Oj, vad mycket som ska göras idag!
Idag måste jag köpa en dator (blir av med min till skolan om en vecka, passar på på mellandagsrean nu), strumpbyxor och sånt, en massa mat, en tur på systemet. Sen ska det källsorteras å fixas massa hemma. Sen ska man själv bli snygg, å sen göra en massa mat :)

Okej, min veganska nyårsmiddag:

Förrätt:
Vitt bröd med tångkaviar, hemmagjord gräddfil, rödlök och gräslök.

Varmrätt:

F*skpinnar, pressad potatis, vitvinsgräddsås och bladpersiljesallad.

Efterrätt:
Pannacotta med en massa bär.

Det är himla mycket lättare att vara vegan än jag trodde. Love it. All grädde är helt enkelt havregrädde, mjölk är havremjölk osv. Varför blev jag inte vegan tidigare??
Tänkte prova Astrid och Apornas veganska F*skpinnar ikväll! Ja, det är lyx för mig att köpa sån färdigmat haha.
Efter middagen det drar vi på en fest med vänner.

Är taggad på dagen helt enkelt!

..dock sitter jag på toa nu. Hoppas det blir bättre snart.
Har ändå ett gäng timmar på mig.

/Fanny

Har suttit uppe ett bra tag i natt, men är rätt okej med det. Då får jag passa på att skriva ett inlägg om hur mitt 2013 har varit.

I början sög mitt 2013.
En av mina närmsta vänner och jag bröt ett tag, och jag var osäker om jag skulle få tillbaka honom.
Jag lyckades göra slut med min destruktiva pojkvän, och hade jävligt dåligt samvete. Började också inse hur dåligt han fått mig att må.
Läkarna trodde mig inte.

Men det blev bättre! Jag fick tillbaka min vän, träffade Arvid, skaffade lägenhet, tog tag i depressionen som hade börjat bli mer allvarligt under året. En massa annat bra hände också. Det är väl ett bra tecken att jag i slutet av året kommer på en massa fler bra saker än dåliga? :)

Nu inatt känner jag igen mig själv. Den där powertjejen som aldrig gav upp. Jag börjar känna pepp.

Saker jag lovar mig själv ska ske nästa år:

Fan, 2014. Det ska bli ett jävligt bra år.

/Fanny

Idag är inkontinensen och trägningarna igång (och smärtan med såklart, men den är inget utöver det vanliga). Farligt. Dock ska jag bara vara hemma idag, och dessutom ensam, så jag har fri tillgång till toan. Dessutom har jag mina skydd, så inga katastrofer sker.

Idag är jag på okej humör, trots allt!
Är sugen på att få saker gjorda, har lite spring i kroppen. Hoppas jag får något gjort då, är taggad! :)

Hörs sen!

/Fanny

Det här är min kropp. Det är inte den bästa av alla kroppar, men den är min. Det är min att göra vad jag vill med. Det är endast den här kroppen som jag kommer ha resten av mitt liv som verktyg.

Därför måste jag älska den.
Trots att den sviker mig ibland.
Det är väl många saker man kan älska fastän de inte är 100% perfekta?

Det här är min kropp.
Men jag är inte min kropp.

Därför behöver jag aldrig bli besviken på mig själv när jag blir besviken på min kropp. Det är två olika saker.

De här besvären är min kropps. De gör att min kropp är ett sämre verktyg, men ett trasigt verktyg är mycket bättre än inget verktyg alls. Dock gör de här besvären mitt liv mindre enkelt än vad det hade varit utan dem.
Men de är min kropps. En del av min kropp. Därför får jag lov att ta det som det är, förlåta min kropp och fortsätta använda den, fastän den inte fungerar som den ska alltid. Om min kropp hade varit som någon annans, hade den inte varit just min. Alla kroppar är olika, och på bland annat det här sättet skiljer min sig från andras.

Det här är min kropp. Den tillhör mig.
Därför måste jag älska den.
Därför väljer jag (i alla fall nu) att älska den.

/Fanny

Ja, god jul på er!

Min jul var jättebra!

Vi var hos min faster och hade en jättemysig dag. Min första veganska julafton (inte så stor skillnad från mina tidigare vegetariska julaftnar, men ändå) som blev väldigt lyckad. Hade gjort spenatpaj, falafel och cheesecake, , och min faster hade gjort lökpaj, stekta brysselkål+grönkål, vegokorvar, fruktsallad, såser osv.. Ja, jag kan ju säga att det inte är jobbigt att vara vegan haha.

Jag hade inte så ont under dagen, det var fantastiskt! Satt inte länge på toan en enda gång innan kvällen, asnajs!
När vi kom hem kring 22 så började blåsan kaosa dock, och jag kunde lägga mig först 5-6-tiden, men det var jag helt okej med! Var så glad över att dagen gått så bra :)

Idag känner jag som rubriken säger. Jag ska bli lycklig, för jag förtjänar att vara lycklig. Det känns verkligen. Jag har varit på botten och klättrar uppåt. Det är jävligt tungt ibland, men jag är definitivt påväg upp. Jag känner mig stark just nu, känner igen gamla powerfanny. Hon som ingen kunde sänka, som alltid kämpade och fick andra att kämpa. Som aldrig gav upp. Har inte kännt mig så på sistone..

Nu ska jag gå i säng, Mirtazapinet börjar kicka in. Puss på er, hoppas ni haft en bra jul <3

/Fanny

Jag har fått sova mer de senaste 3 nätterna än de förra två veckorna typ, haha, det är så skönt! Jag är ju jättetrött upp till ungefär 14h efter att jag tagit tabletten, men det är så värt det.

Jag har varit tacksam under gårdagen och idag. Glad för livet jag har. För ett år sedan kunde jag aldrig trott att jag skulle vara där jag är idag.
Jag har en inkomst varje månad (nåja, lite tjafs just nu, men ändå!), en lägenhet (2:a till och med!), en fantastisk sambo som älskar mig och genuint vill mig väl, jag är jourhem åt 2 katter, är rökfri, vegan (det fick vänta tills jag flyttade, men jag har velat det länge) och jag har ÄNTLIGEN tagit tag i min depression. Det känns verkligen som att det här är början på en ny era. Början på mitt nya liv.
Utöver det har jag ju mycket annat bra. Fantastiska vänner som jag kan lita på genom allt.

Om jag lyckades med det här på ett år.. vad kan jag ha gjort till nästa år?

Här får ni en bild på Knutte och Pontus som bor med oss till i mars. De är riktigt mysiga och fina, kommer bli jobbigt att skiljas från dem!

Hej!
Det var ett tag sedan!

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bloggat för att jag haft fullt upp, men så är det tyvärr inte. Jag har inte mått så bra.

Jag har börjat på två mediciner nu iallafall! Båda två mot depressionen. Sertralin på morgonen och Mirtazapin på kvällen. Mirtazapinet började jag på i förrgår och det behövdes verkligen. Det används nämligen som sömnmedel också. Jag hade ju inte fått sova särskilt mycket alls på flera veckor, men nu fick jag 8 timmar i går. Underbart. Tyvärr blir jag rätt trött på dagen av det, men det får man ta!

Har också fått intyget från läkaren!!! Nu kan jag söka bidrag från försäkringskassan! Har nämligen fått min sista utbetalning nu, så är lite nervös över ekonomin.

Uretriten beter sig som den brukar! Inget spännande faktiskt.

Kram på er!

/Fanny

Idag ska jag in till arbetsförmedlingen, hoppas det går relativt snabbt och smärtfritt! Tar med mig systrarna Friberg så det får bli lite julhandel och flängande på stan efteråt, ett besök på bolaget ska också hinnas med! Känns konstigt att vara arbetslös igen, nu när det är massa julstök och planering inför nyår är det väl en rätt välkommen ledighet men snart kommer januari och då blir det tufft. Men det löser väl sig som allt annat!

 

Denna helgen är fullspäckad med saker som ska hinnas med precis som för de allra flesta antar jag. Här ska vi göra julgodis, slå in julklappar, hugga julgran, storstäda, hälsa på släkt osv. Christoffer och jag kommer också för tredje året i rad att ha julaftonskväll hemma hos oss. Här i Fårösund är det tradition att alla (eller många) ungdomar ses när familjefirandet är över, vi fortsätter firandet tillsammans och på så vis kan vi fira jul både med familjen och alla vänner.

 

Nu får jag sätta lite fart så jag kommer in till stan snart!

Hoppas ni alla får en trevlig fredag!

/Jeannie

Har varit på adventsfika hos Dennis ikväll, drack kaffe och är nu hur pigg som helst... Uppesittarnätter som denna leder alltid till en massa googlande och sökandet efter mer endometriosinformation fortsätter! Hittade just en sida där "uretritliknande symptom" stod med på listan över vanliga kännetecknen för Endometrios! Hittar dessutom allt fler sidor då de nämner besvär från urinvägarna, trängningar och liknande i samband med endo. Ja, jag ska verkligen ta tag i detta och begära en undersökning av blåsa och urinvägar i syfte av att se hur min Endometrios ser ut. Jag blir bara mer och mer säker på att jag faktiskt står och håller på dörrhantaget till mina sjukdomssvar.

Jag har även lite egna teorier om hur många andra symtom kan höra ihop med endo, teorier som är bra mycket mer hållbara än mina tidigare. Detta ska jag givetvis diskutera med en läkare för att finna eventuella medicinska förklaringar som kan vara intressanta för många av oss!

 

När jag berättade för min familj om min nya diagnos så sa min mamma något som jag just då inte alls uppskattade och skakade av mig fort då jag bara ville fokusera på att något positivt händer i mitt sjukdomsliv, ville glädjas åt att jag ser ut att vara på väg någonstans. Det hon sa var att min nya diagnos, mitt nyfunna samband mellan symptom kan leda till att det blir svårare för kvinnor med uretrit men utan Endometrios att bli trodda, om jag nu skulle gå ut med detta och göra det till en stor nyhet. Missförstå mig (mamma) rätt, det klart att jag ensam inte skriver historia genom detta men många bäckar små..
Jag har nu tänkt på detta och vill vara tydlig med att OM jag nu skulle få reda på att min uretrit i grunden är endometrios så är jag alldeles för insatt i uretrit för att sluta kämpa för den frågan. Jag är och kommer bli mer och mer involverad i endometriosarbetet men jag kommer alltid stå fast vid arbetet att göra uretrit till en accepterad sjukdom och jag kommer alltid finnas som stöd och kontaktperson för kvinnor med uretrit. Enda skillnad är att uretrit inte längre kommer vara min sjukdom, utan mitt symptom.

/Jeannie

Igår blev jag medlem i Endometriosföreningen och för första gången under mina sjukdomsår fick jag veta hur det känns att få hjälp, stöd och förståelse utan att kämpa och gråta sig till det.

Jag fick ett tjockt kuvert hemskickat med en broschyr, senaste numret av endometriosföreningens tidning, ett informationsblad om själva föreningen, kontaktpersoner och mycket mer. Jag fick även endometriosföreningens gula band. Visste ni det, att Endometrios har en egen färg och ett eget band?

Något jag känner är sorgligt men samtidigt helt otroligt imponerande är att svenska Endometriosföreningen är helt ideell och ALL information som sprids om endo är tack vare föreningen. Den ENDA broschyren om endo som finns är endometriosföreningens egen! Kommunerna och Sverige gör ingenting för att hjälpa till med att sprida informationen trots att Endometrios är den tredje största sjukdomen i Sverige. Jag anser att detta är kvinnoförtryck, aldrig har vi väl hört talas om någon sjukdom som bara drabbar män där forskningen är obefintlig??

Jag kommer så fort som möjligt själv köpa hem gula band för att människor i min närhet enkelt ska kunna skänka en liten slant till endometriosföreningen och samtidigt kunna sprida vetskap vidare om endo genom att kunna bära ett gult band.

 

/Jeannie

 

Min chef på idrottscentret berättade igår att han ville ge mig något i julklapp som han trodde jag hade mer nytta av än en chokladask. Han ville ge mig ett års gymkort. Jag började verkligen gråta när han sa det, två, tre månader hade väl varit en rimlig julklapp kanske men ett helt år! Jag har oroat mig väldigt mycket för hur jag ska ha råd att fortsätta med träningen under nästa år eftersom jag då inte längre kommer arbeta på idrottscentret och på så vis inte ha alla förmåner jag har för tillfället. Nu behöver jag inte tänka mer på det! Jag har verkligen kommit igång ordentligt, har tränat kontinuerligt i två månader och längtar till varje träningspass. Nandie och jag har dessutom ökat med fem träningspass i veckan, vill inte behöva sumpa det pga. pengar.  

Mitt mål just nu är att gå ner 5 kg och en storlek. Känns som en rimlig början, när jag väl nått det målet kommer jag sätta upp ett nytt.

 

Just nu ligger jag och väntar på att kunna börja jobba. Jag har förresten bestämt mig för att börja plugga ekonomi, dock har jag aldrig tidigare varit intresserad utav det och vet inte alls vart jag ska börja, vilken inriktning eller vad jag ska plugga för att vara berättigad till ett visst arbete. Är det någon av er läsare som pluggar eller arbetar inom ekonomi som kanske kan hjälpa mig med förslag på hur man bör gå tillväga?

 

/Jeannie

Den här dagen är den värsta på länge.
Jag har så ont så jag vill dö typ.
Är så trött så jag inte kan stå.
Även om jag hade varit piggare hade smärtan stoppat mig från att röra mig också.
Huvudet känns okej, det är resten av kroppen som är paj. Är väldigt illamående också.

Jag har inte tagit mig upp ur sängen på många timmar. Jag har försökt få tag på vårdcentralen så jag kan få lämna ett urinprov och kolla om jag har en infektion eller inte (ser inte fram emot att kissa nån annanstans än hemma), de ska ringa mig snart.

Min kropp är verkligen inte som alla andras.

/Fanny

Veckan innan operationen hade jag sovit askasst, max 4.h per natt, oftast 2h. Natten efter sov jag 2h. Natten efter det sov jag inte en sekund. Igår var jag så trött att jag höll på att svimma hela dagen. Jag var så svag att jag fick fokusera allt jag hade för att benen inte skulle vika sig när jag stod upp, det var verkligen superjobbigt.
Sjukdomen har inte skött sig galant, men inte som värst heller. Jag har bara tyckt att det är lite jobbigare än vanligt att behöva ha kramper på toan senaste dygnen. Har det jobbigt som det är liksom.

Lyckades somna till vid 19-tiden. Vaknade 23. Fortsatt vara vaken sedan dess. Nu känns det ändå som jag sovit ut, men jag inser att 4 timmar kanske inte är att sova ut. 

Jag behöver vettig sömnmedicin.

Imorgon (eller ja, om några timmar blir det ju) ska jag träffa min psykolog. Jag kommer inte orka gräva så djupt på det mötet tror jag.
På torsdag ska jag träffa psykiatrikern. Då ska jag få mitt eventella intyg till försäkringskassan. Vet inte vad jag gör om jag inte får det. Får förhoppningsvis hjälp med antidepresseiva, ångestdämpande och sömnmedicin då med.

På torsdag kommer två katter och flyttar in med oss också :)

/Fanny

7.15 var jag och Arvid på anestesimottagningen på sjukhuset. Jag hade bett honom följa med, för jag visste att det skulle bli mycket väntetid, och jag var dessutom väldigt orolig över hur kroppen skulle bete sig. Jag hade valt att inte gå på toa på morgonen, utan planerade att göra det just innan operationen.

En sköterska kom och hämtade oss, leder in mig i ett rm och i princip stänger dörren för Arvid, och säger surt att han får fara hem å sen får jag ringa när jag är klar. Både jag och Arvid blir ju jättechockade (ingen av oss ville ju att jag skulle vara själv), så vi säger i princip ingenting. Jag går in, börjar byta om till sjukhuskläderna, fortfarande i chock. Börjar jaga upp mig, bli nervös.. Jag hade ju ställt in mig på att ha någon bredvid mig!
Efter ett tag kom sköterskan och sa surt att han kunde väl få vara med mig då.

Väl inne där jag fick min säng var alla supertrevliga och var helt okej med att Arvid var där (vi fattar fortfarande inte riktigt vad den där första sköterskan hade för roll, eller varför hon tyckte att Arvid inte fick vara med mig). Jag fick ta en massa smärtstillande, och hon frågade om jag ville ha lugnande. Jag tackade nej. Hade jag varit där ensam hade jag nog tagit det, men nu kände jag mig tryggare. Jag sa till sköterskan att jag ville gå på toa typ 10 minuter innan jag sövdes, så bad henne säga till då. Hon var väldigt hjälpsam, och frågade om det fanns något de kunde tänka på så att jag fick mindre ont. 
Efter kanske 1 timme var det dags att gå på toa. Då hade morfinet kickat in, så det gick faktiskt helt okej att kissa. Jag kände hur blåsan drog ihop sig rejält och allt krampade, men det gjorde inte ens i närheten så ont som det borde ha gjort.

Skjutas till operationssalen, får massa nålar, andas syrgas och sövs sedan.

När jag vaknar upp skriker jag. Jag har så jääävla ont i blåsan. Jag fattar ingenting, vet knappt vars jag är, vet bara att min blåsa gör förjävligt ont. Nu i efterhand tror jag att det var att jag låg helt utrsträckt på en bår i 1 timme med kramper som gjorde att jag fick så ont, men det var verkligen helt sjukt. Det tog ett tag innan jag ens kände att jag hade ont i huvudet (där de opererade liksom, haha), för jag hade så jävla ont i magen. En sköterska tyckte att jag borde lugna ner mig (med argumentet att jag känner igen smärtan = jag borde vara okej med den), medans de andra var väldigt hjälpsamma. Jag sa att jag krampade jättemycket och fortsatte skrika typ. Jag kunde ännu knappt öppna ögonen för jag var så jävla trött efter narkosen. Det liknade väl mest en mardröm. Vårdpersonalen trodde verkligen på mig, och gav mig en massa smärtlindrande och muskelavslappnande. Tillslut lugnade sig blåsan nog för att jag skulle fokusera på huvudet, och shit, där gjorde det ju asont också! Jag satt och gnydde över huvudet efter det. Mer smärtlindrande, och sedan kunde jag slappna av och ba vila. Det gjorde fortfarande skitont, men det var inte panik över det hela.
Efter kanske en timme på uppvaket behöver jag gå på toa. Jag hade vart jättetorr i munnnen, så jag hade druckit en massa. Jag hade dessutom fått en massa dropp, så det var på tiden. Jag kunde knappt stå själv, så två sköterskor hjälper mig till toan. Det går bra, jag märkte verkligen hur avslappnad jag var. Fick säkert knappt ut hälften av det som fanns i blåsan. Det var helt underbart att få kissa utan att hela magen vred sig när jag var klar. 

Jag far till en annan avdelning när jag vaknat till lite mer, ringer Arvid som kommer dit och håller mig sällskap. Jag försöker få i mig lite te. Han hade köpt mandariner åt mig. Jag får lite mer smärtlindrande för huvudet. Även tabletter mot illamående (jag var väldigt illamående, trots att de hade kört in två olika mediciner mot just det när jag sov). Läkaren kom efter 1 timme kanske, sa att allt gått bra, skrev ut alvedon och tramadol åt mig och sedan for vi hem!

Resten av dagen var min blåsa sjukt avslappnad, så jag slapp ha jätteont där i alla fall. Jenny kom på kvällen och mös också.
I morse fick jag ta bort bandagen, vilket var rätt skönt. Jag mår fortfarande illa, är fortfarande svag i kroppen och yr. Känner mig verkligen.. aa, svag. I natt sov jag kanske 2 timmar också, kan ju påverka lite haha.

Aja, det var min operation! Den var för övrigt lyckad, hittills verkar allt ha gått som det skulle!
Jag är väldigt nöjd med hur vårdpersonalen överlag hanterade uretriten, jag kände inte att de misstänkliggjorde mig utan trodde på mig och ville hjälpa.

Kram på er!

/Fanny

Konserten var jättebra! Dock hade jag jätteont i svanken och magen, fick sätta mig många gånger, kunde inte stå upp.. Jag blir mer och mer säker på att jag har endometrios..

Aja, lite bilder från konserten!

 

Min bror!

 

Sur-Fanny, haha! 

 

Fick även med mig lite grejer från konserten!:)

 

Är hemma nu förresten. Imorgon är det operation. Hoppas det rullar på och blåsan beter sig bra.

 

/Fanny

Trägningar, kramper, smärta.. Idag är jag liten. Kan inte göra något, vill inte göra något. Det blir inte bättre heller. Det MÅSTE bli bättre, ikväll ska ju vi på konsert!?
Nästsista dagen i Göteborg, kom igen kroppen! Håll ut ett litet tag till! Tänkte egentligen fara hemifrån innan 3 och mysa med brorsan i stan och ta någon öl och middag (konserten börjar 7), men det får jag väl skita i. Bara jag hinner fara på konserten.


Jag skulle vilja snacka lite uretrit-taktik mer er förresten!
På fredag är min operation (fixa ärret på huvudet efter olyckan). Jag får dricka litelite vatten under natten, och ska vara på sjukhuset 7.15. Jag har sagt att jag inte vill att de ska stoppa in en urinvägskateter (helvete vad ont det gjorde förra gången jag kvicknade till och hade en kateter där..), men om det börjar gå för lång tid utan att jag går på toa har de väl inget val.

Jag vill ju inte ha FÖR ont heller när jag ligger och väntar på operationen. Alltså, jag kommer ju bli sövd typ 2 timmar efter jag kommit dit eller något.

Min fråga är alltså: Tycker ni jag ska gå på toa på morgonen, eller skita i det?
Att gå på toa efter operationen när jag har ont och är groggy verkar ju allt annat än frestande också..

Lite drygt. Är inte orolig för operationen i sig. Endast över hur jag ska hantera sjukdomen när jag blir svagare, och dessutom inte kommer vara hemma och kan slappna av.

/Fanny

Alltså, uretritarlivet. Har ännu inte fått nån vettig natt, och nu sitter jag och känner att den här natten kommer bli skitkass också. Blä.
Funderar på om jag kan ha UVI också. Känns lite som det.

Idag har vart en hyfsat händelselös dag, haha! Var rätt dålig fram tills 14. Duschade snabbt, sen for jag in till stan och mötte upp brorsan. Vi gick till museumet vi skulle på (Emigranternas Hus) fast det skulle stänga ganska snart efter att vi kom dit, så vi bestämde oss för att göra det på onsdag istället. På vägen tillbaka till spårvagnen gick jag förbi en restaurang som var helvegetarisk, så jag var ba tvungen att gå in dit och ta en vegansk fika! Åt en blåbärspaj med vaniljsås, mums!

Då slog det mig.

En dröm.

Jag har ju sökt efter drömmar, då jag insåg för några månader sedan att jag gett upp alla jag haft.
Jag har ju drömt om hur min livssituation kommer se ut när jag är tant typ, haha, men inte vad jag ska ha för sysselsättning, vad jag vill sträva mot typ. Jag har ju vetat att jag vill hjälpa till, göra världen till ett bättre ställe. Idag slog det mig vad min dröm är.

Min dröm är att öppna ett helveganskt kafé, eller restaurang, eller en kombo, i Umeå! Allt ska vara veganskt som sagt, och kaffet ska vara fairtrade, och ekologisk ska allt vara också och ja, väldigt snällt helt enkelt! Alla som arbetar där ska ha samma timlön, vi kanske kan ha det som ett kooperativ typ? Ingen är bättre än någon annan.
Vi ska dessutom inte ha en superhög lön, nog så att vi klarar oss såklart. Solidaritet och omtanke är våra slagord. Överskottet ska skänkas bort typ, istället för att någon ska tjäna extra. Eller ska vi bjuda stadens hemlösa på mat för pengarna typ? Äh, vet inte, bara ha det max-snällt!

Det skulle göra mig glad. Åh, jag bryr mig inte så mycket om hur realistiskt det är, men det skulle jag vilja. Den drömmer ger mig lite hopp. Åh :)

Imorgon är det konsert, Amon Amarth!

/Fanny

På tal om graviditet, idag har vårt umgänge utökats med en liten person! Två vänner till oss har idag fått en liten pojke! Jag trodde att jag kanske inte skulle kunna vara glad på riktigt för detta eftersom jag just nu har det lite jobbigt med allt som har med graviditet och barn att göra men vet ni vad, när jag fick reda på Aron kommit till världen så rös jag verkligen av lycka över hela kroppen! Längtar till att få träffa den lille och de alla tre som den nya familj de blivit!

Har haft väldigt ont nu under morgonen, har uv och jag tror att det är därför jag har ondare än vanligt! Efter att ha hinkat massa citronvatten och tranbärsjuice lugnade det ner sig ordentligt i alla fall så nu kan jag fungera som människa igen!

Igår hade vi en mysig första advent hemma hos Nandie och Danne tillsammans med Nathalie, Jeffrey och Dennis. Nathalie och jag bakade i veckan och Danne ville ha glöggkväll så vi firade advent med glögg, pepparkakor och lussebullar. Väldigt mysigt! Började prata om julafton och nyår och nu har vi massor med planer! Nu kan jag slappna av, jag som alltid oroar mig för firanden som inte är planerade haha!

Hoppas ni får njuta av julemyset allihop!

/Jeannie

Blä, är verkligen skittrött! Jävla urinvägar alltså!

Idag har vi dock lyckats julhandla lite, på nån galleria på Frölunda tror jag..? Shit vad mycket folk, så många butiker haha. Kände mig så stereotypiskt norrländsk då jag tyckte det var för mycket hets :)

Thaimaten igår var skitgod, men inte nog stark, hehe. Vi ska försöka begå mun-mord ikväll på ett annat thaihak!

Många tankar går till Jeannie.

/Fanny

 

Har haft en jobbig eftermiddag med mycket smärta. Kramper i urinröret som inte gett efter. Hittade lite smärtstillande som jag tog och det hjälpte tack och lov, annars hade det inte blivit någon sömn denna natten heller. Christoffer gick och la sig medan jag satt kvar en stund för att låta smärtan krypa undan lite till och kunna hinna slappna av en stund under kvällen också. Började så småningom googla på Endometrios. Jag tar lite i taget, läser lite då och då eftersom jag förstått att det var jobbigare än vad jag först trodde. Jag kände mig ju helt okej efter att ha fått diagnosen. Nu känner jag sakta men säkert hur en liten del av mig håller på att rasera..

Smärta är jag van vid att hantera. Även om edometriossmärta är något helt annat än uretritsmärta så är jag fortfarande van vid att smärta över huvud taget styr mitt liv. Alltså är det inte det som bekymrar mig mest.

Att jag kanske aldrig kommer kunna bli gravid är en tanke som börjat eka högre och högre i mitt huvud, så fort jag är ensam kommer tårarna krypandes. Tanken är så överväldigande för mig, att inte kunna få egna barn har alltid varit en skräck för mig och nu helt plötsligt tvingas jag acceptera något utav det värsta jag kan föreställa mig. Dessutom kan jag inte komma ifrån tanken på vad jag utsätter Christoffer för. Även om jag inte kan hjälpa det så känner jag mig så fruktansvärt skyldig till att försämra Christoffers liv och hans framtid...

Tar tårarna någonsin slut?

/Jeannie