Hela dagen har jag haft sjuka mängder trägningar, och nu på kvällen börjar smärtan bli sjukt seriös. Jag vill inte röra ketoganet, men blir det ondare än så här så tror jag inte jag har något annat val.

Just nu är det en middag på övervåningen som Mattias mamma har lagat typ hur länge som helst. Kusin, moster, alla syskon är samlade. En seriös familjemiddag, helt enkelt. Jag förväntas vara där. Istället så sitter (ligger) jag här nere, försöker att ta varje sekund som den kommer medans Mattias får hitta på dåliga lögner om varför jag inte kommit. Jag känner inte att jag orkar droppa urinrörskatarr-bomben än. De flesta har nog förstått att något är "fel" med mig, med tanke på hur ofta jag är på nedervåningen, medans de umgås.
Mattias mamma är den enda som känner till min uretrit, i hans familj alltså. Jag vet inte riktigt varför jag inte sagt något, de skulle förmodligen förstå. Jag antar att jag inte är sugen på att berätta för ett gäng människor om smärtorna jag döljer bakom trosorna :)

Jag är glad på något sätt idag. Har haft en riktig skit-dag, men på något sätt är jag ändå glad. Kanske för att allt verkar lösa sig ändå. Jag har lyckats få hit en himla massa medicin och katetrar (jag bor ungefär 50/50 hemma och hos Mattias och hans familj) så att jag har ett rejält lager. Annars så brukar jag som ta med så att det räcker precis, men nu har vi så det räcker och blir över.
Har fått en ny sorts kateter (min 3:e sort, yaaaayyy!) som jag ska visa senare. Den är dum och konstig, and that's why I love it.

/Fanny