En uppesittarkväll. Inte en såndär som en har med polarna för att göra helgen längre, utan en såndär ofrivillig. När en sitter i vardagsrummet i soffan, gör allt en kan för att slappna av och inte återvända till toan medans en hör Arvids snarkningar från sovrummet.
Det är faktiskt lite mysigt, om en tillåter det att vara det.
Det är ju stört drygt också. Tror det där mysiga hade gått förlorat om jag inte hade varit en nattmänniska som har svårt att bli trött.

Jag har trängningar, och hostar som en tok. Blev dunderförkyld igår, och det håller i sig.

Funderar på allt möjligt. Kommer fram till att även om det verkligen känns åt helvete ibland, eller kanske till och med ofta, så har jag det ändå rätt bra. Bättre än jag någonsin haft det liksom. Ibland måste en bara stann upp och försöka förstå det. Förstå att en ändå är lycklig. Någonstans där inne. När jag föreställer mig livet om 5 år ser jag ljus, inte mörker. Frid, inte stress. Gemenskap, inte ensamhet. Liv.

Det bor en ondska i mina urinvägar, men en envis jävel med vinnarskalle i min själ.

/Fanny