Idag vågar jag säga att det finns hopp.

Har inte skrivit här på väldigt länge nu, har gått och funderat på  hur länge jag ska vänta, vänta på att säga något. Har väntat på det där fruktansvärda skovet, ett sånt där då man inte sover på flera dygn, inte kan stå upp längre än i fem minuter, då när smärtan bara skär djupare och djupare och man får inte ens möjlighet att andas. Det skovet kom aldrig och jag tror inte det kommer komma. Christoffer säger att det känns nästan som att jag är frisk. Just den meningen är så sjuk, tänk om jag för några år sedan hade vetat att jag ikväll skulle skriva att det nästan känns som att jag är frisk.

För knappt ett år sedan sa ju en läkare till mig att bakterier börjar bildas i urinen efter fyra timmar i blåsan. Hon ville därför att jag skulle börja kissa var tredje timme för att alltid undvika bakterier i urinvägarna och på så vis låta bli att trigga inflammationen. Jag var vid det skedet skeptisk eftersom jag förr alltid fick ont efter att ha kissat, och därför undvek jag det så långt det gick. Idag förstår jag att det var en ond cirkel. Jag gjorde som läkaren sa och jag blev fort bättre men inte bra. Har fortsatt med detta och insett att ju mer regelbundet jag dricker vatten samt tömmer blåsan, dess då bättre mår jag! Jag har fortfarande trängningar ibland och har lite ont men det är absolut ingenting i jämförelse med hur jag mådde förut.

Så nu vågar jag se positivt på framtiden, på riktigt!



/Jeannie