7.15 var jag och Arvid på anestesimottagningen på sjukhuset. Jag hade bett honom följa med, för jag visste att det skulle bli mycket väntetid, och jag var dessutom väldigt orolig över hur kroppen skulle bete sig. Jag hade valt att inte gå på toa på morgonen, utan planerade att göra det just innan operationen.

En sköterska kom och hämtade oss, leder in mig i ett rm och i princip stänger dörren för Arvid, och säger surt att han får fara hem å sen får jag ringa när jag är klar. Både jag och Arvid blir ju jättechockade (ingen av oss ville ju att jag skulle vara själv), så vi säger i princip ingenting. Jag går in, börjar byta om till sjukhuskläderna, fortfarande i chock. Börjar jaga upp mig, bli nervös.. Jag hade ju ställt in mig på att ha någon bredvid mig!
Efter ett tag kom sköterskan och sa surt att han kunde väl få vara med mig då.

Väl inne där jag fick min säng var alla supertrevliga och var helt okej med att Arvid var där (vi fattar fortfarande inte riktigt vad den där första sköterskan hade för roll, eller varför hon tyckte att Arvid inte fick vara med mig). Jag fick ta en massa smärtstillande, och hon frågade om jag ville ha lugnande. Jag tackade nej. Hade jag varit där ensam hade jag nog tagit det, men nu kände jag mig tryggare. Jag sa till sköterskan att jag ville gå på toa typ 10 minuter innan jag sövdes, så bad henne säga till då. Hon var väldigt hjälpsam, och frågade om det fanns något de kunde tänka på så att jag fick mindre ont. 
Efter kanske 1 timme var det dags att gå på toa. Då hade morfinet kickat in, så det gick faktiskt helt okej att kissa. Jag kände hur blåsan drog ihop sig rejält och allt krampade, men det gjorde inte ens i närheten så ont som det borde ha gjort.

Skjutas till operationssalen, får massa nålar, andas syrgas och sövs sedan.

När jag vaknar upp skriker jag. Jag har så jääävla ont i blåsan. Jag fattar ingenting, vet knappt vars jag är, vet bara att min blåsa gör förjävligt ont. Nu i efterhand tror jag att det var att jag låg helt utrsträckt på en bår i 1 timme med kramper som gjorde att jag fick så ont, men det var verkligen helt sjukt. Det tog ett tag innan jag ens kände att jag hade ont i huvudet (där de opererade liksom, haha), för jag hade så jävla ont i magen. En sköterska tyckte att jag borde lugna ner mig (med argumentet att jag känner igen smärtan = jag borde vara okej med den), medans de andra var väldigt hjälpsamma. Jag sa att jag krampade jättemycket och fortsatte skrika typ. Jag kunde ännu knappt öppna ögonen för jag var så jävla trött efter narkosen. Det liknade väl mest en mardröm. Vårdpersonalen trodde verkligen på mig, och gav mig en massa smärtlindrande och muskelavslappnande. Tillslut lugnade sig blåsan nog för att jag skulle fokusera på huvudet, och shit, där gjorde det ju asont också! Jag satt och gnydde över huvudet efter det. Mer smärtlindrande, och sedan kunde jag slappna av och ba vila. Det gjorde fortfarande skitont, men det var inte panik över det hela.
Efter kanske en timme på uppvaket behöver jag gå på toa. Jag hade vart jättetorr i munnnen, så jag hade druckit en massa. Jag hade dessutom fått en massa dropp, så det var på tiden. Jag kunde knappt stå själv, så två sköterskor hjälper mig till toan. Det går bra, jag märkte verkligen hur avslappnad jag var. Fick säkert knappt ut hälften av det som fanns i blåsan. Det var helt underbart att få kissa utan att hela magen vred sig när jag var klar. 

Jag far till en annan avdelning när jag vaknat till lite mer, ringer Arvid som kommer dit och håller mig sällskap. Jag försöker få i mig lite te. Han hade köpt mandariner åt mig. Jag får lite mer smärtlindrande för huvudet. Även tabletter mot illamående (jag var väldigt illamående, trots att de hade kört in två olika mediciner mot just det när jag sov). Läkaren kom efter 1 timme kanske, sa att allt gått bra, skrev ut alvedon och tramadol åt mig och sedan for vi hem!

Resten av dagen var min blåsa sjukt avslappnad, så jag slapp ha jätteont där i alla fall. Jenny kom på kvällen och mös också.
I morse fick jag ta bort bandagen, vilket var rätt skönt. Jag mår fortfarande illa, är fortfarande svag i kroppen och yr. Känner mig verkligen.. aa, svag. I natt sov jag kanske 2 timmar också, kan ju påverka lite haha.

Aja, det var min operation! Den var för övrigt lyckad, hittills verkar allt ha gått som det skulle!
Jag är väldigt nöjd med hur vårdpersonalen överlag hanterade uretriten, jag kände inte att de misstänkliggjorde mig utan trodde på mig och ville hjälpa.

Kram på er!

/Fanny

Konserten var jättebra! Dock hade jag jätteont i svanken och magen, fick sätta mig många gånger, kunde inte stå upp.. Jag blir mer och mer säker på att jag har endometrios..

Aja, lite bilder från konserten!

 

Min bror!

 

Sur-Fanny, haha! 

 

Fick även med mig lite grejer från konserten!:)

 

Är hemma nu förresten. Imorgon är det operation. Hoppas det rullar på och blåsan beter sig bra.

 

/Fanny

Trägningar, kramper, smärta.. Idag är jag liten. Kan inte göra något, vill inte göra något. Det blir inte bättre heller. Det MÅSTE bli bättre, ikväll ska ju vi på konsert!?
Nästsista dagen i Göteborg, kom igen kroppen! Håll ut ett litet tag till! Tänkte egentligen fara hemifrån innan 3 och mysa med brorsan i stan och ta någon öl och middag (konserten börjar 7), men det får jag väl skita i. Bara jag hinner fara på konserten.


Jag skulle vilja snacka lite uretrit-taktik mer er förresten!
På fredag är min operation (fixa ärret på huvudet efter olyckan). Jag får dricka litelite vatten under natten, och ska vara på sjukhuset 7.15. Jag har sagt att jag inte vill att de ska stoppa in en urinvägskateter (helvete vad ont det gjorde förra gången jag kvicknade till och hade en kateter där..), men om det börjar gå för lång tid utan att jag går på toa har de väl inget val.

Jag vill ju inte ha FÖR ont heller när jag ligger och väntar på operationen. Alltså, jag kommer ju bli sövd typ 2 timmar efter jag kommit dit eller något.

Min fråga är alltså: Tycker ni jag ska gå på toa på morgonen, eller skita i det?
Att gå på toa efter operationen när jag har ont och är groggy verkar ju allt annat än frestande också..

Lite drygt. Är inte orolig för operationen i sig. Endast över hur jag ska hantera sjukdomen när jag blir svagare, och dessutom inte kommer vara hemma och kan slappna av.

/Fanny

Alltså, uretritarlivet. Har ännu inte fått nån vettig natt, och nu sitter jag och känner att den här natten kommer bli skitkass också. Blä.
Funderar på om jag kan ha UVI också. Känns lite som det.

Idag har vart en hyfsat händelselös dag, haha! Var rätt dålig fram tills 14. Duschade snabbt, sen for jag in till stan och mötte upp brorsan. Vi gick till museumet vi skulle på (Emigranternas Hus) fast det skulle stänga ganska snart efter att vi kom dit, så vi bestämde oss för att göra det på onsdag istället. På vägen tillbaka till spårvagnen gick jag förbi en restaurang som var helvegetarisk, så jag var ba tvungen att gå in dit och ta en vegansk fika! Åt en blåbärspaj med vaniljsås, mums!

Då slog det mig.

En dröm.

Jag har ju sökt efter drömmar, då jag insåg för några månader sedan att jag gett upp alla jag haft.
Jag har ju drömt om hur min livssituation kommer se ut när jag är tant typ, haha, men inte vad jag ska ha för sysselsättning, vad jag vill sträva mot typ. Jag har ju vetat att jag vill hjälpa till, göra världen till ett bättre ställe. Idag slog det mig vad min dröm är.

Min dröm är att öppna ett helveganskt kafé, eller restaurang, eller en kombo, i Umeå! Allt ska vara veganskt som sagt, och kaffet ska vara fairtrade, och ekologisk ska allt vara också och ja, väldigt snällt helt enkelt! Alla som arbetar där ska ha samma timlön, vi kanske kan ha det som ett kooperativ typ? Ingen är bättre än någon annan.
Vi ska dessutom inte ha en superhög lön, nog så att vi klarar oss såklart. Solidaritet och omtanke är våra slagord. Överskottet ska skänkas bort typ, istället för att någon ska tjäna extra. Eller ska vi bjuda stadens hemlösa på mat för pengarna typ? Äh, vet inte, bara ha det max-snällt!

Det skulle göra mig glad. Åh, jag bryr mig inte så mycket om hur realistiskt det är, men det skulle jag vilja. Den drömmer ger mig lite hopp. Åh :)

Imorgon är det konsert, Amon Amarth!

/Fanny

Blä, är verkligen skittrött! Jävla urinvägar alltså!

Idag har vi dock lyckats julhandla lite, på nån galleria på Frölunda tror jag..? Shit vad mycket folk, så många butiker haha. Kände mig så stereotypiskt norrländsk då jag tyckte det var för mycket hets :)

Thaimaten igår var skitgod, men inte nog stark, hehe. Vi ska försöka begå mun-mord ikväll på ett annat thaihak!

Många tankar går till Jeannie.

/Fanny

Är framme i Göteborg hos min bror nu! Har jag någon läsare i närheten som har lust att ta en fika innan jag far hem på onsdag kväll btw? :)

Flyget gick 11.40 från Umeå, men man ska ju vara där ett tag innan, sen flyga i nästan 3 h, sen flygbuss, sen spårvagn, sen skulle vi handla och ja.. nu sitter jag på toa i brorsans lägenhet, äntligen! Lyckades hålla mig ända tills nu. Vågade inte gå på toa i morse, orkade inte vara jättedålig på flyget. Hade hyfsat ont på morgonen, men det blev bättre ju längre tid som gick.

Känns kul att vara här! Nu håller vi tummarna på att jag kommer ut härifrån snart så jag kan hänga med min bror!
19.30 ska vi bege oss ut till en thairestaurang där vi ska tävla i vem som kan käka starkast, får lov att må bättre då!

Fick förresten ett brev hem om att jag får bidrag även i december (puuh) så nu ser det ut att bara bli 2 månader utan inkomst.. Aja. Jag löser nog det.

Hare bra!

/Fanny

Hej!
Nu var det jättelänge sedan jag skrev. Ursäkta för det!

Jag har varit omotiverad tror jag. När Jeannie var här ville jag ju bara vara med henne, så då bloggade jag ju inget. Efter ett lite jobbigt samtal hos psykologen har jag fått diagnosen posttraumatisk stress också. Förklarade en del. Hon tror att jag har en del förträngda minnen i och med den där traumatiska händelsen som vi nu försöker väcka till liv, vilket är väldigt jobbgt. Det är jobbigt att tänka på jobbiga saker.

När Jeannie var här gjorde vi inte supermycket aktiviteter. VI var mest med varandra :) <3
Jenny som har varit i Australien i 2 år kom hem i söndags och sov hos mig.
Ganska mysigt att få träffa mina två vänner som har vart långt ifrån mig länge! :)

På lördag far jag ner till Göteborg för att hälsa på min storebror! Vi ska utamana varandra i att äta så stark thai-mat som möjligt, försöka gå på museum (helst emigrant-museumet, det verkade intressant!), och på tisdag gå på en konsert av Amon Amarth! På onsdag kommer jag hem!

Annars då?
Blir upprörd av antifeminism, rasism, friskolor, djurindustrin, skattesänkningar och egoism. Som vanligt :) Juste, är så gott som vegan nu!

Hare bra!

/Fanny

Lycka! En thairestaurang öppnade i närheten av mig för någon månad sedan, och av någon anledning har jag aldrig kommit mig för att prova det (jag älskar verkligen thai-mat, så det är ju verkligen dumt).
Igår kväll provade jag, och OHLALA! 68 kr för en rejäl tallrik med riktigt god mat! Dessutom kunde typ hur många rätter som helst göras veganska! 

Visste ni att jag äter mest veganskt förresten? Jag har ju vart vegetarian i många år, men har på senare tid börjat tänka mycket veganskt. För att vara "hel-vegan" är det mycket att tnäka på känns det som, så jag har inte riktigt nått dit ännu. Dock vet jag ju om att det är en tidsfråga och vanesak, från början tyckte jag att det var mycket att tänka på som vegetarian. Man lär sig ju vad som är okej och inte. Det känns bra i alla fall!

Sitter just nu på toa. Somnade någorlunda tidigt igår kväll, men vaknade med trägningar ganska snart. För någon timme sedan gav jag upp och gick på toa, and here I am. Det känns ändå helt okej nu, så länge jag sitter på toan och har mitt vatten gör det inte jätteont! Nu är det bara en lång väntetid på att kroppen ska lugna sig.


2 DAGAR KVAR TILLS JEANNIE KOMMER!!!!!

/Fanny

Efter en toafylld natt, med några få timmars sömn, tänkte jag berätta lite om mina drömmar. Jag tror det är viktigt att ha något att sträva mot, särskilt när man har det svårt i livet.


Jag vill ha en gård. En stooor gård ute på landet, där jag ska ha en massa djur. Inga djur ska vara sönderavlade eller vara där för min vinst, korna ska inte behöva mjölkas för min skull. Alla ska få leva så länge deras kroppar orkar, ingen ska ätas. Ingen ska stängas in. Jag vill ha alla möjliga djur som jag tar hand om! Jag drömmer om att mata min höna och min gris i köket medans jag dricker en kopp kaffe. De ska kunna springa in och ut hur de vill. Ha det bra. Vi ska vara lyckliga ihop.
Jag ska även odla saker själv. Så mycket som möjligt ska göras hemma. Konsumera så lite det bara går. 

Vad jobbar jag med då?
Det vet jag verkligen inte. Jag vet att jag vill göra skillnad. Jobba på djurskydd kanske? Bli präst? Jobba med ungdomar, berätta för dem att de är värdefulla? Ha en eko-vego-butik?

Jag gillar att prata om resultatet. Vägen dit ger mig bara ångest, medans drömmen i sig kan ge mig frid.

Vad har ni för drömmar?
Jag insåg för ett tag sedan att jag typ inte hade några, och då såg jag till att skaffa mig. Livet kändes lite mer meningsfullt då.

/Fanny

Blev less på att ba sitta hemma då kroppen mådde helt okej. Så, jag ringde och beställde mat på ett ställe 3 km härifrån och hoppade på cykeln och pumpade dit så fort jag kunde. Hann fram innan maten var klar! Pumpade sedan så hårt jag kunde tillbaka, och nu sitter jag här, genomblöt, i min soffa och ska just ta och käka.
Jag är så stolt!
Nu känner jag hur kramperna börjar komma, hur kroppen säger emot. Skit samma. Jag fixade det.

Fan vad bra jag är! 

/Fanny

Har inte hört av mig på ett tag nu, det kan bli så ibland!

Var ju på konfaläger sön-tis. Börjar märka av just den här delen av depression som innebär att man drar sig för att vara social. Jag har undvikit att umgås med folk mer och mer, och nu på konfalägret var det faktiskt jobbigt. Mycket ångest.
Ikväll är det en halloweenfest med många vänner som jag taggat länge, men jag far nog inte. Jag orkar inte vara social.

På tal om depressionen så var jag hos kuratorn igår! Det handlade mycket om hur nära och kära ska hantera mitt mående. Hur man ska orka leva med mig utan att själv gå sönder. Det var väldigt givande faktiskt! Varenda gång jag får bekräftelse på att känslorna och ibland mitt agerande utifrån dem inte är jag, utan ett mörker som lagt sig över mig, blir jag lugnare.

Uretriten gör som vanligt. Stör så mycket den kan ibland, lugnare ibland. Uretriten har faktiskt hållt sig på ganska samma nivå ett tag, den känns hyfsat förutsägbar nuförtiden! Å jag är dessutom inne i en bättre period tror jag, jag är rörligare än förra månaden!

Som Jeannie sa så äre en vecka kvar tills hon kommer upp!
Ska bli så skönt att få kramas å ba va med en person som jag inte känner några prestationskrav inför, som det är okej om jag mår dåligt inför!

/Fanny

Jag är inne i en bättre period just nu. Jag kan göra lite större fysiska ansträngningar nästan varje dag (med större menar jag att gå på stan en timme, ta en lite längre promenad osv), vilket är jätteskönt och befriande!

Dock så pushar jag ju mig själv alltid för mycket.
När jag mår bättre behandlar jag min kropp som att den vore frisk.

Idag har jag myst med en kompis, vi gick ut i skogen och gjorde upp en eld och drack kaffe. Vi gick 1 mil ungefär sammanlagt. Det gick ju bra just då, men jag kan ju tycka att snart 6 år med kronisk uretrit kunde ha lärt mig nåt. För nu ligger jag här. Jävliga kramper, jävliga trägningar. Ondaste på länge. Vill ba fly för jag har så ont, vet inte vars jag ska ta vägen för inget hjälper.

Det är en sån svår avvägning. Jag älskar att gå i skogen, ska det få kosta en sömnlös natt och enorma smärtor? Eller ska jag aldrig uppleva sånt?
Åh. Svårt som sagt. Svårt att dra en gräns.

Just nu vill jag ba ha mindre ont. Få bort paniken. Slappna av. Sova.

Ibland har jag bara en sån oerhörd törst efter att få vara normal. Att fysisk anstränging skulle få innebära träningsvärk, och inte skärseld. En sån stor längtan efter att få vara som alla andra att jag ibland väljer att inte tänka ett steg framåt sjukdomsmässigt, för att för en stund få känna mig som en vanlig människa. Ba leva.

Åh.
Aj.

/Fanny

Jag är stolt över mig själv!
Igår cyklade jag till K-rauta och tillbaka för att köpa lite grejer till badrummet, och det är sammanlagt kanske 1h cykling. Kroppen straffades ju såklart, och idag har jag verkligen jätteont. Jag är dock sjukt nöjd över att jag klarade det, och att jag vågade ge mig iväg så långt!

På kvällen fick jag trevligt sällskap i lägenheten. Jag är verkligen typen som föredrar hemmafester framför att dra ut. Framförallt fester hemma hos mig! Väldigt tacksamt för kroppen. Då är det mycket enklare att lyckas umgås med folk!


Annars då?
Ja, nu när vi har delarna i behövde så kommer vi nog få igång handafatet i badrummet i helgen! Det ska bli skönt! Då kan vi börja med andra grejer som behövs göras där!
Ikväll blire middag med mamma å pappa.
Imorgon kväll drar jag till Robertsfors och ska hjälpa till att samla in pengar genom att göra tacos! :)
Ha de bra!

/Fanny

Jag kom iväg till kuratorn igår, även om det var lite jobbigt att ta sig dit. Det snöade ju till och med när jag tog mig dit!
Det gick väl bra hos henne. Det var inte lika bra som förra gången, men det kan ju ha att göra med min stora sömnbrist också.

Igår åt vi jääättegod mat! Rödbetor + rotselleri i ugnen, marinerad quornfilé och halloumi! Jättejättegott var det verkligen! Till det hade vi en mango chutneysås!

Ikväll blir det trevligheter, så länge min kropp samarbetar.

Förkylningen börjar lätta, även om jag har whiskeystorrökarröst till och från.

Är på helt okej humör idag:)

Ha en bra fredag!

/Fanny

Ännu en sömnlös natt. Helt slut.

Sitter just nu med jättemycket trägningar, som sitter typ längst ut i urinröret. Ibland känns det som att smärtan påverkas mer utifrån när den sitter lång ut, men ibland är det inte så. Ibland kan kyla/rörelse vara värst när smärtan är längst in. Nåja, idag så känns den sjukt lättpåverkad, men typ bara åt det negativa hållet. Jag fryser lättare än vanligt, och värmen hjälper inte. Varenda steg jag tar gör jättejätteont och får mig att vilja springa till toan ännu mer.

Om lite mer än 1 timme är det tänkt att jag ska hoppa på cykeln, cykla i 10 minuter i den här kylan (det är frost ute nu) till kuratorn i stan. Jag vill verkligen, verkligen dit, jag behöver det, men mår jag såhär då så kan jag inte fara.
Kom igen kroppen!

/Fanny