Först den här:
http://www.vk.se/insandare/bra-agerat-fanny-och-elin


Och sen igår sa en 14 årig kille till mig att han sagt till sina vänner när han diskuterat min aktion:

..ja, hon kanske är skum, men hon är den bästa personen jag känner. Hon vill saker, och hon gör något åt det.

/Fanny

Hej!
Ja, förrförra veckan badade jag och en vän med badbyxor på Umeå Simhall (jag fick jävligt ont i ett helt dygn efteråt, för det var så kallt i poolen, men det var värt det haha!). Vi fick valet att ta på oss en bikini eller gå, och det här har blivit en stor mediagrej. Jag och min vän driver nu en liten kampanj för att ändra reglerna på alla badhus i Umeå!

Här har ni lite länkar om ni vill höra mer om det här!

Tv4-intervjun:

SVT-reportaget


Sveriges Radio P4.  Spola fram till 1:12:00 (här får vi säga mest om vad vi tänker):

Här är vad lite hörare tycker om det det:



Utöver detta skrevs det i 2 lokala tidningar, vi var med i Nyhetsmorgon.
Om ni funderar på varför objektifiering är jobbigt för kvinnor, kolla på den här videon. Den förklarar mycket bättre än jag kan göra!

Objektifieringen av kvinnor tar sig många uttryck. Dels i media, men även genom kontroll. Kvinnor som har burka, är topless, har hår under armarna osv blir hatade. Folk som går utanför den här normen. 
Jag har fått hot-samtal, det har skrivit artiklar med 2000 delningar på rasistiska hemsidor. 
Det är inte så konstigt att en inte går utanför normen när en möts av så mycket hat.

Jämställdhet på alla plan (som Arvid så fint uttryckte det)!

/Fanny

Hela dagen idag har ägnats på toan i princip. Smög sakta ut till soffan efter typ 2 timmar, men fick vända i princip direkt. Det krampar, min blåsa skriker verkligen. För 2 år sedan hade jag skrikit och grinat och ba legat på golvet nu, men jag har lärt mig att behålla lugnet. I alla fall ett tag. Tillåter jag paniken att få övertaget så kommer det ba bli ännu värre. Då finns det inget stopp.
Så jag sitter här och försöker att inte gråta.

Mitt liv känns bättre i övrigt, imorgon ska jag vara med i tidningen. Inte för uretriten, utan om feminism!

Hoppas det kommer ut på nätet också så att jag kan länka den till er!

Kram på er!

/Fanny

När jag berättade detta för Linda blev hon arg, hon tog tag i min arm och sa "om det är det som kan hjälpa dig just nu så ska du skita i vad alla andra gör och säger" Hon drog in mig till toan och sa att hon skulle stå utanför så länge jag behövde vara där.

 

Jag satt där i en halvtimme, grät av smärta och grät av tacksamhet. Tacksamhet över att jag har turen att ha vänner som Linda. Linda stod utanför i en hel halvtimme medan massor av folk ville in, undrade vad hon höll på med, skrattade åt personen som varit där inne så länge, skrattade åt HENNE för att hon stått där så länge osv. Ändå stod hon kvar, fortsatte avleda folk, hittade på lättsamma förklaringar och samtalsämnen för att inte alla skulle fråga hela tiden. Det var enbart tacka vare detta som jag faktiskt kunde slappna av, ta mig samman och inte bryta ihop av smärta.

Min bror körde sen fram bilen till dörren så att jag skulle slippa gå för långt, Nandie hjälpte Christoffer med hans grejer för att allt skulle gå så fort som möjligt och vi kramades hejdå. Söndergråten, besviken men tacksam körde min bror hem mig och Christoffer i en högst olaglig men behövlig fart.

Har idag fortfarande ont men de är hanterbart, hatar och älskar livet på samma gång. Hatar sjukdom men älskar de människor som jag är omgiven av.

/Jeannie

 

Shits, besöksrekord på bloggen. Tack för alla underbara ord jag fick, hade inte räknat med att det skulle bli så stort! Varenda ord från var och en av er betyder så mycket!

Vad händer nu?

Ja, samtalet i fredags var verkligen brutalt. Efter att jag frågat henne, efter att hon undvikit ämnet, om hur det blir med läkarutlåtandet berättar hon. Jag borde jobba.
Jag börjar såklart gråta direkt. Det här var ju min absolut värsta mardröm, det jag oroat mig för jättelänge. Mitt sista hopp dog lite.

Jag förklarar för henne att jag inte KAN jobba. Det är lite det som är grejen. Med bidraget jag ansökte om skulle jag jobba 5 timmar i veckan, vilket kändes lagomt för mig.
Men hon tyckte jag skulle jobba mer än så.
Efter att hon upprepat några gånger hur jag kommer må bättre om jag kommer ut lite (och tar mer ansvar??), och jag sagt att jag inte kommer komma ut något alls om det blir som hon vill, säger hon att hon bestämt sig.
Jag panikgråter, får en ångestattack. Tillslut känner jag mig bara så förudmjukad, tar min jacka och öppnar dörren.
- Sitt ner, vi är inte klara än.

Motvilligt sätter jag mig ner igen. Jag tittar inte på henne. Jag klarar inte av att se henne. Jag vill bara ut.

- Vad händer idag då? Ska du göra något kul?

Jag svarar något kort "nej" tror jag, motvilligt. Hon försöker make smalltalk, men jag tänker inte ge henne det. Jag tror att hon försöker lätta sitt samvete, men hon ska må dåligt tycker jag. Hon ska inte komma lätt undan.

- I helgen då? Händer något kul då?

Jag svarar likadant. 

Det är tyst ett tag. Jag kollar in i väggen till höger, hon kollar på mig.

- Har du tankar på att skada dig själv?
- Mer än någonsin. Kan jag gå nu?
- Varför vill du gå, var det en jobbig fråga?
- Nej, jag vill bara inte vara här längre, nu vill jag gå. Jag vill hem!!
- Stanna. VI är inte klara än.

Efter att ha svarat kort och argt på några av hennes totalt orelevanta frågor går jag. Jag minns inte om hon var okej med det eller om jag bara gick. Slutet var lite luddigt. Ångesten, besvikelsen, ilskan, hopplöseheten, chocken..  Vad fan gör jag nu?

Hela helgen gick jag i självmordstankar. Varenda gång jag gjorde något kul tänkte jag "det här kan vara sista gången jag gör det här". Jag lyckades tänka ut en perfekt plan. provade också om det skulle funka. Det skulle funka. Nu var det bara rätt tillfälle som gällde.

På måndagen vände det lite. Jag pratade med Arvid (min sambo) om det hela, om mina mörka tankar (vilket var sjukt jobbigt, för jag visste att om jag berättade om mina planer för honom skulle de inte ske. Och jag ville ju att det skulle ske). Då insåg jag att jag inte var ensam i det hela. 

Arvid pluggar, och sa att han kunde låna och försörja oss på det sättet. Låna.. jag ogillar det ordet i sånna här sammanhang. Jag säger nej. Bara om det är absolut nödvändigt. Vi får leva på 4000 kr i månaden + sparade pengar ett tag till. 4000.. det räcker inte ens till hyran. I sommar ska han jobba väldigt mycket. Då kanske han kan få in pengar nog att ta hand om oss till nästa år?
Vi diskuterar hur vi ska dra in på utgifterna. Vi har som det är knappt några, varken han eller jag köper några nya saker. Vi köper så gott som inge helfabrikat eller halvfabrikat, gör egen mjölk, färs och tofu. Vi lever ju redan snålt.
Vi får sluta köpa presenter, bjuda färre människor på mat, jag borde äta mindre. Vi kommer fram till att vi kan leva på 2000 (inklusive telefonräkningar, elräkningar) utöver hyran. Det borde gå. Då måste vi bara ta 3000 från våra sparade pengar varje månad.

Jag har ett inre slagfält.  Å ena sidan är jag realist, och inser att det kanske är det bästa just nu, att han får jobba extra och försörja mig. Å andra sidan hatar jag den idén. Jag hatar att han ska försörja mig. Och vad händer om vi får för oss att göra slut? Den här lösningen är ju onekligen kortsiktig, hur ska det här funka i längden? Vad händer när våra sparade pengar tar slut?

Jag vet inte vad som händer nu, om jag ska vara ärlig.
Vi får se helt enkelt. Nu ska jag försöka att börja jobba 5 timmar i veckan någonstans. Kan fråga mamma och pappa. 

Tack igen för erat stöd. Hoppas vi ses igen.




Min historia blev ju väldigt kortfattad, jag har myyyyycket att säga om hur jag blivit felbehandlad. Ämnen jag tänkte beröra närmaste tiden:

• Hur läkarna egentligen betett sig, och hur de nonchalerat mina begär efter smärtstillande vid smärtsamma undersökningar, och en vän fick bära mig därifrån. Hur de sagt att jag får klara mig bäst jag vill när jag suttit och hulkgråtit framför dem. Tänkte också berätta hur det gick till när jag låg på akuten och skrek i 10 timmar, och fick höra att min sjukdom endast kan ge obehag = ingen hjälp.
  
  
• Försäkringskassan och bidragsdelen. Hur reglerna ser ut, varför det är så viktigt att få en bra handledare, hur mycket pengar får en egentligen om en har så ont att en inte kan försörja sig? Är det rimliga regler de sätter upp?
  
  
• Mäns våld mot kvinnor. Hur går det egentligen till när en blir våldtagen av sin pojkvän, men ändå inte gör slut? Vad händer i hjärnan på en sådan person? Varför gör en om samma misstag igen? 

/Fanny

Ni är säkert många som har tänkt tanken: Hur går det egentligen till att bli hemlös?

Idag tänkte jag berätta hur det kan gå till. Det här är min historia.

Jag är osäker på när det började. Olika människor säger olika. En läkare tror att det började redan när jag skapades, när mitt DNA kodades. En annan tror att det var när jag var 12 och blev våldtagen en-två gånger i veckan (efter frågor vill jag tillägga att det här inte skedde i hemmet), eller några månader efter det vid mitt första självmordsförsök och de otaliga mängder svimningar jag hade. En annan tror att det var när jag var 9 och inte gick på toa på skolan.

Jag vet i alla fall att det hade börjat när jag var 14. När jag, efter att aldrig haft ont i urinvägarna förut, vaknade en natt i enorm smärta. Jag satt på toa resten av den natten och dagen efter. Direkt jag ställde mig upp var jag tvungen att sätta mig ner igen.
När den här smärtan inte hade gått över på en vecka gick jag till läkaren. Fick penicillin. Penicillinet hjälpte inte. Jag fick en till kur. Den hjälpte inte heller. Det här fortsatte i ett år.

Där någonstans skickades jag in till Umeå, till barnmottagningen. Där konstaterades det att jag kissade ovanligt sällan (varannan dag). Det hade jag gjort så länge jag kunde minnas. Det konstaterades att jag var inkapabel till att bli kissnödig. Jag fick prova diverse mediciner, och skickades senare vidare, avdelning efter avdelning. Jag passade inte in någonstans. På kvinnokliniken behandlar de inte urinrör, och på urologen handlar det mest om mäns urinrör. Det finns ingen läkare som vet något om kvinnliga urinrör helt enkelt.

På kvinnokliniken fick jag för första gången höra att jag aldrig skulle bli frisk. Att det var kroniskt. Att det som gjorde att jag kunde falla platt på marken av smärta och gråta och skrika i timmar aldrig skulle försvinna. Då var jag 16 eller 17 tror jag.
Skolan började såklart gå åt helvete, men på något vänster lyckades jag gå ur högstadiet med bra betyg.

Gymnasiet gick bra från början, eller ja.. bra och bra. Jag kom till skolan några gånger i veckan från början. Men sjukdomen blev värre. En dag slutade det aldrig göra ont. Jag var på sjukhuset en till två gånger i veckan. Träffade läkare, uroterapeuter, sköterskor, pskyologer. Jag hade inte samma läkare särskilt länge.
I tvåan hade jag 80% frånvaro tror jag. De flesta ämnena hade jag IG i.

Där någonstans träffade jag en människa som gjorde mitt liv betydligt svårare. Någon som jag trodde hjälpte mig, men förstörde enormt. Vi var ihop i 2 år. När han blev besviken när jag inte var med honom när han sov borde jag ha reagerat. Eller första gången han kom drogpåverkad när vi skulle göra något. Eller när han frågade om han fick ta några av mina smärtstillande. Eller när han slog mig första gången.

Åhh, smärtstillande.. Jag har en hatkärlek till dessa underbara. De hjälpte mig enormt, men är också ett stort skäl till att jag nu har det så förjävligt. Efter att ha fått olika instruktioner från två läkare tog jag för mycket smärtstillande, och gav dessutom bort till min pojkvän. Det började skrivas att jag missbrukade i min journal. Det började stå en himla massa där som faktiskt inte var sant. Ju fler läkare som läste alla hemskheter, desto fler skrev än värre saker. Att jag inbillade mig smärtorna, att jag fejkade för att få smärtstillande..

 Men åter till gymnasiet. Jag har inte fått något slutbetyg. Jag har för många IG.

Jag försökte att fortsätta plugga efter gymnasiet, men det gick inte. Ångesten, som hade grott inom mig, började ta över. Tankarna, som hade hållt sig undan i några år, började bli allt intensivare. Knivarna och repen såg allt mer frestande ut.

Helt plötsligt stod jag där. Ensam. Jag hade nu gått igenom alla avdelningar, och var inte välkommen tillbaka till någon. De hänvisade mig till vårdcentralen, där allt började.

Efter att ha fått en ny pojkvän tog jag steget och gick till Ungdomshälsan, träffade en psykolog. Fick diagnosen svår depression och posttraumatiskt stressyndrom från mina övergrepp. Fick antidepressiva. De hjälpte mot ångesten, och min hemska sjukdom i blåsan kändes mindre framtidsförstörande. Kanske kunde jag få ett bra liv trots smärtorna?

Det såg ljusare ut, men jag hade inga pengar. Jag är vuxen nu, har egen lägenhet, men inga pengar.
Jag hade skickat in otroligt många papper till försäkringskassan, min sambo med, nu fattades bara läkarutlåtandet. Ett intyg som min psykiatriker hade lovat att ge mig. Men månaderna gick.
När hon för en månad sedan sa att hon skulle skriva det, men inte var beredd att kämpa för mig åkte jag in på primärvårdsjouren på kvällen och sydde 4 stygn i vänster arm.

I fredags fick jag reda på att hon inte kommer skriva ett intyg. Hon tycker jag ska jobba.

Vad som dock är lite knepigt med det är ju att jag inte kan jobba. Jag har för ont. Skulle jag jobba någon timme per dag skulle resten av mitt liv vara åt helvete med smärtor. Då skulle det bli många fler stygn. Eller ännu värre..
Även om jag kunde jobba: Vem fan vill anställa mig? Jag har inte gått ut gymnasiet, kan inte utföra några vettiga sysslor, kan inte jobba..

Nu finns det inte kvar någon läkare som kan hjälpa mig. De läser i min journal, gång på gång på gång, att jag är en manipulativ lögnare. Varför skulle de hjälpa mig?

Så. Vad händer nu?
Jag vet inte själv riktigt.
Jag får leva på mina sparade pengar. Leva på min sambo. Fråga mina föräldrar om pengar.
Men är det så jag ska leva hela mitt liv? Hur långt blir mitt liv?

Det är såhär en blir hemlös.
Det är såhär en hamnar utanför systemet.
Det är såhär vården ser till att en inte vill leva längre.

 

Det här är min historia.

Tack för mig.

/Fanny

Tack för alla fina kommentarer, det värmer i hjärtat!

Igår var vi först hos Nandie och sen hos Linda med massa folk, drack lite bärs och hade roligt. Idag har jag varit lite halvdålig under dagen men solen har varit framme hela dagen och det har till och med varit vårvärme så jag har varit glad ändå! Åt lunch hos svärisarna och fick 6 stolar till cafét av svärfar, alla är så otroligt fina som tänker på oss och hjälper till med egna tillgångar!

 

Nu kom Christoffer hem med pizza, får se vad som händer ikväll!

/Jeannie

 

Mitt namn är Jeannie Maria Olsson Frisk. Jag är född på norra Gotland och uppväxt på en gård på landet tillsammans med mina föräldrar och mina två yngre bröder.

Idag började jag morgonen med att ställa mig och steka pannkakor för en efterfrågad pannkaksbrunsh. Både jag och Christoffer älskar pannkakor och jag glömmer liksom bort mitt lilla löfte om att äta inflammationshämmande kost när det börjar lukta pannkakor. Åt hur mycket som helst och hur tror ni jag mår nu? Har haft ont hela dagen och det verkar inte vilja lägga sig. Faaaan, jag vet ju att jag inte ska äta massa gluten osv. Gjort är gjort och jag har bara mig själv att skylla!

 

Igår kväll kom lite folk förbi, drack bärs och hade trevligt! Ikväll lär ju säkert ingenting hända för min del i alla fall. Jag är glad om jag så bara får gå en promenad.

 

/Jeannie