TACK allihopa + vad händer nu?

Shits, besöksrekord på bloggen. Tack för alla underbara ord jag fick, hade inte räknat med att det skulle bli så stort! Varenda ord från var och en av er betyder så mycket!



Vad händer nu?

Ja, samtalet i fredags var verkligen brutalt. Efter att jag frågat henne, efter att hon undvikit ämnet, om hur det blir med läkarutlåtandet berättar hon. Jag borde jobba.
Jag börjar såklart gråta direkt. Det här var ju min absolut värsta mardröm, det jag oroat mig för jättelänge. Mitt sista hopp dog lite.

Jag förklarar för henne att jag inte KAN jobba. Det är lite det som är grejen. Med bidraget jag ansökte om skulle jag jobba 5 timmar i veckan, vilket kändes lagomt för mig.
Men hon tyckte jag skulle jobba mer än så.
Efter att hon upprepat några gånger hur jag kommer må bättre om jag kommer ut lite (och tar mer ansvar??), och jag sagt att jag inte kommer komma ut något alls om det blir som hon vill, säger hon att hon bestämt sig.
Jag panikgråter, får en ångestattack. Tillslut känner jag mig bara så förudmjukad, tar min jacka och öppnar dörren.
- Sitt ner, vi är inte klara än.

Motvilligt sätter jag mig ner igen. Jag tittar inte på henne. Jag klarar inte av att se henne. Jag vill bara ut.

- Vad händer idag då? Ska du göra något kul?

Jag svarar något kort "nej" tror jag, motvilligt. Hon försöker make smalltalk, men jag tänker inte ge henne det. Jag tror att hon försöker lätta sitt samvete, men hon ska må dåligt tycker jag. Hon ska inte komma lätt undan.

- I helgen då? Händer något kul då?

Jag svarar likadant. 

Det är tyst ett tag. Jag kollar in i väggen till höger, hon kollar på mig.

- Har du tankar på att skada dig själv?
- Mer än någonsin. Kan jag gå nu?
- Varför vill du gå, var det en jobbig fråga?
- Nej, jag vill bara inte vara här längre, nu vill jag gå. Jag vill hem!!
- Stanna. VI är inte klara än.

Efter att ha svarat kort och argt på några av hennes totalt orelevanta frågor går jag. Jag minns inte om hon var okej med det eller om jag bara gick. Slutet var lite luddigt. Ångesten, besvikelsen, ilskan, hopplöseheten, chocken..  Vad fan gör jag nu?

Hela helgen gick jag i självmordstankar. Varenda gång jag gjorde något kul tänkte jag "det här kan vara sista gången jag gör det här". Jag lyckades tänka ut en perfekt plan. provade också om det skulle funka. Det skulle funka. Nu var det bara rätt tillfälle som gällde.

På måndagen vände det lite. Jag pratade med Arvid (min sambo) om det hela, om mina mörka tankar (vilket var sjukt jobbigt, för jag visste att om jag berättade om mina planer för honom skulle de inte ske. Och jag ville ju att det skulle ske). Då insåg jag att jag inte var ensam i det hela. 

Arvid pluggar, och sa att han kunde låna och försörja oss på det sättet. Låna.. jag ogillar det ordet i sånna här sammanhang. Jag säger nej. Bara om det är absolut nödvändigt. Vi får leva på 4000 kr i månaden + sparade pengar ett tag till. 4000.. det räcker inte ens till hyran. I sommar ska han jobba väldigt mycket. Då kanske han kan få in pengar nog att ta hand om oss till nästa år?
Vi diskuterar hur vi ska dra in på utgifterna. Vi har som det är knappt några, varken han eller jag köper några nya saker. Vi köper så gott som inge helfabrikat eller halvfabrikat, gör egen mjölk, färs och tofu. Vi lever ju redan snålt.
Vi får sluta köpa presenter, bjuda färre människor på mat, jag borde äta mindre. Vi kommer fram till att vi kan leva på 2000 (inklusive telefonräkningar, elräkningar) utöver hyran. Det borde gå. Då måste vi bara ta 3000 från våra sparade pengar varje månad.

Jag har ett inre slagfält.  Å ena sidan är jag realist, och inser att det kanske är det bästa just nu, att han får jobba extra och försörja mig. Å andra sidan hatar jag den idén. Jag hatar att han ska försörja mig. Och vad händer om vi får för oss att göra slut? Den här lösningen är ju onekligen kortsiktig, hur ska det här funka i längden? Vad händer när våra sparade pengar tar slut?

Jag vet inte vad som händer nu, om jag ska vara ärlig.
Vi får se helt enkelt. Nu ska jag försöka att börja jobba 5 timmar i veckan någonstans. Kan fråga mamma och pappa. 

Tack igen för erat stöd. Hoppas vi ses igen.




Min historia blev ju väldigt kortfattad, jag har myyyyycket att säga om hur jag blivit felbehandlad. Ämnen jag tänkte beröra närmaste tiden:
  • Hur läkarna egentligen betett sig, och hur de nonchalerat mina begär efter smärtstillande vid smärtsamma undersökningar, och en vän fick bära mig därifrån. Hur de sagt att jag får klara mig bäst jag vill när jag suttit och hulkgråtit framför dem. Tänkte också berätta hur det gick till när jag låg på akuten och skrek i 10 timmar, och fick höra att min sjukdom endast kan ge obehag = ingen hjälp.

  • Försäkringskassan och bidragsdelen. Hur reglerna ser ut, varför det är så viktigt att få en bra handledare, hur mycket pengar får en egentligen om en har så ont att en inte kan försörja sig? Är det rimliga regler de sätter upp?

  • Mäns våld mot kvinnor. Hur går det egentligen till när en blir våldtagen av sin pojkvän, men ändå inte gör slut? Vad händer i hjärnan på en sådan person? Varför gör en om samma misstag igen? 


/Fanny


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0