Mycket smärta som aldrig verkar ta slut. Det är sjukt många dagar i sträck som jag i princip varit sängliggandes nu. Jobbigt!

Jag blev sjuk när jag gick i 8:an, och började alltså gymnasiet utan att inse allvaret i min sjukdom. Jag valde en svår linje och räknade inte med att jag skulle missa så mycket som jag gjort. Jag har alltså en hel del rester kvar från gymnasiet, och jag försöker ta tag i det. Inte resterna i sig, men lösa med skolan så jag får GÖRA resterna på distans, det går ju inte helt utan fight.
Direkt någon frågar om skolan, eller bara jag kommer att tänka på skolan, så får jag som en tyngd i bröstet och blir lätt apatisk. Åh, vad jobbigt jag tycker att det är. Varenda gång någon frågar hur det går med skolan, känner jag mig lat och som att folk tror att jag inte vill tillföra något till samhället. Jag vill bara att skolan ska ligga bakom mig. Det är så jobbigt att kämpa med den här sjukdomen och samtidigt veta att det är en hel hög saker jag borde göra.

Jag vill bara att det här ska lösa sig. Att någon annan fixar det här liksom.

/Fanny