flesta av er som läser vet vad jag menar och inte behöver undra hur jag tänkte där men kunde kanske uttryckt mig lite bättre där.

 

Idag mår jag bättre än igår och ska snart gå och möta Linda för en längre promenad. Sen vet jag inte riktigt vad som händer idag, Kanska baka bröd eller något? Måste skriva klart alla papper som jag ska ta med till Sophiahemmet också. Det börjar närma sig!

 

/Jeannie

Hur är det möjligt!?

Idag när jag var ute på en promenad med Linda så kom det plötsligt fram att hon inte kommer vara hemma i helgen och alltså lämnar mig i ensamhet lagom nu till första helgen då Josefin inte är hemma. Började fundera på hur jag skulle ta mig igenom detta.. inte långt senare smsar Nandie och föreslår en vinkväll i helgen. Så underbart glad jag blev! Helgen räddad tänkte jag! MEN nu precis fick jag också en inbjudan av en god vän från min gamla klass som ville köra favorit i repris för gamla tiders skull, dvs. förfest i hennes kök och sedan Munken.  Beslutsångest!! Jag vill ju göra både och men kan ju fan inte vara på två ställen samtidigt..

När man tror att helgen kommer bli tom, ensam, tung och jobbig då får man plötsligt två helt underbara förslag!

 

Idag har jag varit hos min läkare och förlängt min sjukskrivning, väntar fortfarande på att dem ska börja jobba med mitt ärende sen två månader tillbaka.

 

Nu sitter Josefin på en flygplats i Istanbul.. Min älskade, aldeles ensamma Josefin.

 

/Jeannie

Josefin och Kalle var precis här för att säga hejdå.

Har tyckt att  jag varit så jäkla stark som knapt gråtit, inte tillåtit mig själv till att vara svag inför Josefin under hela den här tiden som resan till Sydafrika planerats. Inte en tår tillät jag falla varken igår när vi hade vår sista dag tillsammans eller nu när hon var här i 15 min och vi kramade om varandra. Nu däremot.. nu kommer allt på en gång istället. Kommer aldrig kunna förklara Josefins och min realtion till varandra. Vi vet allt om varandra, vi berättar allt för varandra, vi tycker lika dant, vi prioriterar samma saker, vi har samma humor, vi tycker om samma saker. Trots att vi båda har pojkvänner och spenderar mycket tid med dem så träffas vi nästan varje dag och man ser oss oftast tillsammans. Hon är halva mig, hur fånigt det än låter. Ni vet sådana historier om hur två människor någon gång i livet träffas av en ren slump och bara klickar. Hur dem på en gång bara vet att det kommer vara dem och sedan spenderar all tid tillsammans efter det, år efter år. En sådan historia bär vi. Det har varit vi, alltid, jämt, varje dag och överallt  sen vi träffades första gången.

 

Josefin ska bara vara borta i två månader, två månader, det kan man faktiskt sätta ett "bara" framför med all rättvisa. Men just nu känns det fruktansvärt tungt och två månder känns plötsligt som två år.

 

/Jeannie

Kaos. Panik. Förintelse.

Ge mig styrka att kämpa vidare, att fortsätta stå upp. Tyngden i bröstet är större än någonsin.

Fanny Karlsson. Förstå att även det här löser sig. Snälla, förstå det. Även det här.

/Fanny

Välja sina strider.. herregud, vad jag är värdelös på det!
Om jag hade vart frisk och varit 20 år på 60-talet hade jag varit största hippien i hela världen och demonstrerat dygnet runt! 

När man är sjuk och har en begränsad mängd energi är det väldigt viktigt om man är som mig att välja sina strider. Man kan inte rädda alla. Man kan inte försvara allt.

Jag har blivit bättre på att ibland helt enkelt lära mig ta djupa andetag, inse att det är som det är och be sinnesrobönen:

Många där ute skulle behöva sluta titta bort och strida mer, kämpa mer för andra, lägga mer ner energi på att slåss, så det här rådet är verkligen inte för alla.

Jag är, som ni kanske läst tidigare, vegetarian sen några år tillbaka, och det är en strid jag valt att ta. Det är rimligt att jag kan förändra kosten för något jag verkligen tror på. DÄREMOT måste jag lära mig att vissa idioter är obotliga. Att folk äter kött är inte det som stör mig, utan det är hur många argumenterar för sitt köttätande och blir förbannade när folk försöker sprida nackdelarna med köttkonsumtion. Idag läste jag följande kommentar till en bild postad på en vegetarisk sida, där man avrådde från LCHF-dieten (eftersom det ofta innebär extremt ökad animalisk konsumtion osv):
"Sluta tycka så mycket och låt var man bestämma över sin egen kropp."

Jag blir så himla förbannad.
Självklart ska alla i slutändan bestämma själv över sin kost, det har jag aldrig sagt något emot. Det är när man på en VEGETARISK SIDA postar det här blir jag så arg. "Sluta tycka så mycket.." ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHH!!!!
Jag skulle kunna sitta hela kvällen och skriva om alla fel jag tycker finns med den meningen. Utan överdrift. Om jag inte hade varit medveten om att jag har lätt för att göra så hade jag förmodligen gjort det. MEN nu väljer jag att inte ta den striden. En människa som tycker att folk tycker för mycket när man avråder folk från att göra vissa val for the sake of the planet kan jag inte hjälpa, oavsett hur mycket jag skriver. Det här är en strid jag inte kan vinna på ett rimligt vis, det enda som det här kommer ge mig är enorm frustration och ilska och jag kommer tappa väldigt mycket energi.
Det är en strid jag väljer att inte ge mig in i. För min skull.
Den lilla energin jag har ska jag i så stor utsträckning det går lägga på något som ger mig något positivt.

(OBS, inte propaganda, utan bara brutalt bra exempel på vilka strider jag måste lära mig att inte ta ännu bättre. Strider som jag ofta blir sugen på att delta i.)

Är ni likadana, eller har ni inte samma problem alls? :)

/Fanny

Fast på toan.
Suck. 

Nästan varje gång jag blir lite bättre så tänds en liten gnista av hopp att det börjar gå över, att jag håller på att bli frisk, att jag aldrig mer kommer fastna på toan och så vidare. Att allt kommer lösa sig. Blir det så för er också?

En konstig sak med min kropp har härjat på sistone. Jag sover helt okej! Jag vaknar ju hela tiden, såklart, och har otroligt svårt att somna.. men jag har fått rätt många timmar! Jätteskönt, men jätteskumt! So not Fanny-style liksom.

Har färgat håret brunt. Gillar det sådär. Vill vara blond igen, men kan inte just nu.. Håret kommer ju gå av om jag bleker det igen.

Toalettsitsar tror inte jag att vi pratat om tidigare, och jag måste bara få ge er ett tips!
Genom åren har jag suttit i flera timmar på ett gäng olika sorter, och kommit fram till en sak:
Om ni är som jag, och sitter flera timmar på toan rätt ofta - skaffa träsits!
Man domnar inte bort lika mycket och det är betydligt bekvämare helt enkelt!
DO IT!

/Fanny

Mycket smärta som aldrig verkar ta slut. Det är sjukt många dagar i sträck som jag i princip varit sängliggandes nu. Jobbigt!

Jag blev sjuk när jag gick i 8:an, och började alltså gymnasiet utan att inse allvaret i min sjukdom. Jag valde en svår linje och räknade inte med att jag skulle missa så mycket som jag gjort. Jag har alltså en hel del rester kvar från gymnasiet, och jag försöker ta tag i det. Inte resterna i sig, men lösa med skolan så jag får GÖRA resterna på distans, det går ju inte helt utan fight.
Direkt någon frågar om skolan, eller bara jag kommer att tänka på skolan, så får jag som en tyngd i bröstet och blir lätt apatisk. Åh, vad jobbigt jag tycker att det är. Varenda gång någon frågar hur det går med skolan, känner jag mig lat och som att folk tror att jag inte vill tillföra något till samhället. Jag vill bara att skolan ska ligga bakom mig. Det är så jobbigt att kämpa med den här sjukdomen och samtidigt veta att det är en hel hög saker jag borde göra.

Jag vill bara att det här ska lösa sig. Att någon annan fixar det här liksom.

/Fanny

Har mått helt okej idag! Var dålig under förmiddagen men från och med två har jag mått bra uretritmessigt. Istället har jag haft ont i magen och ryggen. Har träffat Josefin en stund, gått en promenad med Marie, ringt och frågat om min journal på alvarssons, tvättat och hunnit börja laga mat, så jag är nöjd med dagen ändå!

Fick för en stund sen reda på att en bekant till mig har fått 13 rätt på stryktipset... vunnit en jäkla massa pengar då med andra ord! Glad för hennes skull såklart men åh vad jag önskar att jag fått vinna en sådan summa. Just nu har jag kommit in i en period då jag bara tänker på att resa, vill komma ifrån allt det här, upptäcka nya platser, uppleva nya saker, leva lite. Men det klart, vinna pengar och resa.. det vill vi väl alla ;)

 

/Jeannie

Uretrit eller urinvägsinfektion.. ja, ibland kan man blanda ihop dessa!


Vi börjar från början:
Urinvägsinfektion - bakterier
Uretrit - inga bakterier

Om du aldrig kännt urinvägsbesvär förut, och läser det här, gå till en vårdcentral! Det är troligast en urinvägsinfektion, vilket är väldigt vanligt att kvinnor får!

Om du däremot är en kvinna med diagnosen uretrit, och funderar om det är uretritkänningar eller urinvägsinfektion.. fortsätt läs, så får ni höra mina råd.

Tecken på att det är en infektion, och inte uretrit:

Om du misstänker att du har en infektion är det säkrast att gå till en vårdcentral och lämna urinprov. Det tar bara någon minut att få reda på om du har en infektion eller inte. Om du har en infektion, be dem skicka provet på odling. Då får du rätt antibiotika, istället för att de ska gissa. De frågar oftast mig om jag vill ha det på odling eller inte, och om eran sköterska/läkare/vårdpersonal of some kind frågar er den frågan - svara ODLING.


Om man har en infektion och inte behandlas för det, vad händer?
Eller rättare sagt, om du inte tror att du har en infektion, men får symptomen jag lägger upp nedan så måste du söka vård snarast.
Många gånger går infektionerna borta själva, särskilt om man dricker mycket t ex tranbärsdricka. Men ibland så försvinner de inte av sig själva, utan klättrar uppåt och bli en njurbäckeninflammation. Det är något jag haft kanske 3-4 gånger, så jag känner till symptomen väl. En obehandlad njurbäckeninflammation kan ge blodförgiftning, och ni vet vad en obehandlad blodförgiftning leder till..

Kort sagt, sök hjälp DIREKT om ni får dessa symptom:

• Ont i njurarna.
  Det kan vara svårt att veta om det är njurarna det gör ont i, men det finns ett test som kräver lite mod. Be någon nära dig att ge dig ett milt slag på ryggen, där njurarna sitter. Känns det som att du blir knivhuggen, då är det nog lite njursmärta. Det här kommer ni göra hos läkaren hur som helst, så var inte rädda för att göra det. Smärtan går ner till nivån den var i tidigare väldigt fort.
  
  
• Kräkningar.
  Dessa kommer inte först, men ja. Allt du äter och dricker spyr du tillslut.
  
  
• Feber
  Ja, du får feber för att infektionen blivit så allvarlig.
  
  
• Sjukhetskänsla.
  Du känner dig oerhört sjuk. Att byta kanal med tv-dosan är jobbigt. Du känner dig helt enkelt inte bra alls, och har ont lite överallt. Ibland har jag fått väldigt ont i magen också.

Behandlingen är antibiotika, precis som du skulle ha fått vid en vanlig urinvägsinfektion. Om du spyr väldigt mycket och inte ens kan svälja tabletterna, så kan du läggas in och få antibiotika-drop. Det är inte nödvändigt så ofta dock.

Hoppas ni lärt er någonting. Men som sagt, om du misstänker infektion - lämna ett prov på vårdcentralen direkt. Det tar inte så mycket tid eller ork från ditt liv, även om det kan kännas väldigt onödigt.

Ha det bra!

/Fanny

Den här veckan har varit hemsk. Den har verkligen varit jättehemsk. Jag har haft så ont så jag inte vet vart jag tagit vägen, och på nyår svimmade jag av smärta till och med. Jag blir så arg på mina läkare som inte vill ge mig något smärtstillande..

Dagarna innan det small till och blev olidligt mådde jag dock relativt bra. En bättre period, som var tvungen att straffas med en mycket sämre.


Jag är så träningssugen, förresten!
Jag drömde i natt att jag tränade, och är så otroligt peppad. En vältränad kropp igen är ju verkligen en dröm (innan jag blev sjuk tränade jag som en tok). Jogga är ju verkligen något jag älskar. Sätta på bra musik i hörlurarna, och bara dra iväg några kilometer på en sommarkväll. Ååh. Det vill jag.
DOCK vet jag att min kropp inte klarar av träning. Dels brukar jag få oerhört ont under tiden jag tränar, men efteråt kommer den riktiga smällen. Då får jag ett ordentligt straff. Det är så synd, eftersom träning varit en passion för mig förut. Träningen var verkligen en del av mig.

Hur har ni löst det här med träning? Har ni kommit på någon träningsform som funkar lite bättre än andra? Jogga verkar ju vara bland det värsta jag kan hitta på.. Yoga har funkat någorlunda, men jag är mer konditionsträningstypen..
Mamma och pappa funderar på att skaffa en crosstrainer, har någon av er erfarenhet av det i samband med uretrit? Det vore ju verkligen en dröm om vi skaffade en sån och det funkade bra för min kropp!
Tips uppskattas enormt!

Hoppas ni mår bra!

/Fanny

Kollar runt på Sophiahemmets hemsida för att hitta vägbeskrivning osv, vara lite förberedd liksom. Ni anar inte hur nervös jag blir när jag tänker på det, tänker på besöket på Sophiahemmet. Det finns ju så mycket som kan gå åt andra håll än vad jag önskar. Det jag är mest nervös för just nu är att min läkare inte ska ha tid med mig när jag väl är där, det har man ju varit med om många gånger, att läkarna ligger efter i chemat och måste skynda förbi vissa patsienter. Jag vill inte vara med om det denna gång, det kommer knäcka mig. Först vänta i tre månader på en tid och sedan åka ända från Gotland för en enda läkartid.

Något annat jag är nervös för är att han ska vilja göra en undersökning, det går ju inte då vi planerar att åka hem samma dag och alltså inte bokat något rum någonstans. Jag kommer med all säkerhet få ont efter en undersökning och jag fixar inte det mitt i sthlm utan att ha någonstans att ta vägen. Jag hoppas verkligen han förstår att vi måste planera en eventuell undersökning eftersom vi åker så långt.

 

Tänk att det bara är en månad kvar nu!

 

/Jeannie

vi har verkligen en udda relation.
Eller, så udda är den egentligen inte.
Relationer som liknar våran förekommer ofta i naturen.
Fästingar på rådjur. Skabb på rävar. Svampar på träd.
Du är en parasit.
En äcklig, hemsk parasit.
Du lever på mitt lidande, och oj vad jag ger dig föda.

Sedan dagen du kom in i mitt liv har du tagit så mycket du kommer åt.
Genom åren, har du tagit mer och mer.
Min trovärdighet, min frihet, min lycka..
Jag har börjat undra om du någonsin kommer ge dig.
Om du någonsin kommer åt en punkt där du blir nöjd.
Du kanske till och med är en parasitoid - en parasit som dödar sitt värddjur.
Det kanske är det du är ute efter.
Du kanske skulle nöja dig då.
Ibland känns det som att det är just den tanken som håller mig vid liv - för jag vill inte ge dig den njutningen.
Det kanske är det sista jag kan bestämma över.
Därför är det en garanti på att du inte kommer få det.

Det kluriga med dig, är att jag inte riktigt förstår dig.
Om jag hade gjort något ont, sagt något dumt..
Om jag faktiskt gjort något som jag inte blivit straffad för, men borde ha blivit..
Då skulle jag kunna förstå dig mer.
Om det fanns en poäng jag skulle behöva förstå.
Men jag förstår inte.
Jag förstår inte varför du inte lämnar mig ifred.
Varför jag alltid ska återkomma till dig, när jag väl lyckas fly en liten bit bort?

Jag hatar dig så mycket.
Ibland tror jag knappt själv att det här händer på riktigt, bara för att det är så vansinnigt bisarrt.
Det är faktiskt helt sjukt att jag ska behöva umgås så flitigt med dig, när jag hatar dig så mycket.
Att det första jag tänker på när jag vaknar är dig.
Det sista jag tänker på innan jag somnar är dig.
När någon gör något fint för mig, så tänker jag på dig.
Varenda gång någon ringer, varenda gång jag ler, varenda gång jag tar ett steg.
Du är en ond diktator, vars enda mål är att se mig brinna.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig så mycket, att jag förväntar mig att vakna upp ur den här mardrömmen snart.
För det här kan inte vara på riktigt.

Snälla. Försvinn. Jag ber dig. Jag orkar inte mer.

/Fanny

Varit vaken i två timmar nu och suttit på toa i två och en halv av dem...trängningar, rivande smärta och kramper, på den där nivån då man inte vet vad man ska göra av sig själv. Då man har så ont så att man börjar tvivla på om man fixar det men ändå håller sig precis under kaossträcket. Jag har ju lite saker jag kan ta, lite olika smärtstillande osv. men jag vill försöka hålla mig ifrån allt i så stor utsträckning som möjligt eftersom jag är så rädd att den dag jag verkligen behöver det, den dag jag håller på att gå under av smärtorna, ínte reagerar som önskat av substanserna.

 

Nu har jag i varje fall fått komma ifrån toan, sitter på min älskade värmepläd med värmeflaska. Min pläd med värmeslingor som jag fick av Christoffer i julklapp, den är det bästa som hänt mig! (materalistiskt sett då) ;) Den rekomenderarjag alla som lätt blir frusna men kanske lite extra till alla uretritare. För det första är så underbart skönt att slippa känna att man blir sämre för att man sätter sig i en kall soffa mitt i natten, för det andra är det heller ingen mesvärme i den (inte i min modell i alla fall) så man får verkligen den där brännande värmen man vill åt. Jag som alltid är kall och frusen har nu till och med fått känna på hur det är att vara alldeles för varm, sådär panikartat kokande. Tänk er det ni!

 

/Jeannie