Att starta eget är inte direkt någon dans på rosor, det vet nog även de flesta som inte är insatta. Det går verkligen upp och ner precis hela tiden, man tar ett steg framåt och halkar två steg tillbaka.
Idag tog vi några steg tillbaka, känns lite tungt men är samtidigt taggad på att lösa problemet! Spelar ingen roll vad som händer, nu är det föresent att ge upp! Efter allt arbete vi lagt ner existerar inte ens tanken på att lägga ner projektet, allt går att lösa!

 

Mår för övrigt mycket bättre nu, det var uvi,n som stod för försämringen. Nu är jag tillbaka i gamla rutiner, smärta under förmiddagar, helt eller så gott som smärtfri under eftermiddagar. Så fort försämringar som denna slår till fylls jag av oro och jag börjar tänka mer på hur bra jag egentligen har det emot vad det har varit. Jag är så rädd att en försämring ska bli kronisk. Precis så som hela sjukdomen började. Önskar så innerligt att det på en mer seriös nivå kunde börja forskas inom uretrit!!

 

Imorgon är det företagsarbete som vanligt och sen får vi se vad kvällen bjuder på! Skulle verkligen behöva lämna mitt huvud hemma och bara slappna av i trevligt sällskap för en kväll. Har alldeles för mycket snurrandes.

 

/Jeannie

Det är så svårt med sömn.
Jag har ju haft allvarliga sömnproblem i många år nu. Äntligen har jag hittat en medicin som faktiskt ger mig sömn!
..tyvärr lite för mycket. Efter att jag tagit medicinen sover jag i kanske 7-8h, och är sedan så trött (men sover inte riktigt) att jag yrar och är verkligen i en annan värld i 4 timmar till. Det betyder att 12 timmar av mitt dygn försvinner till att ligga i sängen. Utöver det är jag väldigt trött i några timmar till. Sedan är det dags för tabletten igen.
Det är ju liksom det som krävs om jag ska få sova.

När jag har något viktigt på morgonen tar jag inte medicinen. Då måste jag ta sömnmedicinen senast 6 liksom, och då är det ändå inte en garanti att jag kan stiga upp.
Ikväll var en sån kväll:
Så nu ligger jag här. Osoven. Har legat och blundat och försökt sova mååånga timmar, men det går inte riktigt.

Jag tänker mycket såhär på natten. På när jag vittnade i höstas. En tjej berättade för mig att hon blivit våldtagen nämligen.
Tänker på ondska.
Funderar över hur jävla kasst man måste må för att kunna göra så mot en annan människa. Då kan man bara inte vara frisk. Om han inte döms för våldtäkt (våldtäktslagarna i Sverige är ju inte direkt till offrens fördel..) så borde de fan låsa in honom i någon anstalt, för han är ju uppenbarligen störd då och lämpar sig inte för mänsklig kontakt.

Funderar över framtiden. Försäkringskassan. Just nu vill jag inte vara frisk för att slippa ha ont, nu vill jag blir frisk för att slippa försäkringskassan.
Denna ständiga oro. Blir jag nekad det här bidraget finns det inget kvar. Finns inget annat jag kan söka. Jag måste få det beviljat.

Vill att folk ska sluta äta kött. Är så förtvivlad. Börjar typ gråta när jag ser mina underbara katter. Just nu tänker jag bara på att varelser, som är lika unika och fantastiska som de är, är inlåsta i anstalter där de trängs, biter varandra av galenskap pga trängseln, växer så fort att de får allvarliga sjukdomar. Torteras, för att sedan puttas in i en transportbil, många dör där, övernatta i ett slakthus, hängas upp och ner vid fullt medvetande för att få huvudet doppat i ett elbad och sedan halsen sliten. 78 miljoner, MILJONER, kycklingar dödas varje år efter ett liv med oerhört livslångt lidande, större än någon av oss upplevt. Hur fan kan det ske. Hur kan någon vara okej med det. Varför görs det inte mer. Varför gör inte jag mer.

Alla djur är verkligen individer. Att låta någon som kan känna så mycket (ni som har djur vet om att de är verkligt kännande varelser, och kan känna sorg, lycka, smärta, njutning osv..) lida så oerhört. Jag läser om dem. Mitt lidande är ingenting. Jag undrar, hur står de ens ut? Men det är ju det som är grejen. De gör ju inte det. Väldigt många dör av utmattning, eller bara kolappsar.
Jag vill rädda världen. Men ingen annan verkar vilja det.

/Fanny

Idag har jag pluggat under dagen, det går riktigt bra än så länge och jag tycker det är väldigt intressant! (Företagsekonomi 1). På eftermiddagen kom Nandie förbi, vi jobbade med sammanställning av marknadsundersökningen. Åkte sedan och hämtade Linda när hon slutat jobbet, hämtade fler ifyllda blanketter från Ica och hem till mig igen. Jag hade positiva nyheter att berätta från Miljö -och hälsa och när Nandie sedan ringde vår blivande hyresvärd för att fråga om ett utav våra senaste och viktigaste beslut var genomförbart och vi fick ett JA på detta, då gick glädjen nästan att ta på!

Jag vet att jag berättat att jag och mina tjejer håller på att starta företag men inte vad för sorts verksamhet, eller hur? Jag kan nu berätta att vi håller på att starta ett café! Vi börjar äntligen se lite resultat i allt arbete vi lägger ner varje dag, affärsplanen börjar bli klar, budgeten ska bara sammanställas osv. Det finns fortfarande mycket oklarheter men inget som inte går att lösa på något vis!

 

Ikväll har jag ont igen, börjar fundera på vad jag gjort annorlunda den senaste dagarna. Är mycket, mycket sämre än vad jag är vanliga fall! Något som jag framförallt gjort annorlunda är att äta mycket kolhydrater och skräpmat. Det har varit väldigt stressigt på sistone och när uretriten sedan förvärrades fortsatte jag att äta massa snabba kolhydrater eftersom jag får svårt att kunna stå i köket en längre tid för att laga ordentlig mat. Fan, detta har säkert med det att göra. Har bara ätit inflammationsfrämjande mat under i alla fall en vecka!

Får anlita Christoffer som assistent till matlagning imorgon när han är ledig.

 

/Jeannie

 

Har ont ikväll, inne i en sämre period. Uretriten är inte alls regelbunden som den i vanliga fall brukar vara. Fick för mig att kolla massa gamla bilder på allt möjligt, sen letade jag upp min första blogg och började läsa i den.

 

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad över hur bra mitt liv är idag trots sjukdomarna, jag känner mig lycklig när jag tänker på alla vänner jag har runt omkring mig och hur trygg jag känner mig tillsammans med Christoffer. I mitt liv händer något annorlunda varje dag, mitt liv som arbetslös och sjukskriven är garanterat vildare än för många andra med samma livsöde tack vare mina spontana vänner som aldrig drar sig för något!

 

Trots detta kan jag verkligen känna saknad när jag läser om mitt gamla liv. Då menar jag inte framförallt mitt gamla liv som frisk utan även tiden då jag hunnit bli sjuk. Det finns vissa minnen, vissa vänner, vissa stunder som aldrig kommer tillbaka. Det är ju så livet funkar, du vinner och du förlorar. Ändå kan jag inte sluta känna mig en aning sentimental när jag tänker på hur fort nu blir till då och framtid blir till minnen.

 

/Jeannie

Funderar.
Varför måste en alltid vara övertydlig med hur sjuk man faktiskt är? Jag har en tendens att underdriva, förminska mina problem, och då är det verkligen frustrerande när man ändå inte blir trodd. När en väl trott att folk förstått visar det sig senare att det inte alls är så.

Jag har två allvarliga sjukdomar.
Kronisk uretrit: En sjukdom som hindrar mitt liv, innebär enorm smärta och handikapp.
Svår depression/PTSD: Typ vanligaste dödsorsaken bland unga. Även här ett stort handikapp.

Varför måste jag ändå försvara mig? Borde inte folk ta sånna här saker på allvar?
Folk är naiva tror jag.

De tror att allt är bättre än det är.
Därför säger de elaka saker om hemlösa, för de står inte ut med tanken att folk inte har något hem. Då är det enklare att säga elaka saker.
De säger att det är naturligt att äta kött, för de står inte ut med tanken att djur torteras varje dag, mer än vi ens kan föreställa oss. Då är det enklare att säga det är naturligt att äta kött.
De säger åt oss att vi är friska och inte behöver vård, för de står inte ut med tanken på att vi har så ont att vi gråter ofta, inte sover, inte lever.. Då är det enklare att säga att vi är friska och inte behöver vård.

Det är väl en fin filosofi, egentligen. Men helt ohållbar.

Jag har två slags mardrömmar. En när jag sover, en när jag är vaken.

/Fanny

En uppesittarkväll. Inte en såndär som en har med polarna för att göra helgen längre, utan en såndär ofrivillig. När en sitter i vardagsrummet i soffan, gör allt en kan för att slappna av och inte återvända till toan medans en hör Arvids snarkningar från sovrummet.
Det är faktiskt lite mysigt, om en tillåter det att vara det.
Det är ju stört drygt också. Tror det där mysiga hade gått förlorat om jag inte hade varit en nattmänniska som har svårt att bli trött.

Jag har trängningar, och hostar som en tok. Blev dunderförkyld igår, och det håller i sig.

Funderar på allt möjligt. Kommer fram till att även om det verkligen känns åt helvete ibland, eller kanske till och med ofta, så har jag det ändå rätt bra. Bättre än jag någonsin haft det liksom. Ibland måste en bara stann upp och försöka förstå det. Förstå att en ändå är lycklig. Någonstans där inne. När jag föreställer mig livet om 5 år ser jag ljus, inte mörker. Frid, inte stress. Gemenskap, inte ensamhet. Liv.

Det bor en ondska i mina urinvägar, men en envis jävel med vinnarskalle i min själ.

/Fanny

Wow, träning är verkligen en djungel. Vi ska köra sista passet på vecka 2 idag och jag känner fortfarande mig lite vilsen på gymmet, haha, och nu har jag inte ens börjat röra de fria vikterna!

Har läst på en massa om träning, och är väldigt taggad! Bygga muskler på vegankost är det sista jag oroar mig för (det är så mycket enklare än man kan tro), och ja.. Jag är taggad på träning helt enkelt! SKönt att det äntligen blir av. Nu får vi hoppas att min lite täta näsa inte blir en förkylning.

Kram!

/Fanny

Asså, den här dagen. Så ovärd. Brutala trägningar, med tillhörande smärta, kramper och inkontinens.
Blev bättre ett tag, så lyckades fara iväg och handla. Nu är jag tillbaka på toan. Har inte fått i mig middag än, tar mig verkligen inte ut ur toaletten. Det blir inte bättre. Stört less.

..fast gårdagen var faktiskt underbar.
Började med att gå på Vegovision, en skitstor veganmässa här i Umeå! Köpte mängder tångkaviar (smakar, ser ut som, känns som rom, men är veganskt :) ) och falafel snorbilligt! Lyssnade på jätteintressanta föreläsningar, provsmakade en himla massa god mat. träffade massa trevligt folk. Asså, jag känner mig verkligen inte begränsad som vegan! Att gå på sånna där mässor bekräftar bara det jag säger: Det finns ett enormt veganutbud utöver grönsaker :)

På kvällen fick vi supertrevliga gäster, och det blev en seeeen natt! 

Ja, kort sagt, gårdagen var asnajs.

Imorgon ska jag gymma och träffa min psykolog. Undrar vad hon tycker om min ekonomiska framtid.

/Fanny

Har haft lite endometriosproblem se senaste två dagarna. I fredags fick jag gå hem tidigt från festen hos Linda för att jag fick så ont i magen. Igår hade vi en jättemysig kväll hos Linda igen med tacos och mello, Linda och Ylva ville senare gå till Boot (vår lokala pub) och det ville jag också men vid det laget hade jag så ont i magen att jag fick gå hem istället. Blir lite bitter på allt. Jag har ju inte lika ofta ont i magen som innan jag började behandlas men det är fortfarande lika drygt när man inte kan vara med sina vänner och ha roligt pga. sjukdomen.

 

På onsdag har jag tid på sjukhuset till en läkare som jag tydligen ska kunna prata om endometrios med. Har ingen bra magkänsla inför besöket, blev ju fullständigt dumförklarad av sköterskan som jag bokade tiden av för en månad sedan. Eftersom sköterskan inte fattade vad jag ville så lär det ju inte stå något klokt i journalen inför läkartiden heller, alltså kommer inte läkaren heller fatta vad jag vill och börja med att nedvärdera mig.

Läkaren som gav mig diagnosen endometrios sa att jag skulle höra av mig till rekommenderad läkare i början av nyåret för eventuell operation osv., det var precis vad jag gjorde och så blir man ändå behandlad som skit.

Linda följer som tur är med mig i alla fall så det får mig att känna mig lite mer trygg, jag känner mig inte så stark för tillfället, lätt för att börja gråta och känna mig liten, då är det skönt med en stark, insatt vän som dessutom har talets gåva!

 

/Jeannie

Eller, ja, så ser de flesta dagar ut nuförtiden.
Blir jag nekad bidraget, vad händer då?
Vars ska jag få pengar ifrån?
Jobba kan jag inte,

Herregud. Jag får veta om 4 månader. TIlls dess lever jag på sparade pengar. Hur länge klarar jag mig på det? Vad händer när de tar slut?.

Även om jag får det beviljat (stort om här), så vill inte min läkare hjälpa mig så mycket som jag skulle önska. Hon frågar hur många månader jag vill ha aktivitetsersättning. Hon föreslår 3. Sen äre dags att jobba. Jag förklarar att jag har en kronisk sjukdom, kronisk som i GÅR INTE ÖVER PÅ 3 MÅNADER OCH DET ÄR INGEN INSTÄLLNINGSFRÅGA.
Hon ställer frågor som att hon aldrig träffat mig förut. Hon beter sig som att min framtid inte hängde på det här beslutet.

Jag hatar att be om hjälp just av det här skälet. Ååh. Helvete. Hur fan ska det gå?

Det är oerhört påfrestande psykisk att inte veta om man har pengar nog att betala hyra om några månader.
Att inte känna sig trygg.
Att sitta på den här jävla toan i några timmar med enorm smärta och önska av hela sitt hjärta att man bara kunde springa ut härifrån, söka jobb, jobba på det där jobbet 8h om dagen och slippa det här, leva ett normalt liv. Kunna svara namnet på företaget man jobbar på när folk frågar "vad gör du nuföritden?". Ha en rutin, slippa smärtan, en stabil inkomst, slippa läkare, slippa tjafsa, kunna planera, vara spontan, slippa den eviga smärtan. Vara trygg. Ha kontroll.
Men nu går ju inte det.
Jag sitter kvar här.
Och väntar.

/Fanny

Ni som har följt med mig ett tag vet att jag brinner för politik, och mina två hjärtefrågor är djurrätt och feminism.

I Melodifestivalen 2012 kunde en se en kvinna med hår under armarna. Den bilden sparades, spreds och hånades. Folk tyckte hon var äcklig.
Då skapades #Hairriot. Folk la i solidaritet upp bilder på sina håriga armhålor, för att hår är inget man ska bli mobbad för!

Nu har det hänt igen.
Programledaren Nour för melodifestivalen får nu sin bild spridd med hån. Endast för att hon inte rakat sig.

Därför körs nu kampanjen #Hairriot 2.0. Vi lägger upp bilder på våra armhålor, förklarar att vi får se ut hur vi vill. Ingen ska säga till mig att jag är äcklig (eller till och med hota en!!!) bara för att man skippar att raka sig.

När jag förstod att jag fick ångest och var rädd för vad andra skulle tycka om jag inte hade rakat mig så slutade jag raka mig. Jag är bekväm med det (även om det var jobbigt att visa sig bland folk så från början) och förstår inte varför folk blir så arg på en bara för att man inte följer strömmen.

Här är mitt bidrag. Ta håret tillbaka!
/Fanny

Ne, usch, vill ba gå vidare.

Sitter på busstationen och väntar på Jenny, så ska vi på gymmet sen!

Kram!

Hej!
Dåligt bloggande, men det är så. Ups and downs.

Just nu känns det trögt för mig.

Gick upp på Sertralinet till 100mg, men hade fortfarande en himla massa ångest. Nu har jag börjat med Cipralex, som tydligen ska vara ännu mer effektivt. Hoppas det.

Min ansökan om aktivitetsersättning går trögt. Eller som min läkare sa i morse "jag kan ju inte lova att du får det här beviljat". Alltså, får jag det här avslaget vet jag inte vad jag gör. Jobba kan jag ju inte. Ska jag tigga pengar? Leva på andra? Jag är så orolig, jag står verkligen inte ut med tanken på avslag. Och de har 4 månader på sig att avgöra om jag ska få det eller inte. 4 månader jag står utan inkomst.
Herregud.

Annars då? Uretriten beter sig som vanligt, inget upp och inget ner egentligen. Den ligger där och förstör.

Jag kan i alla fall meddela en bra sak, och det är att jag ska börja gymma 2 gånger i veckan! Var på gymmet en sväng i måndags och oj vad träningsvärk jag fick! Ska försöka ta mig dit imorgon också!

Nae, försäkringskassan. Om ni bara visste hur mycket värre ni gör min depression och PTSD och PÅ.

/Fanny