Bara en vecka kvar tills jag åker upp till Umeå! Underbart!

Just nu är jag inne i en bättre period, jag klarar av att göra mycket mer än vanligt och har inte alls lika ont som jag brukar ha. Då kommer det väl en sämre period lagom tills jag åker upp till Fanny naturligtvis... hur som helst har jag ju då det bästa stöd man kan ha så det oroar mig inte det minsta!

 

Idag har jag jobbat på centret, haft gitarrlektion med mina duktiga tjejer, varit nere hos Jeffrey och Nathalie på kaffe och hunnit spendera en massa tid med Christoffer som är ledig idag. Snart ska jag ner till Jeffrey och Nathalie igen för lite pumpakarvning! En toppentorsdag helt enkelt!

 

/Jeannie

Jag har haft problem med magen nu i flera dagar, haft riktigt skärande smärtor i magen som ofta kommit i stötar när jag rört mig. Insåg tillslut att det inte är något jag ätit eller något sådant simpelt problem, jag har behövt tagit smärtstillande nu i två dagar. Magsmärtorna har gjort så att jag inte kunnat göra så mycket under dagarna, har liksom inte kunnat ta mig hemifrån. Igår hade jag och några vänner planerat att gå på rockfest, (en traditionell grej på norra Gotland). Jag var skitsur och ledsen över min situation. När uretriten är under kontroll så är det något annat i vägen och detta ville jag verkligen med på! Jag velade fram och tillbaka hela dagen, så fort magen blev bättre började jag planera för att vara med och så blev jag sämre osv. Det slutade i varje fall med att jag tog smärtstillande, bestämde mig för att inte dricka sprit och öl som brukar reta magen och istället dricka liiite cider och vin. Vi kom iväg allihopa och vi hade en riktigt bra kväll!

Så idag är jag rätt nöjd även om jag fortfarande har lite ont i magen då och då. Att komma ut och göra saker med vänner är otroligt viktigt för mig! Och jag menar verkligen det, viktigt på ett alldeles speciellt sätt. Mina vänner är min familj, det är dem jag bygger mitt liv på.

 

Apropå magsmärtorna så har jag nu bestämt mig en gång för alla att jag ska kontakta min förra läkare på kvinnoavdelningen och ta upp diskussionen om endometrios igen. Jag var såå nära på att få göra en titthålsoperation sist då läkaren verkligen trodde att det mycket riktigt kunde vara endometrios. Men vid det tillfället åt jag P-piller och vi bestämde att jag först skulle sluta med dem för att kolla så att magsmärtorna inte var pga. av det, jag slutade och magsmärtorna upphörde. Endometrios går ofta i skov så nu tror jag att det helt enkelt var ett olyckligt sammanträffande bara.

 

Hoppas ni har haft en bra helg!

/Jeannie

Jag är inne i en bättre period just nu. Jag kan göra lite större fysiska ansträngningar nästan varje dag (med större menar jag att gå på stan en timme, ta en lite längre promenad osv), vilket är jätteskönt och befriande!

Dock så pushar jag ju mig själv alltid för mycket.
När jag mår bättre behandlar jag min kropp som att den vore frisk.

Idag har jag myst med en kompis, vi gick ut i skogen och gjorde upp en eld och drack kaffe. Vi gick 1 mil ungefär sammanlagt. Det gick ju bra just då, men jag kan ju tycka att snart 6 år med kronisk uretrit kunde ha lärt mig nåt. För nu ligger jag här. Jävliga kramper, jävliga trägningar. Ondaste på länge. Vill ba fly för jag har så ont, vet inte vars jag ska ta vägen för inget hjälper.

Det är en sån svår avvägning. Jag älskar att gå i skogen, ska det få kosta en sömnlös natt och enorma smärtor? Eller ska jag aldrig uppleva sånt?
Åh. Svårt som sagt. Svårt att dra en gräns.

Just nu vill jag ba ha mindre ont. Få bort paniken. Slappna av. Sova.

Ibland har jag bara en sån oerhörd törst efter att få vara normal. Att fysisk anstränging skulle få innebära träningsvärk, och inte skärseld. En sån stor längtan efter att få vara som alla andra att jag ibland väljer att inte tänka ett steg framåt sjukdomsmässigt, för att för en stund få känna mig som en vanlig människa. Ba leva.

Åh.
Aj.

/Fanny

Jag har bokat flyg upp till Umeå i början av november, så om bara någon vecka åker jag upp för att hälsa på Fanny!! Längtar verkligen! Känner att vi båda behöver lite stöttning från varandra, nu är det dags igen helt enkelt!

 

Fick ont i magen igår precis när vi gått och lagt oss, lyckades somna men vaknade med ett ryck klockan fem i morse av en skärande smärta i magen. Första tanken var att det kanske var något jag ätit och att det säkert skulle gå över men det gjorde det ju naturligtvis inte. Ganska snart efter att jag vaknat av magsmärtan kom ju uretritsmärtorna också såklart och som att inte det vore nog blev jag illamående och fick spänningshuvudvärk. Har fortfarande väldigt ont i magen och kan inte fatta vad det kommer i från. Så fort jag rör på mig börjar det skära i magen. Jag har alltså suttit och låtit tiden gå hela dagen, ångesten har smugit sig över mig ett par gånger. Det är det värsta jag vet, att vilja och behöva göra en massa saker men att inte kunna!

Har gått upp i arbetstid denna vecka också och det har ju som ni säkert förstår inte gått allt för bra. Hoppas på att det blir bättre nästa vecka!

 

Imorgon hoppas jag på att kunna jobba och sen åka in till Visby för behandling! Hade verkligen varit skönt att ha en "bra" dag då jag inte haft det på ett tag nu.

 

/Jeannie

 

Jag är stolt över mig själv!
Igår cyklade jag till K-rauta och tillbaka för att köpa lite grejer till badrummet, och det är sammanlagt kanske 1h cykling. Kroppen straffades ju såklart, och idag har jag verkligen jätteont. Jag är dock sjukt nöjd över att jag klarade det, och att jag vågade ge mig iväg så långt!

På kvällen fick jag trevligt sällskap i lägenheten. Jag är verkligen typen som föredrar hemmafester framför att dra ut. Framförallt fester hemma hos mig! Väldigt tacksamt för kroppen. Då är det mycket enklare att lyckas umgås med folk!


Annars då?
Ja, nu när vi har delarna i behövde så kommer vi nog få igång handafatet i badrummet i helgen! Det ska bli skönt! Då kan vi börja med andra grejer som behövs göras där!
Ikväll blire middag med mamma å pappa.
Imorgon kväll drar jag till Robertsfors och ska hjälpa till att samla in pengar genom att göra tacos! :)
Ha de bra!

/Fanny

Idag har jag varit på vårdcentralen, jobbat två timmar och sedan haft gitarrlektion. Om en stund kommer Nathalie hem och då är planen att vi ska till gymmet sen laga middag och så småningom gå ner till Boot för lite öl och trevligt umgänge! Nathalie är en rätt så nyvunnen vän, hon har precis flyttat hit då hon är tillsammans med min granne Jeffrey som jag nämner då och då. Så otroligt glad över att vi alla här runt omkring kommer så bra överrens och att vi alla kan umgås på tu man hand.

 

Jag mår rätt bra just nu så jag hoppas det håller i sig under kvällen! Tror det kommer bli en bra fredag!

Hoppas ni också får chans att njuta av fredag och helg!

 

/Jeannie

Jag kom iväg till kuratorn igår, även om det var lite jobbigt att ta sig dit. Det snöade ju till och med när jag tog mig dit!
Det gick väl bra hos henne. Det var inte lika bra som förra gången, men det kan ju ha att göra med min stora sömnbrist också.

Igår åt vi jääättegod mat! Rödbetor + rotselleri i ugnen, marinerad quornfilé och halloumi! Jättejättegott var det verkligen! Till det hade vi en mango chutneysås!

Ikväll blir det trevligheter, så länge min kropp samarbetar.

Förkylningen börjar lätta, även om jag har whiskeystorrökarröst till och från.

Är på helt okej humör idag:)

Ha en bra fredag!

/Fanny

Ännu en sömnlös natt. Helt slut.

Sitter just nu med jättemycket trägningar, som sitter typ längst ut i urinröret. Ibland känns det som att smärtan påverkas mer utifrån när den sitter lång ut, men ibland är det inte så. Ibland kan kyla/rörelse vara värst när smärtan är längst in. Nåja, idag så känns den sjukt lättpåverkad, men typ bara åt det negativa hållet. Jag fryser lättare än vanligt, och värmen hjälper inte. Varenda steg jag tar gör jättejätteont och får mig att vilja springa till toan ännu mer.

Om lite mer än 1 timme är det tänkt att jag ska hoppa på cykeln, cykla i 10 minuter i den här kylan (det är frost ute nu) till kuratorn i stan. Jag vill verkligen, verkligen dit, jag behöver det, men mår jag såhär då så kan jag inte fara.
Kom igen kroppen!

/Fanny

Träningsvärk i hela kroppen! Igår var jag på gymmet med Nandie och Danne. Danne visade oss lite nya övningar, kom med idéer osv. kände verkligen att vi behövde det för att komma igång! Känns riktigt bra med träningsplanen, nu får jag inte tappa motivationen! Ska träna ikväll igen, Danne ska fortsätta med att visa övningar.

Är nu inne i en sämre period, har mer ont och mer trängningar. Rädd för att gå upp i arbetstid men jag kommer förmodligen vara tvungen att göra det nästa vecka. Bara att se hur det går. Hoppas bara att det inte försummar träningen.

 

Annars händer det inte så mycket just nu, allt rullar på i samma spår!

 

/Jeannie

 

 

Förkylningen jag hade omvandlades till någon slags influensa, med något magsjukeliknande och dunderförkylning! Idag mår jag lite bättre, har slutat spy och febern är borta.
Förrgår natt sov jag också hemskt. 30 minuter kanske.

Inatt fick jag dock till några timmar. 4 kanske. Känns skönt att ha fått vila NÅT.

I morgon ska jag träffa kuratorn igen. Vi ska prata om allt möjligt jobbigt, men frågan om antidepressiva kommer förmodligen lyftas.
Jag har bestämt mig för att ta dem, men är dock orolig. En biverkning är att man första veckorna ofta är ännu mer deprimerad. Jag har redan typ en fet depression, fixar jag att vara mer deprimerad? Jag tror det löser sig, om jag berättar om mina rädslor för henne. För att få antidepressiva ska jag prata med en läkare på mottagningen. Då ska jag prata om mina sömntabletter också, för de jag har nu är ju inte ultimata.

Annars då?
Ska få operera huvudet 6:e december, ska ner till göteborg strax innan dess ser det ut som.


Ha de bra!

/Fanny

I natt sov jag ingenting. Ingenting alls. Jag kunde ligga i sängen till kanske 2-3, sen vart det toan till 7, sen bara ligga och vänta på något som inte kommer hända.
Idag är jag heeelt slut. Jag orkar inte stå upp typ, knappt sitta. Jag har sovit sjukt dåligt hela veckan (max 4 timmar per natt ungefär, oftast mindre, med avbrott såklart) så en natt helt utan sömn var verkligen det sista jag behövde.
Jag fick en förkylning i förrgår, som har blivit värre nu också.

Blä. Jag känner mig verkligen som en zombie.

Hade i alla fall en trevlig gårkväll, med öl vid en eld i skogen.

Kram på er!

/Fanny

Just nu sitter jag hemma i Christoffers pappas hus, tar det lugnt och ser på fotboll med Christoffer. Vi brukar bo här när Tommy och Ann är bortresta, så skönt att få bo lite större ett litet tag. Ska vara här i tio dagar denna gång, känns som lite semester på något vis.

 

Jag har idag varit hos en kiropraktor som jag blivit rekommenderad för att en gång för alla diskutera det möjliga sambandet mellan uretrit och skadade/klämda nerver. Besöket gick till som så att jag förklarade i korta drag hur sjukdomen relaterar sig, att det inte finns någon känd orsak och mina teorier om att ett snett bäcken kan ha något med saken att göra. Jag fick sedan lägga mig på en brits och det första han gjorde var att trycka på en kota samtidigt som han sa "här är du öm" sedan tryckte han på motsvarande sida av kotan och sa "här är du inte öm". Det sjuka var att han letade inte ens, han visste exakt och han väntade inte på bekräftelse, han visste att det var så. För mycket riktigt stämde det, till min stora förvåning, då jag aldrig medvetet känt någon ömhet där förrän han verkligen pekade ut det.

Det visade ju sig naturligtvis att det finns en kota som är kopplad till urinvägarna och han var helt säker på att det var låsningen jag hade där som var boven i dramat. Sen sa han att låsningen kan komma tillbaka så jag kunde behöva fler behandlingar. Ännu märker jag ingen skillnad, har trängningar som vanligt så jag får väl se vad som händer under helgen...

Något han också sa som jag inte riktigt vet hur jag ska ta är att jag enligt honom INTE har snett bäcken. Jag ifrågasatte verkligen detta och berättade att jag alltid fått höra det, enda sedan jag var liten. Sne i rygg och bäcken samt ett ben som är längre än det andra. Han besvarade med ett iskallt "Dom har fel" Är han så säker på sin sak? Eller var det hans sätt att inte verka osäker?

 

Imorgon har jag och Christoffer bjudit in massa vänner på middag, nu när vi får plats allihopa så får vi passa på! Som vanligt när jag ska bjuda på något slår jag på stort och funderar nu på om jag tagit mig vatten över huvudet, efter över två år som dagligen sjuk är jag fortfarande skitdålig på att se mina egna begränsningar! Vill ju så mycket hela tiden...
Har lovat att bjuda på oxfilé, rotfruktsblandning i ugn, kantarellsås på färska kantareller och en del tillbehör samt efterätt såklart. Tycker om att laga mat och själva menyn kräver inte extremt mycket men det kräver fortfarande lite koncentration. Men som det mesta så löser sig säkert även detta! ;)

 

/Jeannie

Ååh! Idag kom fina Rakel förbi med blåbärsmuffins åt mig, och hade tänt 20 små ljus på en av dem! Hihi, blev hur megaglad som helst!

Idag känner jag att jag kommer få saker gjorda. Så länge jag sitter ner.
Är oerhört trött (en bra natt efterfrågas) men ändå lite peppad på att få saker gjort. Har diskat en del. Idag tänkte jag fortsätta diska, sedan tänkte jag å Arvid fara ner till systemet (premiär för mig, hihi!) och sen kanske göra cheesecake eller nåt annat gott! :) 
Det kanske inte låter som jättemycket för er, men för mig är det en liten biggie. Ska bli skönt att få saker gjorda.

Har kollat på massa katter på djurskyddets hemsida, och läst på jättemycket om att vara jourhem, och ÅÅÅH jag vill så gärna!
Hoppas vi borrar klart i helgen.

Kram!

/Fanny

Nu har jag haft trägningar sådär onödigt länge. Jag får ta en paus ibland, men annars så sitter de i. Varenda toabesök tar typ en halvtimme minst på grund av smärtan.

Nu när jag sitter här på toan så tänker jag på framtiden. Att min framtid kommer innehålla det här, mer eller mindre. Allt ansvar jag inte kan ta på grund av det. Klickar runt på olika bloggar, någon är gravid. Kommer att tänka på att jag aldrig skulle fixa att ta hand om ett barn. Ett djur då? En katt kanske, inte hund. För mycket ansvar.
Tankarna glider iväg. Hur mycket kan jag utvecklas? Hur självständig kan jag bli? Kommer jag någonsin kunna skaffa typ villa, resa utomland, jag har liksom jätteliten inkomst, jag kan typ inte spara. Hur normalt kommer mitt liv bli? 
Mitt i kaoset och framtidsoron så slutar jag vara orolig.
Det kan vara något jag läste eller såg på datorn, jag vet inte.
Men jag fick en frid av att inte veta helt plöstligt.
Hur mitt liv kommer bli.
Jag menar, det är inte jätteskumt egentligen. Det är väl roligare att få presenter om man inte vet vad de innehåller.

I helgen ska vi försöka bli klara i badrummet (behöver borra en himla massa) så att vi kan skaffa kisse sen. Eftersom jag inte vill ta på mig ett ansvar för 15 år framöver så hade jag tänkt skaffa en katt från Djurskyddet att vara jourvärd åt. Tror jag kan må bra av att få ha ett liv med mig på dagarna. Efter några månader eller något kommer kissen få ett nytt permanent hem, och då kommer en ny kisse hit. Perfekt tid för att jag ska kunna tänka mig att ta på mig det ansvaret.
Eftersom vi ska ta en katt från Djurskyddet är risken ganska stor för att den är orolig, så då kan det nog vara en bra idé att ha borrat klart först!

Kram på er!

/Fanny

Det kändes konstigt att skriva den rubriken. Att ha den diagnosen. Det har som blivit verkligt nu. De är inte bara min inställning det är fel på, en dålig dag eller en liten svacka - jag är deprimerad.
Det känns skönt och jobbigt.

Jag fick många svar att få diagnosen. Jag fick hem en liten bok om depression, och herregud vad jag känner igen mig. Det är så många saker som ingår i en depression som man inte tänker på. Koncentrationen och minnet förämras rejält till exempel. Jag har ju vetat att jag har fått sämre minne+fokus, men aldrig kopplat det till hur jag mådde i övrigt.

Det jobbiga är ju just att nu vet jag att jag har en kamp framför mig. Förut kunde jag ju tänka "jag mår säkert bättre imorgon", men nu vet jag ju om att jag kommer må dåligt ett tag till. Min kurator tror att med medicinen + terapi så kan jag börja märka skillnad inom 2 månader.
Medicinen har ett gäng biverkningar. Förutom de trevliga kräkningarna jag troligen kommer få, och sömnlöshet och huvudvärk, så blir man tydligen snäppet mer deprimerad från början. Det nojar jag över. Jag vet inte om jag står ut med att vara mer deprimerad än jag är nu. Äh, klart det kommer lösa sig, det gör det alltid, men det nojar jag verkligen över.

Hon tror i alla fall att jag varit deprimerad i många år, mer eller mindre, och varför det känns extra jobbigt nu är för att jag känner mig trygg nog för att låta känslorna komma fram. På samma sätt som man blir förkyld när man får semester. Jag tror hon har rätt. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag det stämmer. Jag har bara antagit att jag mått bra, eller överdrivit.

Hon tyckte det lät som en bra idé att hoppa av skolan. För jag fixar verkligen inte skolan nu.

Kommer förmodligen skriva mer om det här, det känns verkligen som en väldigt stor händelse i mitt liv. Depressionen. Jag tror det kommer bli en minnesvärd kamp.
Vill tacka Jeannie och min lillebror. Det är ni två som bidragit typ mest till att jag är vid liv ännu. Det är ni jag tänker på när det känns som värst.

/Fanny

Idag har jag besökt en kurator och pratat om min ångest och hur jag mår överhuvudtaget.

Diagnos: Psykisk utmattning och depression.
Tydligen är jag deprimerad bigtime. På en skala 0-63 där 19 är att man räknas som nedstämd hade jag 55.

Jag ska börja komma dit varje vecka. Det kändes riktigt bra faktiskt. Jag fick svar.
Hon föreslog att jag skulle börja på antidepresseiva, men det skulle vi bestämma nästa vecka.

Det känns bra.

Det kan bli bra.

/Fanny

Har jag sagt att jag är på rätt bra humör nuförtiden? Ja, jag är det i alla fall! Eller, det är klart att det går upp och ner, men mitt snitt är faktiskt ganska högt upp. Det faktum att jag har fantastiska människor i mitt liv tror jag kan påverka ganska mycket :)

Kroppen är dryg som vanligt. Ingen migrän på 5-6 dagar, yay! Trägningarna är på, smärta, kramper, ja, allt sånt där.
Men jag har som accepterat det på ett mysigt sätt. Det gör jätteont, men jag är större än min smärta. Det slog mig faktiskt för inte så länge sedan att folk runt omkring mig inte definerar mig utifrån min sjukdom. Jag har som bara antagit det, eftersom jag gör det rätt mycket ibland. Men jag blir så glad när jag inser att de ser mer än så. Kan de göra det så kan jag göra det.

Nu ska jag upp å äta tårta som är kvar sen i söndags, omnomnom! :)

Kram!

/Fanny

Igår hade jag ett litet kalas hemma hos mig, då släkt och familj kom förbi. Väldigt trevligt, och fick jättebra presenter! :) Tack så mycket <3

Igår hade jag trägningar from hell på morgonen, vilket är lite rutin nu. Första timmarna är kassa, då kissar jag jämt och har väldigt ont. Kissar oftast på mig på morgonen. Aja, jag blev lite bättre, och tack var underbara barstolen i köket som gjorde att jag kunde sitta ner mycket så städade jag undan ordenligt, och ja, helt plötsligt hade jag städat lite överallt i hela lägenheten! Jag fick väldigt mycket gjort, vilket kändes skönt. Straffet kom ju idag dock. Sängliggandes hela dagen.

Har kollat på partiledardebatten också. Sjöstedt var bra som vanligt, Löfven gjorde mig besviken och verkade inte så förberedd eller villig att diskutera och Reinfeldt betedde sig som en arg terrier. Inte den bästa debatten jag sett.


Jag behöver en hobby. Hobby, hobby, hobby. Om det går som det går nu och jag äntligen kan ta ett studieuppehåll så måste jag ju sysselsätta mig med något annat. Jag vill ha ett mål att sträva mot. Just nu är jag sugen på att skriva något. En roman? En bok om något av ämnena jag brinner för, eller något helt annat?
Hmm. Det är det jag har som idé nu.

Börjar bli mer och mer vegan förresten. Känns bra. Vill verkligen inte stötta djurindustrin.

/Fanny

Hej! Jag vill börja med att be om ursäkt för min frånvaro, tror faktiskt att det kommer förbättras!

I måndags lyckades jag jobba 3 timmar, jätteskönt! Mina föräldrar har en butik som det är kaos i just nu, så jag får komma dit och jobba lite då och då när jag orkar, vilket jag är sjukt tacksam för! Jag vill verkligen jobba, jag mår så mycket bättre av att känna att jag gör något vettigt.

I fredags gjorde jag ett samtal som har vart ångestladdad (eh, extremt ångestladdat faktiskt). Jag ringde försäkringskassan.
Jag har en annan handläggare nu än i våras, så jag var orolig för att han inte skulle vara lika bra som hon i våras, men asså.. jag har lyckats få två fantastiska handläggare på försäkringskassan på raken!!! Han är verkligen jättempatisk, duktig på sitt jobb och ba bäst! När vi pratade frågade han ofta hur jag kände, hur jag vill ha det osv. Underbart!
Aja, samtalet handlade om min skolgång och hur det ska funka ekonomiskt. Jag försöker ju plugga upp gymnasiet, men jag känner verkligen att det är för mycket nu. Jag får ingen vettig hjälp från skolan, och jag känner att jag måste ta tag i mig själv innan jag kan ta tag i skolan. Jag måste vara starkare än såhär. 
Dock kan man ju inte bara hoppa av skolan hursomhelst och inte kunna jobba. Försörjningsstöd är väldigt svårt att få om man är under 25.

Han förstod verkligen hur jag kände, och sa att vi kanske kunde ordna aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga, istället för den jag har nu för förlängd skolgång. Jag hoppas verkligen att jag kan få det, en stor sten skulle lyftas av mig. Skolan + min sjukt osäkra ekonomi (mitt bidrag tar hur som helst slut i december) har varit 2 stora delar av min ångest.
Det jag måste fixa till honom för det är ett läkarintyg bara.. Lättare sagt än gjort när man inte har någon läkare. Och även om jag träffar någon ny så blir det nog svårt för dem att avgöra hur mycket jag kan jobba.
Hmm. Jag kan inte riktigt höra av mig till någon av de gamla heller.
Det känns i alla fall jättebra att fått ha tagit det där samtalet, och fått bekräftat att det finns hopp och att han som ska hjälpa mig genuint vill hjälpa mig. Det här kommer nog lösa sig. 

På onsdag ska jag träffa en kurator och prata om min ångest. Det blir nog bra.

Åh, juste, idag blir jag 20 :)

/Fanny