Har inte blivit mycket skrivande på sistone, ber om ursäkt för det!

Denna gång har jag faktiskt något att skylla på! Jag och två vänner håller på att starta företag vilket kräver enormt mycket arbete om vi ska hinna klart till våren. Vi arbetar med företaget 4-6 timmar om dagen mån-fre. Än vill jag inte riktigt dela med mig mer av företagsplanerna, inte fören vi har fått igenom alla tillstånd osv. men just nu ser det väldigt just ut, även om vi haft många hinder på vägen! Allt känns verkligen jättebra och jag längtar till uppstartandet, det kommer bli slitigt men minst lika roligt!

 

Idag blir det planeringsmöte som vanligt, hemma hos Nandie tror jag. Sen i eftermiddag ska vi ta bussen in till Visby för att fira Maria och Anna som fyller år idag och om en vecka. Förfest hos Anna, sen Munken. Vi har klass 1 varning på Gotland idag så hoppas bara bussarna går och att strömmen stannar! Har inte varit på krogen sedan i somras så ser verkligen fram emot kvällen!

 

/Jeannie

Vill bara skrika. Vill inte vara med längre, vill inte ha min kropp.

Ringde kvinnomottagningen för att boka tid till en rekommenderad läkare som kan fortsätta min utredning för endometrios. Hon var såklart tjänstledig fram till april.  Frågar kvinnan i telefonen om det fans någon annan jag kunde få träffa och förklarar att jag behöver diskutera en titthålsoperation och ställa några frågor eftersom jag inte fått någon hjälp efter att diagnosen ställts. Jag fick då till svars att jag kunde få en telefontid till en annan kvinnlig läkare. Jag förklarar att jag skulle behöva träffa läkaren och undrar om det inte finns möjlighet till det. Vet ni vad hon så svarar!?

 

"Varför då?"

 

Snälla du som antagligen jobbar som undersköterska eller sjuksköterska. Om en ung kvinna som nyligen blivit diagnotiserad med en kronisk, smärtsam sjukdom som dessutom innebär en rad övriga komplikationer ringer och ber om att få diskutera sjukdomen med en kunnig läkare, är inte det en självklarhet att kvinnan då behöver en personlig kontakt? Om kvinnan förklarar att hon inte fått någon hjälp eller något stöd efter att diagnosen ställts, är det inte en jävla mänsklig skyldighet att försöka ordna ett möte åtminstone!?

 

Snart flyttar jag här ifrån. Råkar du vara svårt sjuk så ska du inte bo i Sverige och definitivt inte på Gotland!

 

/Jeannie

Depressionen blir bättre. Nu börjar mina anti-depressiva komma igång. Jag känner mig piggare än någonsin (även om jag är helt slut i kroppen rätt ofta ändå) och jag är sugen på att göra saker. På kvällen ser jag fram emot morgondagen, istället för att längta tills jag sover så jag slipper vara vaken. Allt känns behagligare bara. Jag är gladare :) 

Uretriten är skitdum som vanligt. Kramp, trägningar och sånt mest hela tiden. Det känns som att jag fått in uretriten lite i rutin. Det är sällan jag inte är föreberedd eller gör någon tabbe (typ har på mig fel sorts kläder eller kissar innan jag far någonstans). Det är väl skönt på sitt sätt, men bara för att jag typ vant mig betyder det absolut inte att jag är okej med det. Att jag inte känner mig hindrad. Att jag inte drömmer om något annat..

Jag har i alla fall gjort en himla massa senaste veckan! Lägenheten ser snart fin ut (skyller på att jag är nyinflyttad ännu, fastän jag flyttade in i augusti haha), jag har gjort en massa ärenden och experimenterat med mat en massa. Sedan jag blev vegan har jag blivit superintresserad av mat, vill utveckla mig så mycket det bara går! Har gjort lite egna olika mjölker och tofu och sånt, superkul! Nu vill jag köpa en bok som innehåller veganska ost-recept och göra egen brie, blåmögelost och sånt! :) Ahh, juste, i veckan har jag ju även hunnit med magsjuka (3:e på ett år tror jag, men mildaste på länge! kunde äta efter 18h!) och TESTAT ELDER SCROLLS ONLINE BETA!!!!

Ja, ni läste rätt. JAG, FANNY KARLSSON, FICK ÄRAN ATT TESTA ELDER SCROLLS ONLINE BETA!
Jag ansökte för ett år sedan, och har nu testat det i helgen (man får testa spelet under en helg innan det kommer ut, för att tillverkarna ska kolla hur det funkar typ). Det var lika bra som jag trodde och jag vill ba spela det igen.

Oj, wall of text. Blir lätt så på natten då man inte kan sova.

Kram på er!

/Fanny

Googlar och googlar och googlar... på "endometrios", "endometrios i urinvägarna", "operation endometrios i urinvägarna".. Känner att jag vill gråta, känner att jag är så nära det jag för snart fyra år sedan trodde skulle vara slutet, nu är det istället bara början. Jag vill opereras men inte här på Gotland. Jag litar inte på vården här. Jag är rädd för smärta som ingen tar på allvar. En operation innebär automatiskt att sjukdomen sätts på prov, även om operationen är liten så kommer den innebära att uretritsmärtorna blir värre, starkare och mer svårhanterliga.

 

Saker jag varit med om tidigare dyker upp i huvudet, skräckscenarion som jag aldrig någonsin vill uppleva igen. Jag orkar inte diskutera med okunniga läkare, eller framförallt inte läkare utan empati. Jag vill få bli inskriven på ett endometrioscenter och bli utredd där.

 

Nu yrar jag bara, för mycket känslor, för långdragen smärta och för lite sömn.

 

/Jeannie

Blir nog inte mycket sömn i natt... har dock bara haft ont sedan halv sju ungefär så jag klagar inte, har kunnat göra massa saker under dagen. Storstädat lägenheten och tagit bort allt julpynt, så skönt! Tagit en långpromenad med Nandie och pysslat med mina smycken bl.a.

Ikväll har jag beställt två tröjor, för kampen mot endometrios. Den ena till mig själv och den andra till min älskade, finaste man! Så stolt över att han vill bära det budskapet!

 

 

 

Igår hände det absolut mest hemska smärtrelaterade jag varit med om.

 

Jag vaknade 4.30 av att jag hade väldigt ont, gick upp för att gå på toa och dricka vatten. Då jag redan var väldigt högt upp på smärtskalan tog jag smärtstillande på en gång. Smärtstillandet dämpade ingenting och efter tre timmar tog jag en ny dos. Efter en knapp halvtimme blev jag helt röd över kroppen, väldigt illamående och började kräkas. Efter några minuter började jag få väldigt ont under bröstet, smärtan blev snabbt starkare och tillslut låg jag på golvet och skrek av smärta. Smärtan hade brett ut sig som ett band runt hela kroppen och jag började få svårt att andas, i små intervaller krampade luftvägarna. Christoffer ringde sin plastmamma som är distriktsköterska och hon sa att han skulle larma. Vid det här laget krampade större delen av min kropp, smärtan var obeskrivlig och jag kippade efter luft. Medan räddningstjänsten här i Fårösund var på gång kom Christoffers pappa hit, efter att han varit här i fem minuter behövde jag kräkas igen, efter det lättade krampen och jag fick lättare att andas.

 

Kramperna kom tillbaka men i mindre skala under tiden jag fick syrgas osv. Blodtrycket var skyhögt och jag såg att Roger som jag känner sedan innan reagerade oroligt på det. Efter ett tag kom ambulanshelikoptern och vid det här laget hade kramperna lugnat ner sig ännu mer. Jag kände på en gång att han som "förde talan" av de nya männen absolut inte tog mig på allvar. Det klart att han inte kunde förstå hur allvarlig det för bara några minuter  sedan varit när jag för tillfället bara såg väldigt utmattad ut men kunde andas normalt och sitta upp men jag kände verkligen att han nedvärderade mig. Han sa också till de från Fårösunds räddningstjänst på ett rätt spydigt sätt att de inte behövde vara kvar, Roger försökte påpeka blodtrycket men "den nya mannen" viftade bort det och sa hejdå. Snacka om att känna sig otrygg i det nya sällskapet! Han beslutade att jag inte behövde åka in med helkoptern vilket jag höll med om eftersom allt lugnat ner sig så mycket. Jag frågade vad jag skulle göra om krampen kom tillbaka och vad detta berodde på. Han svarade att jag skulle åka till vårdcentralen. Jag kände mig så otroligt oförstådd och ensam, kände mig orolig över ifall det skulle bli värre igen.

Så alltså fick jag inte svar på någonting som hände igår. Min egen slutsatts är att jag fick en allergichock av Citodon. Biverkningar av Citodon kan vara nässelutslag, gallvägskramp och andnöd bland annat. Så Citodontabletterna åker i sopen helt enkelt.

Resten av dagen mådde jag fruktansvärt illa, uretritsmärtan som under hela den här tiden varit uppe på en 9:a jobbade sig tillslut sakta men säkert neråt. Tack och lov! Jag sov så mycket jag kunde och i natt lyckades jag sova 15 timmar. Jag hoppas att jag är helt återställd imorgon! Idag är jag väldigt trött och utmattad.

/Jeannie

Hej!
Nu var det länge sedan vi hördes!
Den här gången är det av bra skäl. Jag har nämligen mått rätt bra senaste veckan!
Haft mycket ont, men antidepressiva börjar kicka in nu. Jag känner en kämpaglöd och energi som varit förlorad länge. Det är verkligen skönt. Jag är påväg upp liksom.

Inatt fick jag magsjuka dock. Rätt drygt. Sitter på toan med hinken i högsta hugg och har just snytit linfrön.

Vi hörs när jag mår bättre!

/Fanny

Gott nytt år på er alla!

Vi hade en jättebra nyårsafton med några utav våra närmsta vänner, bästa nyårsafton på länge faktiskt! Nandie och jag lagade trerätters middag som blev jättelyckad och uppskattad. Efter middagen skildes vi åt en timme för att byta om till maskeraddräkt och sedan mötas hemma hos mig och Christoffer. Maskeradidén blev verkligen jättelyckad! Här är lite bilder från igår!