I nästan tre år har jag bloggat här. Bloggat om Uretrit, om min uretrit och om mitt liv.
Sedan en längre tid tillbaka har jag känt att jag inte längre har något nytt och viktigt att dela med mig av, jag skriver mest samma sak hela tiden. Därför har jag nu bestämt mig för att fortsätta blogga i en annan blogg där huvudämnet inte är sjukdom och kronisk uretrit. Jag kommer fortfarande finnas kvar här för att läsa era kommentarer och det går självklart fortfarande bra att maila till mig om frågor och funderingar.

Min nya blogg är jeannie.webblogg.se

Stor kram på er! /Jeannie

Idag vågar jag säga att det finns hopp.

Har inte skrivit här på väldigt länge nu, har gått och funderat på  hur länge jag ska vänta, vänta på att säga något. Har väntat på det där fruktansvärda skovet, ett sånt där då man inte sover på flera dygn, inte kan stå upp längre än i fem minuter, då när smärtan bara skär djupare och djupare och man får inte ens möjlighet att andas. Det skovet kom aldrig och jag tror inte det kommer komma. Christoffer säger att det känns nästan som att jag är frisk. Just den meningen är så sjuk, tänk om jag för några år sedan hade vetat att jag ikväll skulle skriva att det nästan känns som att jag är frisk.

För knappt ett år sedan sa ju en läkare till mig att bakterier börjar bildas i urinen efter fyra timmar i blåsan. Hon ville därför att jag skulle börja kissa var tredje timme för att alltid undvika bakterier i urinvägarna och på så vis låta bli att trigga inflammationen. Jag var vid det skedet skeptisk eftersom jag förr alltid fick ont efter att ha kissat, och därför undvek jag det så långt det gick. Idag förstår jag att det var en ond cirkel. Jag gjorde som läkaren sa och jag blev fort bättre men inte bra. Har fortsatt med detta och insett att ju mer regelbundet jag dricker vatten samt tömmer blåsan, dess då bättre mår jag! Jag har fortfarande trängningar ibland och har lite ont men det är absolut ingenting i jämförelse med hur jag mådde förut.

Så nu vågar jag se positivt på framtiden, på riktigt!



/Jeannie

Hej!
Fanny här.
Det var ett tag sen jag skrev.
Vet inte varför.
Kanske för att jag är så less på min jävla sjukdom och inte vill prata om den.

Jag har inte ens berättat att jag beviljats en titthålsoperation. Nu ska jag äntligen få veta om det är endometrios.

Jag är sjuk.
Jag kommer vara sjuk, väldigt länge.
Ibland är det så svårt att greppa.

Jag var på en jätterolig intervju idag, där de i och med min feministiska aktivism ville prata om mitt arbete med mänskliga rättigheter.
Jag fick lite hinter om att jag är välkommen dit, att i alla fall engagera mig.
Jag började fundera på om jag skulle kunna tänka mig att jobba där, och blev supertaggad. Det skulle jag verkligen uppskatta.
När jag gick ut därifrån var det bara att låsa upp cykeln och börja gå sakta hem. Jag hade så ont. Som vanligt. Jag kunde inte cykla.
Kan sällan cykla.
Ibland är det så utmattande att många av ens drömmar sen länge tillbaka inte kan se ut som en trott.
Att inse att.. well. Mitt liv kommer, som det ser ut som nu, kretsa kring min jävla mage, mitt jävla urinrör.
Så less.

Men det varierar från dag till dag. Vissa dagar har jag den där livsgnistan där.
Men dagar som idag så är den svårare att nå.

/Fanny

IDAG FICK JAG AKTIVITETSERSÄTTNING BEVILJAT!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag är så lycklig så jag vet knappt vad jag ska göra!!
All oro som jag haft över det här.. Åh! Lycka! Det känns verkligen som att den här dagen är den första i mitt nya liv! För här ska levas!

ÅH VET KNAPPT VAD JAG SKA TA MIG TILL!!!!

/Fanny

Ja, ni tycker nog jag är tokig. Buss i 44h. Jag har dock lagt upp en plan. Ska dra åt mig micken och be alla att kissa på stoppen så jag får ha toan för mig själv. Om två veckor far jag!

Har rätt ont som vanligt. Skovet tar aldrig slut.

/Fanny