Det är något jag har problem med - att vara helt ärlig med hur jag mår.
Jag säger alltid att jag mår bättre än jag egentligen gör.
Det är så många gånger folk frågat hur jag mår, och jag svarat "äh, inget som inte blir bättre på en stund" medans jag gjort allt i min makt för att tvinga fram ett leende och hålla tillbaka tårarna.
Varför?
Jo, för att jag blir less på att folk tycker synd om mig. Ibland kan det vara skönt, men oftast vill jag att folk ska förstå att jag inte mår bra men agera som vanligt. Inte bjuda in mig till fotboll, men sitta bredvid mig och snacka killar.

Även till läkare kan jag ha svårt att säga exakt hela sanningen. Jag har väl blivit bättre, men jag förminskar alltid allting och säger att jag mår bättre än jag gör. För jag vill inte vara "sjuka Fanny", jag vill bara vara Fanny.

Dessutom, om person A frågar mig hur jag mår en gång per dag, så kan personen i fråga inte ta ett ärligt svar. Någonstans vill denne höra att jag mår bättre. BUT THEY CAN'T HANDLE THE TRUTH!

Nemen, jag har helt klart bättrat mig, men jag måste helt klart avvänja mig från att bita ihop hela tiden. Det kanske är lite rest-förnekelse som håller fast bitandet, jag vet inte.

Känner ni igen er?

/Fanny