Cafépyssel
Det rullar på
Skovet håller i sig. Jag har inte tränat sen förra måndagen nu, tar mig knappt utanför huset.
Dock är jag glad. Jag har underbara vänner. Underbar sambo. Jag älskar dem mer och mer hela tiden, och känner mig tryggare med dem. Jag känner att jag skulle göra allt för dem, på ett sätt jag inte känt förr. Det är ju det som är lite grejen med depression, att alla känslor blir helt sneda. Alla negativa tankar tar över, på alla plan. Allt blir jobbigt.
Nu känns det inte lika jobbigt längre.
Jag har som sagt inte kunnat göra något vettigt på typ 2 veckor nu, men känner mig ändå så otroligt glad, så tacksam.
Så här glad trodde jag inte att jag kunde vara för 1 månad sen.
Dock är jag glad. Jag har underbara vänner. Underbar sambo. Jag älskar dem mer och mer hela tiden, och känner mig tryggare med dem. Jag känner att jag skulle göra allt för dem, på ett sätt jag inte känt förr. Det är ju det som är lite grejen med depression, att alla känslor blir helt sneda. Alla negativa tankar tar över, på alla plan. Allt blir jobbigt.
Nu känns det inte lika jobbigt längre.
Jag har som sagt inte kunnat göra något vettigt på typ 2 veckor nu, men känner mig ändå så otroligt glad, så tacksam.
Så här glad trodde jag inte att jag kunde vara för 1 månad sen.
Mötet med ordförande gick för övrigt bra! Vi skrattade åt alla konstiga argument vi fått mot oss, och diskuterade även lite svårare frågor.
Snart kommer beslutet, taggad!
Kärlek.
/Fanny
Snart kommer beslutet, taggad!
Kärlek.
/Fanny
Möte med ordförande
Idag har jag och Elin möte med ordförande för fritidsnämnden (som bl a bestämmer hur reglerna ska se ut i kommunala badhus). Spännande, han verkade väldigt positiv i alla fall!
Har haft tokmycket trägningar idag, gått på toa 1 miljard gånger typ. Hoppas det lugnar sig så jag slipper springa var 5 minut från mötet typ, haha!
Är inte det där skumt? Asså, nu när jag har trägningar gör det ju liksom ondare när jag kissar som vanligt, men det känns på nåt sätt ändå bättre efteråt? Absolut inte alltid, och det blir absolut inte bra, men toa-upplevelsen är verkligen en helt annan än när det är kramper!
Jag hade ju migrän förra veckan, och glömde ta mina anti-depressiva i samband med det i några dagar. Det gör jag aldrig om.
Gårdagen var seriöst hemsk. Det började med en massa ångest kvällen innan, vaknade med en ångestattack.. Sen kom typ "abstinenssymptom" och jag blev sjukt yr. Mer ångest. Hade liggande ångest hela dagen och 3 ångestattacker.
På kvällen när min sista ångestattack började lugna sig började jag fundera: Hur fan överlevde jag det här förut?
Nuförtiden har jag ju inte den där tryckande ångesten jämt, som jag hade förut. 3 ångestattacker på en dag var ju en BRA dag förr, jag kunde ha hur många som helst. Igår ville jag dö pga ångesten liksom, hur fan klarade jag mig så länge som jag gjorde?
Depression är verkligen inte att ba vara ledsen. Det är så mycket starkare än så. Tankegångarna en har som deprimerad har aldrig en frisk människa på samma sätt. Det är så otroligt läskigt.
Jag insåg också hur långt jag kommit igår kväll och fick lite hopp. Jag kan bli fri från depressionen, men då måste jag fortsätta ta min medicin och ha tålamod. Men det går. Jag har verkligen kommit jättelångt.
Nepp, nu ska jag gå på toa lite till! Hare!
/Fanny
Har haft tokmycket trägningar idag, gått på toa 1 miljard gånger typ. Hoppas det lugnar sig så jag slipper springa var 5 minut från mötet typ, haha!
Är inte det där skumt? Asså, nu när jag har trägningar gör det ju liksom ondare när jag kissar som vanligt, men det känns på nåt sätt ändå bättre efteråt? Absolut inte alltid, och det blir absolut inte bra, men toa-upplevelsen är verkligen en helt annan än när det är kramper!
Jag hade ju migrän förra veckan, och glömde ta mina anti-depressiva i samband med det i några dagar. Det gör jag aldrig om.
Gårdagen var seriöst hemsk. Det började med en massa ångest kvällen innan, vaknade med en ångestattack.. Sen kom typ "abstinenssymptom" och jag blev sjukt yr. Mer ångest. Hade liggande ångest hela dagen och 3 ångestattacker.
På kvällen när min sista ångestattack började lugna sig började jag fundera: Hur fan överlevde jag det här förut?
Nuförtiden har jag ju inte den där tryckande ångesten jämt, som jag hade förut. 3 ångestattacker på en dag var ju en BRA dag förr, jag kunde ha hur många som helst. Igår ville jag dö pga ångesten liksom, hur fan klarade jag mig så länge som jag gjorde?
Depression är verkligen inte att ba vara ledsen. Det är så mycket starkare än så. Tankegångarna en har som deprimerad har aldrig en frisk människa på samma sätt. Det är så otroligt läskigt.
Jag insåg också hur långt jag kommit igår kväll och fick lite hopp. Jag kan bli fri från depressionen, men då måste jag fortsätta ta min medicin och ha tålamod. Men det går. Jag har verkligen kommit jättelångt.
Nepp, nu ska jag gå på toa lite till! Hare!
/Fanny
HOPP!
I onsdags hände det. Jag fick ett läkarutlåtande. I det stod det att jag inte bör jobba mer än någon timme i veckan i minst ett års tid (!!), att jag hade utbredda smärtor och ett handikapp. Jag är typ helt i chock, jag trodde knappt det var möjligt. Jag har äntligen, ÄNTLIGEN, lyckats få det. Jag är så lycklig så jag vet inte vad jag ska ta mig till!!!
I det stod det dock att jag förväntades må bättre om ett år, men äh. Det tar vi då. Läkaren kommer ju märka att jag mår likadant då.
Till mötet med läkaren haltade jag i princip av smärta. Mamma och läkaren fick gå mycket saktare än vanligt för att gå med mig. Hade jag fått höra att jag skulle jobba när jag satt där och fokuserade på andningen för att inte få panik av smärtan vet jag inte vad jag hade gjort.
I det stod det dock att jag förväntades må bättre om ett år, men äh. Det tar vi då. Läkaren kommer ju märka att jag mår likadant då.
Till mötet med läkaren haltade jag i princip av smärta. Mamma och läkaren fick gå mycket saktare än vanligt för att gå med mig. Hade jag fått höra att jag skulle jobba när jag satt där och fokuserade på andningen för att inte få panik av smärtan vet jag inte vad jag hade gjort.
Nu ska försäkringskassan få det här, sen har de 3 månader att godkänna/avslå detta. Hoppas verkligen jag får aktivitetsersättningen. Om 3 månader har jag levt 6 månader utan inkomst. Vore trevligt med en förändring!
På kvällen hade jag och Jenny en allnighter. Jag är inne i ett hemskt skov nu, men att vara med henne en hel natt och ba prata om mysiga saker.. behövdes.
Jag tror att både hon och jag känner att gårdagen var den första dagen i resten av våra liv på riktigt.
Sen på torsdagen fick jag ett tokdrygt migränanfall, som nu har lugnat sig (även om det inte är helt borta). Dock är jag sängliggandes pga uretriten nu.
Men jag är lycklig. Har legat i sängen 1 dygn av smärtor nu, men jag är lycklig.
Saker kan faktiskt lösa sig. Jag kommer fortsätta vara sjuk, men det kommer lösa sig.
På nåt sätt.
Det känns verkligen så.
På nåt sätt, och det känns inte så viktigt att veta vilket just nu.
/Fanny
På kvällen hade jag och Jenny en allnighter. Jag är inne i ett hemskt skov nu, men att vara med henne en hel natt och ba prata om mysiga saker.. behövdes.
Jag tror att både hon och jag känner att gårdagen var den första dagen i resten av våra liv på riktigt.
Sen på torsdagen fick jag ett tokdrygt migränanfall, som nu har lugnat sig (även om det inte är helt borta). Dock är jag sängliggandes pga uretriten nu.
Men jag är lycklig. Har legat i sängen 1 dygn av smärtor nu, men jag är lycklig.
Saker kan faktiskt lösa sig. Jag kommer fortsätta vara sjuk, men det kommer lösa sig.
På nåt sätt.
Det känns verkligen så.
På nåt sätt, och det känns inte så viktigt att veta vilket just nu.
/Fanny
Fix i cafét

En uppdatering
Hej!
Nu var det länge sen någon av oss hörde av oss.
Nu var det länge sen någon av oss hörde av oss.
Det har varit mycket för mig senaste veckorna, i och med med aktion. Alla medier i Västerbotten har skrivit om det, hört av sig gång på gång. Förutom det har många andra hört av sig. Många har sagt tack för att jag är modig. Nästa vecka ska jag och Elin på en ungdomsgård där några ungdomar har pratat mycket om oss, beundrat oss och inspirerats av oss. Vi ska peppa varandra. Det är mysigt.
Andra har hört av sig av helt andra skäl. Jag har fått så mycket hat. Hotsamtal. Mitt namn står på två stora nazistiska hemsidor, där jag beskrivs som en jobbig och hemsk tjej. Kommentarerna där är inte att leka med.
Jag har lärt mig en hel del av det här. Folk gillar inte feminism och folk står upp för feminism. Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara så oerhört uppseendeväckande med att en kvinna badar i samma kläder som en man. Jag tycker inte att det känns så speciellt, men ändå beskrivs jag som extrem på många håll.
När min bror frågade mig varför folk var så arga kunde jag ärligt inte svara, Jag förstår inte varför folk är arga.
Jag är inne i ett dåligt skov just nu. Har suttit i soffan i princip hela veckan. Är förmodligen stressen.
Ändå känns det bra. Asså, inte i kroppen, där känns det hemskt. Men annars. Women spring is coming.
Förtrycket av kvinnor genomsyrar allt. Kanske är det därför det forskats så lite på sjukdomen, för kvinnofrågor räknas inte som viktiga frågor? Kanske är det därför kvinnliga urinrör inte passar in någonstans, fastän så många lider av urinvägsbesvär? Vad vet jag.
Det känns som jag gör något bra. På riktigt.
Här är ett inlägg som förklarar väldigt bra hur jag tycker, varför jag gör som jag gör.
Läs det gärna: http://www.sollentunatjejjour.blogspot.se/2014/03/tva-tjejer-i-umea-slangde-bikinitoppen.html#comment-form
Nästa vecka händer en del. Jag ska träffa psykiatrikern som nekade mig bidrag. Hon ringde för någon dag sedan och sa att hon skrivit ett läkarutlåtande (!). Hoppas att det är för aktivitetsersättningen, hoppas det är bra. Tänk om det faktiskt är så att hon helt ändrat sig, att allt löser sig..? Jag ska försöka att inte få upp mitt hopp för mycket, men det är svårt. Fan, det kan faktiskt lösa sig. Det kan faktiskt gå bra.
Vi hörs. Ta hand om er.
/Fanny
Andra har hört av sig av helt andra skäl. Jag har fått så mycket hat. Hotsamtal. Mitt namn står på två stora nazistiska hemsidor, där jag beskrivs som en jobbig och hemsk tjej. Kommentarerna där är inte att leka med.
Jag har lärt mig en hel del av det här. Folk gillar inte feminism och folk står upp för feminism. Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara så oerhört uppseendeväckande med att en kvinna badar i samma kläder som en man. Jag tycker inte att det känns så speciellt, men ändå beskrivs jag som extrem på många håll.
När min bror frågade mig varför folk var så arga kunde jag ärligt inte svara, Jag förstår inte varför folk är arga.
Jag är inne i ett dåligt skov just nu. Har suttit i soffan i princip hela veckan. Är förmodligen stressen.
Ändå känns det bra. Asså, inte i kroppen, där känns det hemskt. Men annars. Women spring is coming.
Förtrycket av kvinnor genomsyrar allt. Kanske är det därför det forskats så lite på sjukdomen, för kvinnofrågor räknas inte som viktiga frågor? Kanske är det därför kvinnliga urinrör inte passar in någonstans, fastän så många lider av urinvägsbesvär? Vad vet jag.
Det känns som jag gör något bra. På riktigt.
Här är ett inlägg som förklarar väldigt bra hur jag tycker, varför jag gör som jag gör.
Läs det gärna: http://www.sollentunatjejjour.blogspot.se/2014/03/tva-tjejer-i-umea-slangde-bikinitoppen.html#comment-form
Nästa vecka händer en del. Jag ska träffa psykiatrikern som nekade mig bidrag. Hon ringde för någon dag sedan och sa att hon skrivit ett läkarutlåtande (!). Hoppas att det är för aktivitetsersättningen, hoppas det är bra. Tänk om det faktiskt är så att hon helt ändrat sig, att allt löser sig..? Jag ska försöka att inte få upp mitt hopp för mycket, men det är svårt. Fan, det kan faktiskt lösa sig. Det kan faktiskt gå bra.
Vi hörs. Ta hand om er.
/Fanny
Ååååh <3
Först den här:
http://www.vk.se/insandare/bra-agerat-fanny-och-elin
Och sen igår sa en 14 årig kille till mig att han sagt till sina vänner när han diskuterat min aktion:
..ja, hon kanske är skum, men hon är den bästa personen jag känner. Hon vill saker, och hon gör något åt det.
/Fanny
http://www.vk.se/insandare/bra-agerat-fanny-och-elin
Och sen igår sa en 14 årig kille till mig att han sagt till sina vänner när han diskuterat min aktion:
..ja, hon kanske är skum, men hon är den bästa personen jag känner. Hon vill saker, och hon gör något åt det.
/Fanny
Feminism!
Hej!
Ja, förrförra veckan badade jag och en vän med badbyxor på Umeå Simhall (jag fick jävligt ont i ett helt dygn efteråt, för det var så kallt i poolen, men det var värt det haha!). Vi fick valet att ta på oss en bikini eller gå, och det här har blivit en stor mediagrej. Jag och min vän driver nu en liten kampanj för att ändra reglerna på alla badhus i Umeå!
Här har ni lite länkar om ni vill höra mer om det här!
Tv4-intervjun:
Ja, förrförra veckan badade jag och en vän med badbyxor på Umeå Simhall (jag fick jävligt ont i ett helt dygn efteråt, för det var så kallt i poolen, men det var värt det haha!). Vi fick valet att ta på oss en bikini eller gå, och det här har blivit en stor mediagrej. Jag och min vän driver nu en liten kampanj för att ändra reglerna på alla badhus i Umeå!
Här har ni lite länkar om ni vill höra mer om det här!
Tv4-intervjun:
SVT-reportaget
Sveriges Radio P4. Spola fram till 1:12:00 (här får vi säga mest om vad vi tänker):
Här är vad lite hörare tycker om det det:
Utöver detta skrevs det i 2 lokala tidningar, vi var med i Nyhetsmorgon.
Om ni funderar på varför objektifiering är jobbigt för kvinnor, kolla på den här videon. Den förklarar mycket bättre än jag kan göra!
Objektifieringen av kvinnor tar sig många uttryck. Dels i media, men även genom kontroll. Kvinnor som har burka, är topless, har hår under armarna osv blir hatade. Folk som går utanför den här normen.
Jag har fått hot-samtal, det har skrivit artiklar med 2000 delningar på rasistiska hemsidor.
Det är inte så konstigt att en inte går utanför normen när en möts av så mycket hat.
Jämställdhet på alla plan (som Arvid så fint uttryckte det)!
/Fanny
Fanfanfan
Hela dagen idag har ägnats på toan i princip. Smög sakta ut till soffan efter typ 2 timmar, men fick vända i princip direkt. Det krampar, min blåsa skriker verkligen. För 2 år sedan hade jag skrikit och grinat och ba legat på golvet nu, men jag har lärt mig att behålla lugnet. I alla fall ett tag. Tillåter jag paniken att få övertaget så kommer det ba bli ännu värre. Då finns det inget stopp.
Så jag sitter här och försöker att inte gråta.
Mitt liv känns bättre i övrigt, imorgon ska jag vara med i tidningen. Inte för uretriten, utan om feminism!
Så jag sitter här och försöker att inte gråta.
Mitt liv känns bättre i övrigt, imorgon ska jag vara med i tidningen. Inte för uretriten, utan om feminism!
Hoppas det kommer ut på nätet också så att jag kan länka den till er!
Kram på er!
/Fanny
Kram på er!
/Fanny
Spelning med smärta

Nyttig handel

IFD

Våffelkväll

Kontrakt!
Rosor

Besvikelse
TACK allihopa + vad händer nu?
Shits, besöksrekord på bloggen. Tack för alla underbara ord jag fick, hade inte räknat med att det skulle bli så stort! Varenda ord från var och en av er betyder så mycket!
Vad händer nu?
Ja, samtalet i fredags var verkligen brutalt. Efter att jag frågat henne, efter att hon undvikit ämnet, om hur det blir med läkarutlåtandet berättar hon. Jag borde jobba.
Jag börjar såklart gråta direkt. Det här var ju min absolut värsta mardröm, det jag oroat mig för jättelänge. Mitt sista hopp dog lite.
Jag förklarar för henne att jag inte KAN jobba. Det är lite det som är grejen. Med bidraget jag ansökte om skulle jag jobba 5 timmar i veckan, vilket kändes lagomt för mig.
Men hon tyckte jag skulle jobba mer än så.
Efter att hon upprepat några gånger hur jag kommer må bättre om jag kommer ut lite (och tar mer ansvar??), och jag sagt att jag inte kommer komma ut något alls om det blir som hon vill, säger hon att hon bestämt sig.
Jag panikgråter, får en ångestattack. Tillslut känner jag mig bara så förudmjukad, tar min jacka och öppnar dörren.
- Sitt ner, vi är inte klara än.
Motvilligt sätter jag mig ner igen. Jag tittar inte på henne. Jag klarar inte av att se henne. Jag vill bara ut.
- Vad händer idag då? Ska du göra något kul?
Jag svarar något kort "nej" tror jag, motvilligt. Hon försöker make smalltalk, men jag tänker inte ge henne det. Jag tror att hon försöker lätta sitt samvete, men hon ska må dåligt tycker jag. Hon ska inte komma lätt undan.
- I helgen då? Händer något kul då?
Jag svarar likadant.
Det är tyst ett tag. Jag kollar in i väggen till höger, hon kollar på mig.
- Har du tankar på att skada dig själv?
- Mer än någonsin. Kan jag gå nu?
- Varför vill du gå, var det en jobbig fråga?
- Nej, jag vill bara inte vara här längre, nu vill jag gå. Jag vill hem!!
- Stanna. VI är inte klara än.
Efter att ha svarat kort och argt på några av hennes totalt orelevanta frågor går jag. Jag minns inte om hon var okej med det eller om jag bara gick. Slutet var lite luddigt. Ångesten, besvikelsen, ilskan, hopplöseheten, chocken.. Vad fan gör jag nu?
Hela helgen gick jag i självmordstankar. Varenda gång jag gjorde något kul tänkte jag "det här kan vara sista gången jag gör det här". Jag lyckades tänka ut en perfekt plan. provade också om det skulle funka. Det skulle funka. Nu var det bara rätt tillfälle som gällde.
På måndagen vände det lite. Jag pratade med Arvid (min sambo) om det hela, om mina mörka tankar (vilket var sjukt jobbigt, för jag visste att om jag berättade om mina planer för honom skulle de inte ske. Och jag ville ju att det skulle ske). Då insåg jag att jag inte var ensam i det hela.
Arvid pluggar, och sa att han kunde låna och försörja oss på det sättet. Låna.. jag ogillar det ordet i sånna här sammanhang. Jag säger nej. Bara om det är absolut nödvändigt. Vi får leva på 4000 kr i månaden + sparade pengar ett tag till. 4000.. det räcker inte ens till hyran. I sommar ska han jobba väldigt mycket. Då kanske han kan få in pengar nog att ta hand om oss till nästa år?
Vi diskuterar hur vi ska dra in på utgifterna. Vi har som det är knappt några, varken han eller jag köper några nya saker. Vi köper så gott som inge helfabrikat eller halvfabrikat, gör egen mjölk, färs och tofu. Vi lever ju redan snålt.
Vi får sluta köpa presenter, bjuda färre människor på mat, jag borde äta mindre. Vi kommer fram till att vi kan leva på 2000 (inklusive telefonräkningar, elräkningar) utöver hyran. Det borde gå. Då måste vi bara ta 3000 från våra sparade pengar varje månad.
Jag har ett inre slagfält. Å ena sidan är jag realist, och inser att det kanske är det bästa just nu, att han får jobba extra och försörja mig. Å andra sidan hatar jag den idén. Jag hatar att han ska försörja mig. Och vad händer om vi får för oss att göra slut? Den här lösningen är ju onekligen kortsiktig, hur ska det här funka i längden? Vad händer när våra sparade pengar tar slut?
Jag vet inte vad som händer nu, om jag ska vara ärlig.
Vi får se helt enkelt. Nu ska jag försöka att börja jobba 5 timmar i veckan någonstans. Kan fråga mamma och pappa.
Tack igen för erat stöd. Hoppas vi ses igen.
Min historia blev ju väldigt kortfattad, jag har myyyyycket att säga om hur jag blivit felbehandlad. Ämnen jag tänkte beröra närmaste tiden:
- Hur läkarna egentligen betett sig, och hur de nonchalerat mina begär efter smärtstillande vid smärtsamma undersökningar, och en vän fick bära mig därifrån. Hur de sagt att jag får klara mig bäst jag vill när jag suttit och hulkgråtit framför dem. Tänkte också berätta hur det gick till när jag låg på akuten och skrek i 10 timmar, och fick höra att min sjukdom endast kan ge obehag = ingen hjälp.
- Försäkringskassan och bidragsdelen. Hur reglerna ser ut, varför det är så viktigt att få en bra handledare, hur mycket pengar får en egentligen om en har så ont att en inte kan försörja sig? Är det rimliga regler de sätter upp?
- Mäns våld mot kvinnor. Hur går det egentligen till när en blir våldtagen av sin pojkvän, men ändå inte gör slut? Vad händer i hjärnan på en sådan person? Varför gör en om samma misstag igen?
/Fanny
Vad händer när en hamnar utanför systemet? Min historia.
Ni är säkert många som har tänkt tanken: Hur går det egentligen till att bli hemlös?
Idag tänkte jag berätta hur det kan gå till. Det här är min historia.
Jag är osäker på när det började. Olika människor säger olika. En läkare tror att det började redan när jag skapades, när mitt DNA kodades. En annan tror att det var när jag var 12 och blev våldtagen en-två gånger i veckan (efter frågor vill jag tillägga att det här inte skedde i hemmet), eller några månader efter det vid mitt första självmordsförsök och de otaliga mängder svimningar jag hade. En annan tror att det var när jag var 9 och inte gick på toa på skolan.
Idag tänkte jag berätta hur det kan gå till. Det här är min historia.
Jag är osäker på när det började. Olika människor säger olika. En läkare tror att det började redan när jag skapades, när mitt DNA kodades. En annan tror att det var när jag var 12 och blev våldtagen en-två gånger i veckan (efter frågor vill jag tillägga att det här inte skedde i hemmet), eller några månader efter det vid mitt första självmordsförsök och de otaliga mängder svimningar jag hade. En annan tror att det var när jag var 9 och inte gick på toa på skolan.
Jag vet i alla fall att det hade börjat när jag var 14. När jag, efter att aldrig haft ont i urinvägarna förut, vaknade en natt i enorm smärta. Jag satt på toa resten av den natten och dagen efter. Direkt jag ställde mig upp var jag tvungen att sätta mig ner igen.
När den här smärtan inte hade gått över på en vecka gick jag till läkaren. Fick penicillin. Penicillinet hjälpte inte. Jag fick en till kur. Den hjälpte inte heller. Det här fortsatte i ett år.
Där någonstans skickades jag in till Umeå, till barnmottagningen. Där konstaterades det att jag kissade ovanligt sällan (varannan dag). Det hade jag gjort så länge jag kunde minnas. Det konstaterades att jag var inkapabel till att bli kissnödig. Jag fick prova diverse mediciner, och skickades senare vidare, avdelning efter avdelning. Jag passade inte in någonstans. På kvinnokliniken behandlar de inte urinrör, och på urologen handlar det mest om mäns urinrör. Det finns ingen läkare som vet något om kvinnliga urinrör helt enkelt.
På kvinnokliniken fick jag för första gången höra att jag aldrig skulle bli frisk. Att det var kroniskt. Att det som gjorde att jag kunde falla platt på marken av smärta och gråta och skrika i timmar aldrig skulle försvinna. Då var jag 16 eller 17 tror jag.
Skolan började såklart gå åt helvete, men på något vänster lyckades jag gå ur högstadiet med bra betyg.
Gymnasiet gick bra från början, eller ja.. bra och bra. Jag kom till skolan några gånger i veckan från början. Men sjukdomen blev värre. En dag slutade det aldrig göra ont. Jag var på sjukhuset en till två gånger i veckan. Träffade läkare, uroterapeuter, sköterskor, pskyologer. Jag hade inte samma läkare särskilt länge.
I tvåan hade jag 80% frånvaro tror jag. De flesta ämnena hade jag IG i.
Där någonstans träffade jag en människa som gjorde mitt liv betydligt svårare. Någon som jag trodde hjälpte mig, men förstörde enormt. Vi var ihop i 2 år. När han blev besviken när jag inte var med honom när han sov borde jag ha reagerat. Eller första gången han kom drogpåverkad när vi skulle göra något. Eller när han frågade om han fick ta några av mina smärtstillande. Eller när han slog mig första gången.
Åhh, smärtstillande.. Jag har en hatkärlek till dessa underbara. De hjälpte mig enormt, men är också ett stort skäl till att jag nu har det så förjävligt. Efter att ha fått olika instruktioner från två läkare tog jag för mycket smärtstillande, och gav dessutom bort till min pojkvän. Det började skrivas att jag missbrukade i min journal. Det började stå en himla massa där som faktiskt inte var sant. Ju fler läkare som läste alla hemskheter, desto fler skrev än värre saker. Att jag inbillade mig smärtorna, att jag fejkade för att få smärtstillande..
Men åter till gymnasiet. Jag har inte fått något slutbetyg. Jag har för många IG.
Jag försökte att fortsätta plugga efter gymnasiet, men det gick inte. Ångesten, som hade grott inom mig, började ta över. Tankarna, som hade hållt sig undan i några år, började bli allt intensivare. Knivarna och repen såg allt mer frestande ut.
Helt plötsligt stod jag där. Ensam. Jag hade nu gått igenom alla avdelningar, och var inte välkommen tillbaka till någon. De hänvisade mig till vårdcentralen, där allt började.
Efter att ha fått en ny pojkvän tog jag steget och gick till Ungdomshälsan, träffade en psykolog. Fick diagnosen svår depression och posttraumatiskt stressyndrom från mina övergrepp. Fick antidepressiva. De hjälpte mot ångesten, och min hemska sjukdom i blåsan kändes mindre framtidsförstörande. Kanske kunde jag få ett bra liv trots smärtorna?
Det såg ljusare ut, men jag hade inga pengar. Jag är vuxen nu, har egen lägenhet, men inga pengar.
Jag hade skickat in otroligt många papper till försäkringskassan, min sambo med, nu fattades bara läkarutlåtandet. Ett intyg som min psykiatriker hade lovat att ge mig. Men månaderna gick.
När hon för en månad sedan sa att hon skulle skriva det, men inte var beredd att kämpa för mig åkte jag in på primärvårdsjouren på kvällen och sydde 4 stygn i vänster arm.
I fredags fick jag reda på att hon inte kommer skriva ett intyg. Hon tycker jag ska jobba.
Vad som dock är lite knepigt med det är ju att jag inte kan jobba. Jag har för ont. Skulle jag jobba någon timme per dag skulle resten av mitt liv vara åt helvete med smärtor. Då skulle det bli många fler stygn. Eller ännu värre..
Även om jag kunde jobba: Vem fan vill anställa mig? Jag har inte gått ut gymnasiet, kan inte utföra några vettiga sysslor, kan inte jobba..
Nu finns det inte kvar någon läkare som kan hjälpa mig. De läser i min journal, gång på gång på gång, att jag är en manipulativ lögnare. Varför skulle de hjälpa mig?
Så. Vad händer nu?
Jag vet inte själv riktigt.
Jag får leva på mina sparade pengar. Leva på min sambo. Fråga mina föräldrar om pengar.
Men är det så jag ska leva hela mitt liv? Hur långt blir mitt liv?
Det är såhär en blir hemlös.
Det är såhär en hamnar utanför systemet.
Det är såhär vården ser till att en inte vill leva längre.
När den här smärtan inte hade gått över på en vecka gick jag till läkaren. Fick penicillin. Penicillinet hjälpte inte. Jag fick en till kur. Den hjälpte inte heller. Det här fortsatte i ett år.
Där någonstans skickades jag in till Umeå, till barnmottagningen. Där konstaterades det att jag kissade ovanligt sällan (varannan dag). Det hade jag gjort så länge jag kunde minnas. Det konstaterades att jag var inkapabel till att bli kissnödig. Jag fick prova diverse mediciner, och skickades senare vidare, avdelning efter avdelning. Jag passade inte in någonstans. På kvinnokliniken behandlar de inte urinrör, och på urologen handlar det mest om mäns urinrör. Det finns ingen läkare som vet något om kvinnliga urinrör helt enkelt.
På kvinnokliniken fick jag för första gången höra att jag aldrig skulle bli frisk. Att det var kroniskt. Att det som gjorde att jag kunde falla platt på marken av smärta och gråta och skrika i timmar aldrig skulle försvinna. Då var jag 16 eller 17 tror jag.
Skolan började såklart gå åt helvete, men på något vänster lyckades jag gå ur högstadiet med bra betyg.
Gymnasiet gick bra från början, eller ja.. bra och bra. Jag kom till skolan några gånger i veckan från början. Men sjukdomen blev värre. En dag slutade det aldrig göra ont. Jag var på sjukhuset en till två gånger i veckan. Träffade läkare, uroterapeuter, sköterskor, pskyologer. Jag hade inte samma läkare särskilt länge.
I tvåan hade jag 80% frånvaro tror jag. De flesta ämnena hade jag IG i.
Där någonstans träffade jag en människa som gjorde mitt liv betydligt svårare. Någon som jag trodde hjälpte mig, men förstörde enormt. Vi var ihop i 2 år. När han blev besviken när jag inte var med honom när han sov borde jag ha reagerat. Eller första gången han kom drogpåverkad när vi skulle göra något. Eller när han frågade om han fick ta några av mina smärtstillande. Eller när han slog mig första gången.
Åhh, smärtstillande.. Jag har en hatkärlek till dessa underbara. De hjälpte mig enormt, men är också ett stort skäl till att jag nu har det så förjävligt. Efter att ha fått olika instruktioner från två läkare tog jag för mycket smärtstillande, och gav dessutom bort till min pojkvän. Det började skrivas att jag missbrukade i min journal. Det började stå en himla massa där som faktiskt inte var sant. Ju fler läkare som läste alla hemskheter, desto fler skrev än värre saker. Att jag inbillade mig smärtorna, att jag fejkade för att få smärtstillande..
Men åter till gymnasiet. Jag har inte fått något slutbetyg. Jag har för många IG.
Jag försökte att fortsätta plugga efter gymnasiet, men det gick inte. Ångesten, som hade grott inom mig, började ta över. Tankarna, som hade hållt sig undan i några år, började bli allt intensivare. Knivarna och repen såg allt mer frestande ut.
Helt plötsligt stod jag där. Ensam. Jag hade nu gått igenom alla avdelningar, och var inte välkommen tillbaka till någon. De hänvisade mig till vårdcentralen, där allt började.
Efter att ha fått en ny pojkvän tog jag steget och gick till Ungdomshälsan, träffade en psykolog. Fick diagnosen svår depression och posttraumatiskt stressyndrom från mina övergrepp. Fick antidepressiva. De hjälpte mot ångesten, och min hemska sjukdom i blåsan kändes mindre framtidsförstörande. Kanske kunde jag få ett bra liv trots smärtorna?
Det såg ljusare ut, men jag hade inga pengar. Jag är vuxen nu, har egen lägenhet, men inga pengar.
Jag hade skickat in otroligt många papper till försäkringskassan, min sambo med, nu fattades bara läkarutlåtandet. Ett intyg som min psykiatriker hade lovat att ge mig. Men månaderna gick.
När hon för en månad sedan sa att hon skulle skriva det, men inte var beredd att kämpa för mig åkte jag in på primärvårdsjouren på kvällen och sydde 4 stygn i vänster arm.
I fredags fick jag reda på att hon inte kommer skriva ett intyg. Hon tycker jag ska jobba.
Vad som dock är lite knepigt med det är ju att jag inte kan jobba. Jag har för ont. Skulle jag jobba någon timme per dag skulle resten av mitt liv vara åt helvete med smärtor. Då skulle det bli många fler stygn. Eller ännu värre..
Även om jag kunde jobba: Vem fan vill anställa mig? Jag har inte gått ut gymnasiet, kan inte utföra några vettiga sysslor, kan inte jobba..
Nu finns det inte kvar någon läkare som kan hjälpa mig. De läser i min journal, gång på gång på gång, att jag är en manipulativ lögnare. Varför skulle de hjälpa mig?
Så. Vad händer nu?
Jag vet inte själv riktigt.
Jag får leva på mina sparade pengar. Leva på min sambo. Fråga mina föräldrar om pengar.
Men är det så jag ska leva hela mitt liv? Hur långt blir mitt liv?
Det är såhär en blir hemlös.
Det är såhär en hamnar utanför systemet.
Det är såhär vården ser till att en inte vill leva längre.
Det här är min historia.
Tack för mig.
/Fanny
Tack för mig.
/Fanny
Fest hos Linda
