Idag har jag fått de nya tabletterna. Ska dela på de första så det inte blir för hög dos på en gång men om några dagar börjar jag med 5 mg Sinalfa.

Idag har Christoffer och jag suttit ute i solen och njutit av det underbara vädret! Åkte till systemet med Linda och Nandie på eftermiddagen och premiäranvände min skinnjacka för i år! Jag var halvdålig på morgonen (som vanligt) med trängningar men blev sedan bättre så jag har klarat mig bra idag! Förutom min mage som krånglat ikväll så att jag fick hoppa kören..

 

Öppnade ett brev förut från försäkringskassan, hoppades på att det skulle vara om aktivitetsersättning. Nej, dem har bara gjort en ny prövning på sjukpenning för mars månad som såklart blivit avslagen. VARFÖR har min läkare inte kontaktat försäkringsakassan än när han för två veckor sedan sa att han skulle ta tag i det? Jag förstår att man som läkare har mycket att göra men.. jag står inte ut med att varje dag ha så här dåligt samvete för hur mycket Christoffer betalar för mig. Det ligger som en stor klump i bröstet, det gör så att jag aldrig riktigt kan ha roligt när jag sjukdomsmässigt tillåts att ha roligt. Vad jag än äter, dricker eller använder så är det aldrig jag själv som förtjänat det. Det är alltid någon annan som ser till att jag kan göra sånt som alla anda gör.

Jag är verkligen inne i en sån period, att jag är så allmänt glad att jag glömmer bort att jag haft skitont direkt jag blivit bättre i princip. :)

Idag fick jag reda på att jag får börja med Atarax! Hoppas det funkar!

/Fanny

Idag har jag mått helt okej uretritmässigt men istället har min mage varit överjävlig, hugger till med jämna mellanrum och har sig. Som tur är har jag kunnat träffa Linda en stund iaf och förberett inför morgondagen! Vi bestämde för ett tag sen att vi skulle göra kroppkakor och sen ha stor middag tsm alla 6. Linda & Viktor, Nandie & Danne, Christoffer & jag. Så imorgon är tanken att Linda och jag under dagen ska stå och göra runt 80 kroppkakor (om vi räknat rätt) för att vi ska kunna frysa in också. Eftersom ingen av oss har gjort kroppkakor innan så lär ju det bli ett äventyr haha.

 

Imorgon ska jag också på möte inne på arbetsförmedlingen, känns bra!

Jag har också pratat med min läkare på Sophiahemmet idag och jag ska hämta ut mer av de blodtrycksänkande tabletterna imorn men på 5 mg. Är lite orolig men det ska nog gå bra!

 

/Jeannie

Igår var tanken att Christoffer och jag skulle på två middagar, först hos Christoffers farmor som fyller jämnt och sedan hos en gemensam kompis som fyller 20. Sånt sätter press! Den inre stressen man upplever när sånna här situationer uppstår, den är hemsk. Nu tänker du såhär "det är ju bara middagar, bara att stanna hemma om du är dålig"  och visst är det så men det finns så otroligt mycket runt om jag tänker på som gör att det är inte bara att gå dit eller stanna hemma.

Jag tänker: Jag klarar av att gå på första middagen, klistrar på ett leende och står ut med smärta ett par timmar (jag vet ju att jag kan gå hem när jag vill) Men om jag nu går på första middagen, då kommer jag automatiskt bli sämre eftersom jag inte kan sitta med värme och slappna av, då kommer jag kanske inte kunna gå på andra middagen. Stannar jag hemma under första middagen så klarar jag förmodligen av att gå på andra middagen men dem på första middagen förväntar ju sig att jag kommer. Kanske kan jag komma en liten stund bara för att säga grattis? Men då blir det jobbigt att tacka nej när dem undrar om jag inte ska stanna en stund till.

Och kanske framförallt tänker jag: Jag VILL gå på BÅDA middagarna.

 

Jag vill alltid vara med på allt, jag vill vara där alla andra är. Jag är så som person och kommer alltid vara, frisk eller ej! Den här sjukdomen jag har kräver tyvärr mycket vila och ofta tillåts man inte att göra det man vill göra, det krossar mig lika mycket varje gång! Därför försöker jag alltid hitta lösningar, kryphål och möjligeheter för att få göra det jag vill ändå men utefter mina förutsättningar. Så när det kommer dagar som igår där hela dagen är planerad och det inte finns plats för vila egentligen, då går min hjärna på högvarv. Jag prioriterar, analyserar, funderar, vänder och vrider på allt för att hitta de bästa lösningarna.

 

Lösningen blev tillsut att vi gick på första middagen, jag klistrade på ett leende och stod ut i några timmar. Sen gick vi hem lite innan de andra, vilade och kom lite senare till middag nr. 2. På så vis fick jag vara med på hela dagen minus några timmar men hellre det än minus en middag!

 

Tack vare vilotimmarna emellan blev jag så pass bra att jag kunde åka hem till Linda sent på kvällen när allt var avklarat för att dricka vin och snacka skit. Nandie kom också dit runt två och vi kom inte hem förren fem på morgonen. Supermysig kväll/natt med många djupa tankar och diskusioner!

 

/Jeannie

Jag har funderat från och till på hur länge sen det var jag hade så där fruktansvärt ont så att det inte längre känns hanterbart. Jag har klättrat upp på en 5a och kanske ända upp till en 6a någon gång under de senaste 6 månaderna men ändå inte längre än så. Har varit väldigt fäst vid tanken på att det säkert beror på att jag vet vilka begränsningar jag har och att jag vet bättre hur sjukdomen fungerar. Jag vet tex. när det är dags att åka hem innan smärtorna tar tag ordentligt, jag vet att utan värme kommer smärtorna garanterat bli värre osv. Idag däremot har jag varit uppe på en 7a stundvis, sådär så att jag känner paniken ligga krypandes någonstans. Då kom jag att tänka på något som kan höra ihop med varför jag helt plötsligt har mått mycket sämre idag!

 

Igår åkte Christoffer och jag in till arbetsförmedlingen. Jag mådde inte bra när vi åkte men jag ville så gärna få det avklarat så jag bestämde mig för att jag skulle fixa att åka in till stan ändå. Jag tog Kinin men smärtan försvann aldrig helt under dagen, jag hade mycket planerat och ville hinna med allt och försökte helt enkelt att stå ut. Efter att ha klarat av hela dagen och hela kvällen kom jag hem klockan nio som först och kunde sätta mig med värme och dricka te. Smärtorna avtog och det var inte så mycket mer med det. MEN jag ger mig fan på att det är därför jag mått så mycket sämre idag! Ungefär som att kroppen ger igen för att jag inte lyssnat och inte tagit det lugnt utan bara trotsat smärtorna. Det är precis det som gör att man blir så jävla trött på den här sjukdomen. Man är fånge i sin egen kropp.

 

/Jeannie

 

 

Hejhej på er!
Senaste veckan har det gått väldigt upp och ner med sjukdomen! Måndagen var hemsk, men lördagen gick helt okej! Jag mådde till och med så pass bra att jag for med ett par kompisar till en lokal vi hyrde flera mil hemifrån och stannade där hela dagen och en bit in på söndagen, och det gick faktiskt helt okej! Jag hade jättetrevligt, och well.. det var verkligen jätteskönt att få komma iväg och träffa vänner man inte träffat på väldigt länge!

Imorgon är det LUB, som jag delvis ska hålla i. Vi ska prata om stresshantering och frid, två ämnen som är väldigt viktiga för alla, men som jag upptäckt är nödvändiga för oss sjuka.

Även om mitt liv är väldigt tungt just nu så känner jag mig lycklig, och fridfull. Det känns som att jag inte tittar så mycket bakåt, utan mer på framtiden. Ni vet, den där gamla goda Fanny som startade den här bloggen - hon börjar komma tillbaka!

Jag älskar att leva, fastän jag suttit på toa en himla massa idag och har rätt så ont.
Det är en himla skön känsla att älska livet, och ba strunta i allt som är värdelöst.
Det är svårt att lyckas må såhär, och även om man inte fixar det hur länge som helst så kan en liten stund vara ovärdelig. Försök förstå att det finns hopp.
Jag skulle vilja fara till Taizé snart igen (googla gärna, det är jättetrevligt där!). Friden jag uppnått där, den totala inre lyckan och lugnet och känslan av att allt ordnar sig, är verkligen supermysig. Jag har alltid tyckt meditation är svårt och krångligt, men där var det verkligen inte svårt överhuvudtaget. Det kom som naturligt! Jag får en liten minifrid av att bara tänka på hur mysigt det är där!

Har ni något speciellt som ger er frid och lycka, trots allt? :)

/Fanny

Nu börjar jag bli allt mer säker på att det är de blodtrycksänkande tabletterna som gör att jag får sådant obehag. Har ingen aning om varför och hur det kan bli så men när jag tar tabletterna så kommer också obehaget! jag glömde att ta tabletterna två kvällar i rad och då försvann känslan, idag har det kommit tillbaka och nu är jag orolig fö att det ska bli ännu värre när jag går upp i dos.

 

Jag har gjort en hemsida där jag nu lägger upp mina smycken som jag gör. Det är jätteroligt att kunna visa det jag gör och kunna ge nära och kära möjligheten att köpa ett smycke för en billig peng. Det som där emot är lite trist är att jag nu inte har några pengar till att köpa de detaljerna jag vill ha efter att ha lärt mig massor om smyckestillverkning genom att köpa in alla dessa olika saker för att träna och pröva mig fram. Jag vill tex. stansa och jag har inte råd att köpa en stansningssats, jag vill köpa mer hållbara detaljer som är nickeltestade, jag vill köpa mer läder osv. Nu när jag VET vad jag vill ha, då har jag inte råd att köpa in det..

 

Aja, nog med klagande, det hör ni tillräckligt här ändå!

Föutom obehaget mår jag fysiskt helt okej nu! Jag har trängningar och en del smärta på mornarna och under förmiddagen men sedan släpper det efter min vanliga procedur. Toa, minst två koppar te, värmefilt och varmvattenflaska.. Jag har en del svackor under dagarna men aldrig några akutsmärtor.

Brukar tänka på hur mycket man lär sig av sin sjukdom efter att ha lidit år efter år. Man lär sig vad som hjälper och vad som inte funkar, man lär sig vad som gör smärtorna värre och vad som kan hålla dem i schack. Vi har ju fortfarande inte hittat något som fungerar superbra men ändå.

 

Vill ni kolla min hemsida så heter den www.frisk.hemsida24.se.

 

/Jeannie

 

Idag har varit en väldigt jobbig dag, trägningsmässigt och smärtmässigt. I hjärtat har det varit en förhållandevis bättre dag, även om gårdagen var väldigt svår. Nu mot kvällen har det dock blivit mycket bättre! Att jag är uppe sent är bara för att jag är kass och har ingenting med min sjukdom att göra! :)

Imorgon (eller ja, eftersom klockan är efter 12 så är det väl idag) så börjar fastan.
Jag brukar fasta varje år. Ja, inte den klassiska fastan, utan en lite annorlunda fasta: jag får välja själv vad jag ska fasta från.

Den här sortens fasta kan vara vad som helst. Man kan fasta från någon slags mat, t ex kött (som jag gjorde en gång innan jag blev vegetarian), godis osv.. Eller något helt annat!
I år bestämde jag och vän oss för att fasta från att läsa saker eller delta i diskussioner som provocerar en. För ett tag sedan skrev jag om att välja sina strider, och att jag lätt hamnar in på att läsa trådar om ämnen som verkligen gör mig irriterad. Sånt ska jag fasta från i år. Om jag är med några kompisar och de kommer in på ett ämne som provocerar mig, ska jag gå därifrån eller byta ämne.

Syftet (eller ett av syftena för min del) med fastan är att man ska lära sig något av det eller tjäna något på det, på något vis. Inse hur beroende man är av kött, eller som nu: inse att jag är sjukt beroende av att läsa provocerande saker, och bli bättre på att lägga av med en vana jag knappt tjänar något på.

Jag tror det här kan vara väldigt nyttigt för mig, för min själsliga frid.

Även om ni inte är troende, så tycker jag att ni borde prova att fasta från vad som helst! Har ni någon dålig vana, eller är det något ni är smått/väldigt beroende av som ni borde dra ner på? Är det något ni har svårt att vara utan? Prova! Man kan lära sig mycket av det, och det är ändå bara 40 dagar liksom.

Lova er själva att sluta gräva ner er i saker ni vet att ni bara kommer bli deppiga av, fråga inte frågor ni inte vill höra svaret på, öva på att se det positiva i vardagen, eller att varje gång ni bara vill börja gråta så ringer ni en vän - vad som helst!

/Fanny

Jävla skitkropp som inte bara kan fungera som den ska! Jag kan inte ens beskriva min frustration över mitt OBEHAG just nu! Smärtfri, trängningsfri, tjoho vill man tänka.. men NEJ! Det känns som att något kryper omkring innuti mig, innuti urinröret och jag vill typ verkligen bara slita bort mina urinvägar just nu! Funderade på att gå ut och gå för att röra på mig tills jag blir trött men jag har slutat röka för ett par dagar sen och att gå ut gör mig inte mindre röksugen... ahhhh!

 

 

Imorn ska jag och Christoffer till min husläkare för att prata om min sjukskrivning.

 

/Jeannie

Idag skulle jag till sjukgymnasten och psykologen. Ja, det gick ju som det gick. Idag har varit en toadag där jag stundvis har skrikit rakt ut.
Det är så ironiskt, eftersom gårdagen var en bra dag! Jag menar, jag var till och med på bio(!?!?) i typ 3 timmar utan större problem! 
Idag hade varit första besöket hos sjukgymnasten och psykologen sen innan jul. Kändes verkligen totalt ovärt att missa det.

Jag saknar att ha något att kämpa för varje dag, något att få mig att slita och göra saker fastän det gör ont. Många dagar är sjukdomen det enda som tar mig upp ur sängen. Visst har jag saker att kämpa för och leva för, men jag är så galet negativ just nu och ba ser det inte (vilket inte är likt mig alls, vilket gör det här ännu drygare!). Det var så länge sedan jag hade en breakup, hur länge ska det behöva vara såhär? Att gråta tills man somnar, och ligga så länge kroppen klarar, och äta tills man i princip spyr?

/Fanny

Nu har jag haft det jobbigt igår och idag, alltså, jag har det ju jobbigt varje dag, men EXTRA jobbigt igår och idag. Jag har varit toaberoende och inte kunnat göra något vettigt.
I fredags kunde jag dock ha lite trevligt på kvällen, kul!

Efter att Nina kommenterade och uppmanade mig så gjorde jag slag i det jag funderat på ett tag: Ansöka till Arga Doktorn!
Nu får vi se om jag kommer med. Antar att det är sjukt många som ansökt, det är ju verkligen ett program som efterfrågats länge. Hoppas jag kommer med, det skulle verkligen vara den breakthrough som jag behöver.

Imorgon har jag bokat in med Olof att se Django Unchained av Quentin Tarantino! Jag hoppas verkligen att min kropp har ryckt upp sig lite till dess, det är en film jag verkligen taggar att se!

Jag är rätt glad idag.

Ha det bra!

/Fanny

Yes, är nattvaken igen.
Fast med lite mer hopp i hjärtat än tidigare ikväll. Vilket är rätt konstigt, men tanke på vad jag sysselsatt mig med..

Jag kollade på den omtalade dokumentären av Uppdrag Granskning om 'Män som näthatar kvinnor'. Den var väldigt brutal, men tröstade mig på något vis. På min förra blogg fick jag mycket anonymt hat. Folk som anklagade mig för en massa hemska saker. Detta var för att jag skrev om min sjukdom i kombination med mitt namn. IP-addresserna jag kollade upp på människorna som skrev hatet mot mig kom från samma kommun som mig, ibland var kommentarerna skrivna på min skola. På den här nya bloggen, som jag inte har länkat på min facebook-sida till exempel, har inget hat kommit in. På den gamla, där alla som såg min länk på facebook kunde läsa om jag fått någon ny medicin, blev jag hatad och kallad en himla massa hemska saker.
Det kändes väldigt personligt, eftersom jag visste om att många av de som skrev till mig såg mig varje dag.

Efter att ha sett dokumentären kändes det som en liten sten föll till marken. Jag är inte den enda, och det spelar ingen roll vad du säger (eller hur sjuk du är!!): Du kan bli hatad för vad som helst.
Det är helt sjukt att det är så socialt accepterad att vara så hårda mot varandra.

Kvinnorna i dokumentären gav på något sätt ändå ett visst "kan jag, kan du!" och lite girlpower. Det kanske är det som gör att jag känner lite kämpaglöd och hopp. Fuck this, jag ska köra mitt race och inte ta illa upp i onödan om folk tvivlar på min sjukdom, eller ge upp bara för att jag har extra mycket motgångar.
Eller, jag citerar Pokémon nu: You're only a loser if you're a quitter!

 

Ja, såhär kan det se ut om man har tråkigt på natten. Tvätta bort sminket, sova i skiten....
...sova i skiten :)

/Fanny

För någon vecka sedan var jag på ett litet partaj med goda vänner. 3 personer jag känner väl var där, och en person jag aldrig träffat förut.

Vi hade trevligt, men efter några timmar hände det som inte får hända. Det smällde till. Min sjukdom blev från middle of nowhere jättekass, jag fick ett akut krampanfall. Ett sådant där som man bara faller till marken av.

Det höll på i några minuter och blev bättre sedan, så det var inte JÄTTEhemskt, men fortfarande så att den glada festen tog en annan vändning.
Jag hamnade i center of attention såklart.

En av vännerna hade aldrig sett min sjukdom in action, så hon tyckte det var väldigt jobbigt och började gråta. Hon visste inte hur hon skulle hantera att jag led så mycket.
De andra två vännerna kunde rutinerna, tog det lugnt, andades demonstrativt djupa andetag och talade om för mig att det går över snart.

Han som jag aldrig träffat förut kom fram till mig, la en hand på mitt ben och gick sedan därifrån.
Han ville jättegärna ut på krogen, men ingen blev ju sugen på att dra någonstans efter tumultet jag skapat.

Senare bad jag honom så mycket om ursäkt för att hans kväll var förstörd, och berättade snabbt om min sjukdom och att jag tycker det är jättehemskt när någon annan drabbas av mitt livsöde.
Han sa som inte så mycket, inget "det är lugnt" eller något, utan fortsatte verka deppig och drog en liten stund efteråt därifrån.

I efterhand har jag fått reda på vad allting handlade om:
Han var övertygad om att jag inte led så mycket som jag "försökte få alla att tro".
När han la handen på mitt ben så hade han försökt känna min puls och han kom fram till att den var för låg för att ha så ont som jag hade.

..

Jag blir så himla arg. Så otroligt, otroligt besviken.
Jag vill bara slänga fram mina katetrar i ansiktet på honom, alla mediciner och dess bipacksedlar, en demonstration över hur en cystoskopi går till och dosetterna jag har fått köpa större och större. Jag vill bara försöka få honom att inse hur mycket jag lidit och vad jag har gått igenom. Jag vill få honom att inse att min bilolycka var mildare än den här skiten, alla ben jag brutit, alla gånger mina axlar hoppat ur led, alla migräner, ALLT var bättre än det här. Mitt liv hade kunnat se ut annorlunda, så annorlunda. Och ännu en gång tror någon att jag fejkar skiten, för någon skum fucking vinnings skull som jag inte kan se.
Jag tappar verkligen hoppet på mänskligheten när sånt här händer. Hur ska vi få alla att förstå att sjukdomen är på riktigt, när en åskådare inte ens tror det?

Trist att du berövades en krogrunda, men har du tänkt på hur trevlig den kvällen var för mig då? Sluta vara så egoistisk och misstänksam. Nu är jag kanske nästan naiv och tror det bästa om alla, men hellre det än i tystnad (eller rakt ut) anklaga folk för sånna hemska saker.

/Fanny

Nu ska jag berätta!

 

Jag och Christoffer åkte som sagt var till Stockholm igår för att träffa Bengt-Erik Carbin på Sophiahemmets urologmottagning. Mycket nervöst var det! När vi väl fick träffa honom så släppte dock nästan all nervositet. Han var otroligt lättsam att prata med, pedagogisk och rakt på sak. Inga krumelrurer här inte! Till min stora glädje hade han ett par olika ess i rockärmen som han ville att jag skulle pröva så jag har idag varit på apoteket för att beställa hem de nya tabletterna jag ska pröva.

MEN tyvärr sa han också, liksom alla andra läkare, att det finns inte så mkt dem vet och kan därför inte göra så mkt om man inte svarar positivt på kortisonbehandling. Jag har ju inte blivit bättre av kortsion så jag, liksom Fanny är ju alltså sådana som de inte vet vad de ska göra med. När Christoffer och jag åkte hem igår kväll kände jag mig fruktanvärt ledsen och hopplös. Istället för att tänka på allt det positiva som detta besök givit mig så tänkte jag på allt det negativa. Tänkte på att ytterligare en läkare har sagt att de inte kan göra så mycket, tänkte på att jag kommer få leva resten av mitt liv som sjuk och ovetandes. Att jag måste släppa tanken på att bli frisk.

 

Idag känns det bättre. Jag har hunnit reflektera över vad som egentligen hände igår och över vad mina vänner har sagt till mig efter detta. Framförallt Fanny och Linda har fått mig att skärpa till mig och sluta gräva ner mig när det finns så mycket ljus i allt det mörka. Jag ska ju få nya mediciner!! Som Fanny brukar säga

"Det finns ju så galet mycket med hopp nu!"  ♥

 

Hur som helst, den nya medicinen jag ska börja med är ett blodtryckssänkande preparat. Bengt-Erik sa att det kommit fram att äldre män som behövt sänka blodtrycket och fått äta tabletter för det även märkt att det blivit lättare att kissa. Musklerna slappnar av mer när blodtrycket sänks och det ska tydligen vara förklaringen. Det känns lite läskigt att hålla på och mixtra med blodtrycket när man inte har jättehögt men kommer börja med väldigt små doser och sen får vi se vad som händer. Börjar på lördag!

 

/Jeannie

Jag har inte hört av mig på ett tag. Vet inte varför, har antingen deppat väldigt mycket eller hängt med någon annan och försöka tänka på annat.
I går natt hände en väldigt hemsk sak (det drabbade inte mig, utan någon nära mig) som jag inte kan släppa. Det har gått snart 2 dygn och jag kan inte tänka på något annat än om ödet hade velat annorlunda.
Medvind, jag efterfrågar din närvaro.

Linnea har varit hos mig rätt mycket senaste dygnen. Tack, det har behövts. Du har gjort en enorm skillnad <3

Minns ni att jag har pratat om LUBen? Alltså LedarUtBildningen?
Det är ju en grupp underbara människor som jag träffar varannan vecka, som ger mig väldigt mycket energi. Nu över julen har det varit en LUB-paus, men imorgon kommer det igång igen. Åh, vad jag längtar. Jag behöver verkligen skratta så det gör ont i magen och känna att det finns en framtid, vilket är något som LUBen brukar kunna leverera. Känns som att jag inte kan le längre på egen hand. Då får man helt enkelt se till att någon annan får en att le!

Det är mörkt nu. I måndags kändes det som att jag fått tillbaka en del hopp, men det som hände i går natt slog mig tillbaka två steg. Jag försöker tänka att jag kommer känna mig stark igen snart, men just nu är jag svag och hjälplös. Jag klarar knappt av att vara själv just nu, jag blir galen.

Har fått penicillin mot urinvägsinfektionen nu! Fick Selexid, SKÖNT! Furudantin, som jag oftast får, brukar jag bli så otroligt illamående av. Selexid blir jag inte lika dålig av.

Nepp, ska äta onyttigt och kolla på Erin Brockovich (en film som verkar rätt bra!). Det får bli min onsdagkväll helt enkelt.

/Fanny

Jag hade varit sjuk i 1,5 år innan jag upptäckte varmvattenflaskan och då var det dessutom inte

 

Många av oss med uretrit upplever att smärtorna kan mildras med hjälp av värme. Dock är det inte alltid man varken har tillgång eller möjlighet att tex. värma en vetekudde. Jag fyller alltid en vanlig petflaska med hett vatten för att sedan ha den mellan benen när man tex. sitter i soffan, ska sova eller köra bil.

 

Praktiskt att ha med sig en petflaska när man tex. reser istället för en vetekudde som inte går att värma överallt.

 

/Jeannie

 

Nu börjar nervositeten komma krypandes. Imorgon åker vi till Sophiahemmet! Känns lite overkligt att jag äntligen ska få åka dit efter att ha väntat så lång tid. Idag ska det skrivas ut papper, kopieras papper och packas. Det är bara en dag vi ska vara borta men med tanke på hur viktig dagen är känns det som att ingen resa har varit lika viktig att planera som denna.

 

Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att min läkare kommer säga "jag vill göra en utredning på dig" eller "Det här prövar vi först, sedan det och det och det" Orkar verkligen inte ta ett "tyvärr, jag kan inte hjälpa dig" till svar... Jag hoppas att alla motgångar som varit den senaste tiden har varit i väntan på medvind. Den där medvinden hoppas jag kommer imorgon!

 

Håll alla tummar för mig imorgon!

 

/Jeannie

Ja, som rubriken lyder. Det är väl det som hänt i mitt liv.

Jag och Mattias har gjort slut. Min klippa är sandkorn.
Det funkade bara inte.

Det har nu gått en vecka sen jag blev själv.

Jag försöker bara tänka att det blir bättre med tiden, men hur lång tid kommer det ta? Ska jag bara vänta? Hur väntar man när man är sjuk samtidigt?
Jag KAN ju liksom inte hitta på saker med människor så ofta för att tänka på annat.
På dagarna är jag doomed att vara själv, och just nu så gör det fysiskt ont i hela mig av att vara själv.
Och även om jag träffar kompisar på kvällarna, vad händer när jag ligger i sängen timma efter timma och inte kan somna för att jag har så ont?
Framförallt, vad händer när jag måste ställa in att äntligen få träffa någon för att jag måste sitta på toan?

Att försöka släppa någon och inse att någon man bryr sig så mycket om inte längre kommer finnas i ens liv på samma sätt är hårt nog. Sjukdomen verkar dock ställa till det så att det blir ännu värre.

Alla klassiska "kom-över-någon"-tips håller inte om man har en svår uretrit.
Hjälp, hur ska jag komma över den här otroligt jobbiga perioden i mitt liv?

/Fanny

Jag tror inte jag har skrivit det, men vid jul slutade jag ta penicillin varje dag (Cefadroxil) som förebyggande mot urinvägsinfektioner. Min läkare trodde helt enkelt att det var onödigt.

För någon dag sedan tänkte jag tanken "hmm, jag kanske har en infektion.." men tänkte som inte mer på det. Igår blev jag 90% säker på att jag hade en infektion och idag blev jag 100% säker på att jag har en infektion. Så, sagt och gjort: ringde vårdcentralen och bad om att få lämna urinprov.

Det är alltid komiskt att lämna urinprov för urinvägsinfektion när man har uretritbesvär varje dag. Eller, lämnandet i sig finns det väl inte så mycket komiskt i, men att förklara att man borde lämna ett prov.
Jag inleder samtalet med att förklara att jag har en kronisk urinvägssjukdom som kan likna urinvägsinfektion så det är svårt att veta lika tydligt om man har infektion eller inte som ifall man är frisk. Förklarar också att jag avslutat en penicillinkur, så det vore inget konstigt i om jag fick en infektion nu.

Så får jag frågan:
"Har du sveda när du kissar?"
"Ja, men det har jag som sagt alltid. Jag har alla symptom för en mildare infektion alltid."
"Har du trägningar?"
"JA, MEN det har jag alltid."

Och så vidare, och så vidare.
Det är så många som har svårt att lämna rutinfrågorna och istället individanpassa. Såhär är det också ALLTID tycker jag! Kan inte låta bli att göra annat än le :)

Aja. Lämnade provet. Har en infektion. Det skickas på odling, så får jag väl en penicillinkur sen.

Tänker du nu: hur vet man om man har en infektion när man har uretrit?
Jag har skrivit ett inlägg om det HÄR.

Olof kom förbi idag. Tack. Det behövdes.

/Fanny