I onsdags hände det. Jag fick ett läkarutlåtande. I det stod det att jag inte bör jobba mer än någon timme i veckan i minst ett års tid (!!), att jag hade utbredda smärtor och ett handikapp. Jag är typ helt i chock, jag trodde knappt det var möjligt. Jag har äntligen, ÄNTLIGEN, lyckats få det. Jag är så lycklig så jag vet inte vad jag ska ta mig till!!!
I det stod det dock att jag förväntades må bättre om ett år, men äh. Det tar vi då. Läkaren kommer ju märka att jag mår likadant då.
Till mötet med läkaren haltade jag i princip av smärta. Mamma och läkaren fick gå mycket saktare än vanligt för att gå med mig. Hade jag fått höra att jag skulle jobba när jag satt där och fokuserade på andningen för att inte få panik av smärtan vet jag inte vad jag hade gjort.

Nu ska försäkringskassan få det här, sen har de 3 månader att godkänna/avslå detta. Hoppas verkligen jag får aktivitetsersättningen. Om 3 månader har jag levt 6 månader utan inkomst. Vore trevligt med en förändring!


På kvällen hade jag och Jenny en allnighter. Jag är inne i ett hemskt skov nu, men att vara med henne en hel natt och ba prata om mysiga saker.. behövdes.
Jag tror att både hon och jag känner att gårdagen var den första dagen i resten av våra liv på riktigt.

Sen på torsdagen fick jag ett tokdrygt migränanfall, som nu har lugnat sig (även om det inte är helt borta). Dock är jag sängliggandes pga uretriten nu.
Men jag är lycklig. Har legat i sängen 1 dygn av smärtor nu, men jag är lycklig.
Saker kan faktiskt lösa sig. Jag kommer fortsätta vara sjuk, men det kommer lösa sig.

På nåt sätt.
Det känns verkligen så.
På nåt sätt, och det känns inte så viktigt att veta vilket just nu.

/Fanny