Om att ännu en gång inte bli trodd

För någon vecka sedan var jag på ett litet partaj med goda vänner. 3 personer jag känner väl var där, och en person jag aldrig träffat förut.

Vi hade trevligt, men efter några timmar hände det som inte får hända. Det smällde till. Min sjukdom blev från middle of nowhere jättekass, jag fick ett akut krampanfall. Ett sådant där som man bara faller till marken av.

Det höll på i några minuter och blev bättre sedan, så det var inte JÄTTEhemskt, men fortfarande så att den glada festen tog en annan vändning.
Jag hamnade i center of attention såklart.

En av vännerna hade aldrig sett min sjukdom in action, så hon tyckte det var väldigt jobbigt och började gråta. Hon visste inte hur hon skulle hantera att jag led så mycket.
De andra två vännerna kunde rutinerna, tog det lugnt, andades demonstrativt djupa andetag och talade om för mig att det går över snart.

Han som jag aldrig träffat förut kom fram till mig, la en hand på mitt ben och gick sedan därifrån.
Han ville jättegärna ut på krogen, men ingen blev ju sugen på att dra någonstans efter tumultet jag skapat.

Senare bad jag honom så mycket om ursäkt för att hans kväll var förstörd, och berättade snabbt om min sjukdom och att jag tycker det är jättehemskt när någon annan drabbas av mitt livsöde.
Han sa som inte så mycket, inget "det är lugnt" eller något, utan fortsatte verka deppig och drog en liten stund efteråt därifrån.

I efterhand har jag fått reda på vad allting handlade om:
Han var övertygad om att jag inte led så mycket som jag "försökte få alla att tro".
När han la handen på mitt ben så hade han försökt känna min puls och han kom fram till att den var för låg för att ha så ont som jag hade.

..

Jag blir så himla arg. Så otroligt, otroligt besviken.
Jag vill bara slänga fram mina katetrar i ansiktet på honom, alla mediciner och dess bipacksedlar, en demonstration över hur en cystoskopi går till och dosetterna jag har fått köpa större och större. Jag vill bara försöka få honom att inse hur mycket jag lidit och vad jag har gått igenom. Jag vill få honom att inse att min bilolycka var mildare än den här skiten, alla ben jag brutit, alla gånger mina axlar hoppat ur led, alla migräner, ALLT var bättre än det här. Mitt liv hade kunnat se ut annorlunda, så annorlunda. Och ännu en gång tror någon att jag fejkar skiten, för någon skum fucking vinnings skull som jag inte kan se.
Jag tappar verkligen hoppet på mänskligheten när sånt här händer. Hur ska vi få alla att förstå att sjukdomen är på riktigt, när en åskådare inte ens tror det?

Trist att du berövades en krogrunda, men har du tänkt på hur trevlig den kvällen var för mig då? Sluta vara så egoistisk och misstänksam. Nu är jag kanske nästan naiv och tror det bästa om alla, men hellre det än i tystnad (eller rakt ut) anklaga folk för sånna hemska saker.

/Fanny


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0