Idag vågar jag säga att det finns hopp.

Har inte skrivit här på väldigt länge nu, har gått och funderat på  hur länge jag ska vänta, vänta på att säga något. Har väntat på det där fruktansvärda skovet, ett sånt där då man inte sover på flera dygn, inte kan stå upp längre än i fem minuter, då när smärtan bara skär djupare och djupare och man får inte ens möjlighet att andas. Det skovet kom aldrig och jag tror inte det kommer komma. Christoffer säger att det känns nästan som att jag är frisk. Just den meningen är så sjuk, tänk om jag för några år sedan hade vetat att jag ikväll skulle skriva att det nästan känns som att jag är frisk.

För knappt ett år sedan sa ju en läkare till mig att bakterier börjar bildas i urinen efter fyra timmar i blåsan. Hon ville därför att jag skulle börja kissa var tredje timme för att alltid undvika bakterier i urinvägarna och på så vis låta bli att trigga inflammationen. Jag var vid det skedet skeptisk eftersom jag förr alltid fick ont efter att ha kissat, och därför undvek jag det så långt det gick. Idag förstår jag att det var en ond cirkel. Jag gjorde som läkaren sa och jag blev fort bättre men inte bra. Har fortsatt med detta och insett att ju mer regelbundet jag dricker vatten samt tömmer blåsan, dess då bättre mår jag! Jag har fortfarande trängningar ibland och har lite ont men det är absolut ingenting i jämförelse med hur jag mådde förut.

Så nu vågar jag se positivt på framtiden, på riktigt!



/Jeannie

Hej!
Fanny här.
Det var ett tag sen jag skrev.
Vet inte varför.
Kanske för att jag är så less på min jävla sjukdom och inte vill prata om den.

Jag har inte ens berättat att jag beviljats en titthålsoperation. Nu ska jag äntligen få veta om det är endometrios.

Jag är sjuk.
Jag kommer vara sjuk, väldigt länge.
Ibland är det så svårt att greppa.

Jag var på en jätterolig intervju idag, där de i och med min feministiska aktivism ville prata om mitt arbete med mänskliga rättigheter.
Jag fick lite hinter om att jag är välkommen dit, att i alla fall engagera mig.
Jag började fundera på om jag skulle kunna tänka mig att jobba där, och blev supertaggad. Det skulle jag verkligen uppskatta.
När jag gick ut därifrån var det bara att låsa upp cykeln och börja gå sakta hem. Jag hade så ont. Som vanligt. Jag kunde inte cykla.
Kan sällan cykla.
Ibland är det så utmattande att många av ens drömmar sen länge tillbaka inte kan se ut som en trott.
Att inse att.. well. Mitt liv kommer, som det ser ut som nu, kretsa kring min jävla mage, mitt jävla urinrör.
Så less.

Men det varierar från dag till dag. Vissa dagar har jag den där livsgnistan där.
Men dagar som idag så är den svårare att nå.

/Fanny

IDAG FICK JAG AKTIVITETSERSÄTTNING BEVILJAT!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag är så lycklig så jag vet knappt vad jag ska göra!!
All oro som jag haft över det här.. Åh! Lycka! Det känns verkligen som att den här dagen är den första i mitt nya liv! För här ska levas!

ÅH VET KNAPPT VAD JAG SKA TA MIG TILL!!!!

/Fanny

Ja, ni tycker nog jag är tokig. Buss i 44h. Jag har dock lagt upp en plan. Ska dra åt mig micken och be alla att kissa på stoppen så jag får ha toan för mig själv. Om två veckor far jag!

Har rätt ont som vanligt. Skovet tar aldrig slut.

/Fanny

Oj, vad nervös jag var.
Hela morgonen hade jag problem att prata, pulsen var extremt hög och jag var alldeles yr. "Tänk om jag får höra att jag ska jobba", var det enda jag tänkte.

När det var dags cyklade jag och Arvid mot stan. Halvvägs stannade jag vid en björk och spydde av nervositet. Höll på att falla ihop. Kunde inte andas. Arvid tog emot mig.
Efter några djupa andetag tog vi oss vidare.

Jag grät hela mötet. Inte för att hon var elak på något sätt, tvärtom, hon var supersnäll, men jag var bara så jävla orolig. Så jävla rädd.

Mötet gick som sagt bra. Första delen minns jag knappt, var fortfarande yr, kunde inte andas. Tur att Arvid var med.

Hon var väldigt trevlig och det märktes att hon ville hjälpa mig.

Beroende på lite olika saker får jag beslutet mellan 3 veckor och 3 månader.

Faan, hoppas det går!

/Fanny

Hej alla!
Fortfarande inne i mitt kassa skov. Lyckades dock ta mig ut och tåga med FI idag, var riktigt mysigt. Blev dock sjukt mycket sämre rätt fort, och sitter nu på toan.

Imorgon har jag möte med försäkringskassan. Jag är så jävla nervös, har vart det i en vecka nu. I mitt läkaruttlåtande står det att jag kan jobba 20 h i månaden (vilket jag inte ens kan, utan som allra mest inom ett år liksom), som vi baserade på att det står att en kan jobba 1h per dag utan att det påverkar hel aktivitetsersättning.

Förra veckan ringde dock försäkringskassan och sa att jag ska på det där mötet, för att "mängden jag angivit att jag kan jobba KOMMER att påverka ersättningen". Jag fixar inte om det blir så. Jag klarar mig inte på 3/4 ersättning. Då fixar jag knappt hyran.

Jag är så nervös.

Hör av mig om hur mötet gick sen.
Kram, och glad första maj på er <3
/Fanny

JAAAAAA!!!!!!

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/medley-backar-bara-brost-tillats


http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/fritt-fram-for-brost-pa-simhall


ENORM lycka!
Jag lyckades!

Aktivism gör skillnad!!


/Fanny

Idag har det varit en väldigt aktiv dag för en Fanny i ett kasst skov!
Jag har bytt däck på bilen och lagat middag.
Gör en det så sitter en uppe. Så är det.

Jag är trött, men det krampar. Sliter, drar, krampar.
Suck.
Vissa nätter är det lättare att ha så ont så att en vill gråta än andra.

Men det finns hopp. Det gör det.
Även om det ibland känns som att jag är omgiven av natt så är det inte helt mörkt. Det finns ljus, och ibland suger det att hitta det, men jag får bara ta och göra det.

Men det är inte så jävla lätt att gå mot något ljus när en inte ens kan ta djupa andetag.

/Fanny