Vad händer när en hamnar utanför systemet? Min historia.
Idag tänkte jag berätta hur det kan gå till. Det här är min historia.
Jag är osäker på när det började. Olika människor säger olika. En läkare tror att det började redan när jag skapades, när mitt DNA kodades. En annan tror att det var när jag var 12 och blev våldtagen en-två gånger i veckan (efter frågor vill jag tillägga att det här inte skedde i hemmet), eller några månader efter det vid mitt första självmordsförsök och de otaliga mängder svimningar jag hade. En annan tror att det var när jag var 9 och inte gick på toa på skolan.
När den här smärtan inte hade gått över på en vecka gick jag till läkaren. Fick penicillin. Penicillinet hjälpte inte. Jag fick en till kur. Den hjälpte inte heller. Det här fortsatte i ett år.
Där någonstans skickades jag in till Umeå, till barnmottagningen. Där konstaterades det att jag kissade ovanligt sällan (varannan dag). Det hade jag gjort så länge jag kunde minnas. Det konstaterades att jag var inkapabel till att bli kissnödig. Jag fick prova diverse mediciner, och skickades senare vidare, avdelning efter avdelning. Jag passade inte in någonstans. På kvinnokliniken behandlar de inte urinrör, och på urologen handlar det mest om mäns urinrör. Det finns ingen läkare som vet något om kvinnliga urinrör helt enkelt.
På kvinnokliniken fick jag för första gången höra att jag aldrig skulle bli frisk. Att det var kroniskt. Att det som gjorde att jag kunde falla platt på marken av smärta och gråta och skrika i timmar aldrig skulle försvinna. Då var jag 16 eller 17 tror jag.
Skolan började såklart gå åt helvete, men på något vänster lyckades jag gå ur högstadiet med bra betyg.
Gymnasiet gick bra från början, eller ja.. bra och bra. Jag kom till skolan några gånger i veckan från början. Men sjukdomen blev värre. En dag slutade det aldrig göra ont. Jag var på sjukhuset en till två gånger i veckan. Träffade läkare, uroterapeuter, sköterskor, pskyologer. Jag hade inte samma läkare särskilt länge.
I tvåan hade jag 80% frånvaro tror jag. De flesta ämnena hade jag IG i.
Där någonstans träffade jag en människa som gjorde mitt liv betydligt svårare. Någon som jag trodde hjälpte mig, men förstörde enormt. Vi var ihop i 2 år. När han blev besviken när jag inte var med honom när han sov borde jag ha reagerat. Eller första gången han kom drogpåverkad när vi skulle göra något. Eller när han frågade om han fick ta några av mina smärtstillande. Eller när han slog mig första gången.
Åhh, smärtstillande.. Jag har en hatkärlek till dessa underbara. De hjälpte mig enormt, men är också ett stort skäl till att jag nu har det så förjävligt. Efter att ha fått olika instruktioner från två läkare tog jag för mycket smärtstillande, och gav dessutom bort till min pojkvän. Det började skrivas att jag missbrukade i min journal. Det började stå en himla massa där som faktiskt inte var sant. Ju fler läkare som läste alla hemskheter, desto fler skrev än värre saker. Att jag inbillade mig smärtorna, att jag fejkade för att få smärtstillande..
Men åter till gymnasiet. Jag har inte fått något slutbetyg. Jag har för många IG.
Jag försökte att fortsätta plugga efter gymnasiet, men det gick inte. Ångesten, som hade grott inom mig, började ta över. Tankarna, som hade hållt sig undan i några år, började bli allt intensivare. Knivarna och repen såg allt mer frestande ut.
Helt plötsligt stod jag där. Ensam. Jag hade nu gått igenom alla avdelningar, och var inte välkommen tillbaka till någon. De hänvisade mig till vårdcentralen, där allt började.
Efter att ha fått en ny pojkvän tog jag steget och gick till Ungdomshälsan, träffade en psykolog. Fick diagnosen svår depression och posttraumatiskt stressyndrom från mina övergrepp. Fick antidepressiva. De hjälpte mot ångesten, och min hemska sjukdom i blåsan kändes mindre framtidsförstörande. Kanske kunde jag få ett bra liv trots smärtorna?
Det såg ljusare ut, men jag hade inga pengar. Jag är vuxen nu, har egen lägenhet, men inga pengar.
Jag hade skickat in otroligt många papper till försäkringskassan, min sambo med, nu fattades bara läkarutlåtandet. Ett intyg som min psykiatriker hade lovat att ge mig. Men månaderna gick.
När hon för en månad sedan sa att hon skulle skriva det, men inte var beredd att kämpa för mig åkte jag in på primärvårdsjouren på kvällen och sydde 4 stygn i vänster arm.
I fredags fick jag reda på att hon inte kommer skriva ett intyg. Hon tycker jag ska jobba.
Vad som dock är lite knepigt med det är ju att jag inte kan jobba. Jag har för ont. Skulle jag jobba någon timme per dag skulle resten av mitt liv vara åt helvete med smärtor. Då skulle det bli många fler stygn. Eller ännu värre..
Även om jag kunde jobba: Vem fan vill anställa mig? Jag har inte gått ut gymnasiet, kan inte utföra några vettiga sysslor, kan inte jobba..
Nu finns det inte kvar någon läkare som kan hjälpa mig. De läser i min journal, gång på gång på gång, att jag är en manipulativ lögnare. Varför skulle de hjälpa mig?
Så. Vad händer nu?
Jag vet inte själv riktigt.
Jag får leva på mina sparade pengar. Leva på min sambo. Fråga mina föräldrar om pengar.
Men är det så jag ska leva hela mitt liv? Hur långt blir mitt liv?
Det är såhär en blir hemlös.
Det är såhär en hamnar utanför systemet.
Det är såhär vården ser till att en inte vill leva längre.
Tack för mig.
/Fanny
Fortsätt vara stark, fortsätt kämpa, du är så älskad!! <3
Först vill jag bara säga att jag inte hade en aning om allt dehär, har själv PTSD sen övergrepp och misshandel bara leva med de är jobbigt men sen på de gång på gång varamed om ett rent helvete, satan vad du är stark! Gjorde mig tårögd att läsa allt dehär, kan inte fatta allt hemskt som du gått igenom och fortfarande lever med varje dag, vilken förebild Du är, du ska inte skämmas över din historia, Du är en stark kvinna som förtjänar hjälp och stöd av andra, kämpa på Fanny! Och ge inte upp, kram på dig
Först vill jag bara säga att jag inte hade en aning om allt dehär, har själv PTSD sen övergrepp och misshandel bara leva med de är jobbigt men sen på de gång på gång varamed om ett rent helvete, satan vad du är stark! Gjorde mig tårögd att läsa allt dehär, kan inte fatta allt hemskt som du gått igenom och fortfarande lever med varje dag, vilken förebild Du är, du ska inte skämmas över din historia, Du är en stark kvinna som förtjänar hjälp och stöd av andra, kämpa på Fanny! Och ge inte upp, kram på dig
Starkt av dig att dela med dig av din resa. Det var väldigt jobbigt för mig att läsa detta och se vilket H-vete du får gå igenom. Fortsätt Kämpa Fanny! Du klarar det!!
Mycket modigt att berätta detta! Jag tror många kan hitta styrka och mod av att läsa detta. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig, och jag skulle så gärna vilja göra något men jag vet inte vad. Jag håller tummarna för dig!
Mycket modigt att berätta detta! Jag tror många kan hitta styrka och mod av att läsa detta. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig, och jag skulle så gärna vilja göra något men jag vet inte vad. Jag håller tummarna för dig!
Gud vad du är modig! Och stark som kämpar och kämpar! Jag lider själv av bla PTSD efter liknande övergrepp, självskadande, haft gigantiska problem med FK, och den sk "vården" har förstört så oerhört mycket.
Men nu handlar det här om dig.
Mitt råd är att skicka ett mail till överläkare Malin Hamrén som jobbar vid Rättspsyk på NUS i Umeå (hon är även chefsöverläkare och vice verksamhetschef). Hon är världens finaste människa - och läkare. Jag har aldrig haft med Rättspsyk att göra, men när jag inte haft någon som hjälpt mig, inte haft någon annan utväg, så hon har räddat mitt liv. Flera gånger. Så kontakta henne - kanske skicka precis det du skrivit här? Det viktiga nu är överlevnad, och jag hoppas och tror att hon kan hjälpa dig, även om det tar lite tid.
Fortsätt kämpa, ge inte upp <3
Starkt av dig att berätta! Verkligen!
Fortsätt kämpa, Fanny! Kramar!!!
Jag blir så ledsen av att läsa sånt här. Nej jag blir arg. Vart finns medmänskligheten? Är det meningen att en på femtio läkare idag ska vara den där fantastiska engagerade medmänniskan man hoppas på?
Jag känner att man betalar skatt här i Sverige för att utsatta människor, sådana som du som haft lite otur i livet ska kunna få hjälp när det är som mörkast. Jag jobbar gärna för andra. För den dagen när man själv är långtidssjuk så ska man själv få den hjälpen. Men nej. Så funkar det ju inte, bara i enstaka fall. Alla får inte rätt hjälp och andra får hjälp fast de inte behöver den.
Du behöver kanske rättslig hjälp utifrån! Är det knapert så starta en insamling jag donerar gärna en slant så du kan kanske anordna rättslig hjälp. Alltså jag vet inte! Skriv till nån lokal tidning! Detta måste uppmärksammas. Försöker hjälpa på något sätt jag vet inte. Har en väldigt nära vän som fick narkolepsi efter vaccinet mot svininfluensan och har gått igenom/går igenom samma sak med henne. Hon får inga pengar för hennes diagnos drog ut på tiden för det tog tid innan hon fick rätt hjälp och läkare. Rättslig hjälp och fortsatt kamp tills lagarna ändras tills nån lyssnar... Man får fortsätta fast det är kämpigt. Stå på dig!
