Operationen
7.15 var jag och Arvid på anestesimottagningen på sjukhuset. Jag hade bett honom följa med, för jag visste att det skulle bli mycket väntetid, och jag var dessutom väldigt orolig över hur kroppen skulle bete sig. Jag hade valt att inte gå på toa på morgonen, utan planerade att göra det just innan operationen.
En sköterska kom och hämtade oss, leder in mig i ett rm och i princip stänger dörren för Arvid, och säger surt att han får fara hem å sen får jag ringa när jag är klar. Både jag och Arvid blir ju jättechockade (ingen av oss ville ju att jag skulle vara själv), så vi säger i princip ingenting. Jag går in, börjar byta om till sjukhuskläderna, fortfarande i chock. Börjar jaga upp mig, bli nervös.. Jag hade ju ställt in mig på att ha någon bredvid mig!
Efter ett tag kom sköterskan och sa surt att han kunde väl få vara med mig då.
Väl inne där jag fick min säng var alla supertrevliga och var helt okej med att Arvid var där (vi fattar fortfarande inte riktigt vad den där första sköterskan hade för roll, eller varför hon tyckte att Arvid inte fick vara med mig). Jag fick ta en massa smärtstillande, och hon frågade om jag ville ha lugnande. Jag tackade nej. Hade jag varit där ensam hade jag nog tagit det, men nu kände jag mig tryggare. Jag sa till sköterskan att jag ville gå på toa typ 10 minuter innan jag sövdes, så bad henne säga till då. Hon var väldigt hjälpsam, och frågade om det fanns något de kunde tänka på så att jag fick mindre ont.
Efter kanske 1 timme var det dags att gå på toa. Då hade morfinet kickat in, så det gick faktiskt helt okej att kissa. Jag kände hur blåsan drog ihop sig rejält och allt krampade, men det gjorde inte ens i närheten så ont som det borde ha gjort.
Skjutas till operationssalen, får massa nålar, andas syrgas och sövs sedan.
När jag vaknar upp skriker jag. Jag har så jääävla ont i blåsan. Jag fattar ingenting, vet knappt vars jag är, vet bara att min blåsa gör förjävligt ont. Nu i efterhand tror jag att det var att jag låg helt utrsträckt på en bår i 1 timme med kramper som gjorde att jag fick så ont, men det var verkligen helt sjukt. Det tog ett tag innan jag ens kände att jag hade ont i huvudet (där de opererade liksom, haha), för jag hade så jävla ont i magen. En sköterska tyckte att jag borde lugna ner mig (med argumentet att jag känner igen smärtan = jag borde vara okej med den), medans de andra var väldigt hjälpsamma. Jag sa att jag krampade jättemycket och fortsatte skrika typ. Jag kunde ännu knappt öppna ögonen för jag var så jävla trött efter narkosen. Det liknade väl mest en mardröm. Vårdpersonalen trodde verkligen på mig, och gav mig en massa smärtlindrande och muskelavslappnande. Tillslut lugnade sig blåsan nog för att jag skulle fokusera på huvudet, och shit, där gjorde det ju asont också! Jag satt och gnydde över huvudet efter det. Mer smärtlindrande, och sedan kunde jag slappna av och ba vila. Det gjorde fortfarande skitont, men det var inte panik över det hela.
Efter kanske en timme på uppvaket behöver jag gå på toa. Jag hade vart jättetorr i munnnen, så jag hade druckit en massa. Jag hade dessutom fått en massa dropp, så det var på tiden. Jag kunde knappt stå själv, så två sköterskor hjälper mig till toan. Det går bra, jag märkte verkligen hur avslappnad jag var. Fick säkert knappt ut hälften av det som fanns i blåsan. Det var helt underbart att få kissa utan att hela magen vred sig när jag var klar.
Jag far till en annan avdelning när jag vaknat till lite mer, ringer Arvid som kommer dit och håller mig sällskap. Jag försöker få i mig lite te. Han hade köpt mandariner åt mig. Jag får lite mer smärtlindrande för huvudet. Även tabletter mot illamående (jag var väldigt illamående, trots att de hade kört in två olika mediciner mot just det när jag sov). Läkaren kom efter 1 timme kanske, sa att allt gått bra, skrev ut alvedon och tramadol åt mig och sedan for vi hem!
Resten av dagen var min blåsa sjukt avslappnad, så jag slapp ha jätteont där i alla fall. Jenny kom på kvällen och mös också.
I morse fick jag ta bort bandagen, vilket var rätt skönt. Jag mår fortfarande illa, är fortfarande svag i kroppen och yr. Känner mig verkligen.. aa, svag. I natt sov jag kanske 2 timmar också, kan ju påverka lite haha.
Aja, det var min operation! Den var för övrigt lyckad, hittills verkar allt ha gått som det skulle!
Jag är väldigt nöjd med hur vårdpersonalen överlag hanterade uretriten, jag kände inte att de misstänkliggjorde mig utan trodde på mig och ville hjälpa.
Kram på er!
En sköterska kom och hämtade oss, leder in mig i ett rm och i princip stänger dörren för Arvid, och säger surt att han får fara hem å sen får jag ringa när jag är klar. Både jag och Arvid blir ju jättechockade (ingen av oss ville ju att jag skulle vara själv), så vi säger i princip ingenting. Jag går in, börjar byta om till sjukhuskläderna, fortfarande i chock. Börjar jaga upp mig, bli nervös.. Jag hade ju ställt in mig på att ha någon bredvid mig!
Efter ett tag kom sköterskan och sa surt att han kunde väl få vara med mig då.
Väl inne där jag fick min säng var alla supertrevliga och var helt okej med att Arvid var där (vi fattar fortfarande inte riktigt vad den där första sköterskan hade för roll, eller varför hon tyckte att Arvid inte fick vara med mig). Jag fick ta en massa smärtstillande, och hon frågade om jag ville ha lugnande. Jag tackade nej. Hade jag varit där ensam hade jag nog tagit det, men nu kände jag mig tryggare. Jag sa till sköterskan att jag ville gå på toa typ 10 minuter innan jag sövdes, så bad henne säga till då. Hon var väldigt hjälpsam, och frågade om det fanns något de kunde tänka på så att jag fick mindre ont.
Efter kanske 1 timme var det dags att gå på toa. Då hade morfinet kickat in, så det gick faktiskt helt okej att kissa. Jag kände hur blåsan drog ihop sig rejält och allt krampade, men det gjorde inte ens i närheten så ont som det borde ha gjort.
Skjutas till operationssalen, får massa nålar, andas syrgas och sövs sedan.
När jag vaknar upp skriker jag. Jag har så jääävla ont i blåsan. Jag fattar ingenting, vet knappt vars jag är, vet bara att min blåsa gör förjävligt ont. Nu i efterhand tror jag att det var att jag låg helt utrsträckt på en bår i 1 timme med kramper som gjorde att jag fick så ont, men det var verkligen helt sjukt. Det tog ett tag innan jag ens kände att jag hade ont i huvudet (där de opererade liksom, haha), för jag hade så jävla ont i magen. En sköterska tyckte att jag borde lugna ner mig (med argumentet att jag känner igen smärtan = jag borde vara okej med den), medans de andra var väldigt hjälpsamma. Jag sa att jag krampade jättemycket och fortsatte skrika typ. Jag kunde ännu knappt öppna ögonen för jag var så jävla trött efter narkosen. Det liknade väl mest en mardröm. Vårdpersonalen trodde verkligen på mig, och gav mig en massa smärtlindrande och muskelavslappnande. Tillslut lugnade sig blåsan nog för att jag skulle fokusera på huvudet, och shit, där gjorde det ju asont också! Jag satt och gnydde över huvudet efter det. Mer smärtlindrande, och sedan kunde jag slappna av och ba vila. Det gjorde fortfarande skitont, men det var inte panik över det hela.
Efter kanske en timme på uppvaket behöver jag gå på toa. Jag hade vart jättetorr i munnnen, så jag hade druckit en massa. Jag hade dessutom fått en massa dropp, så det var på tiden. Jag kunde knappt stå själv, så två sköterskor hjälper mig till toan. Det går bra, jag märkte verkligen hur avslappnad jag var. Fick säkert knappt ut hälften av det som fanns i blåsan. Det var helt underbart att få kissa utan att hela magen vred sig när jag var klar.
Jag far till en annan avdelning när jag vaknat till lite mer, ringer Arvid som kommer dit och håller mig sällskap. Jag försöker få i mig lite te. Han hade köpt mandariner åt mig. Jag får lite mer smärtlindrande för huvudet. Även tabletter mot illamående (jag var väldigt illamående, trots att de hade kört in två olika mediciner mot just det när jag sov). Läkaren kom efter 1 timme kanske, sa att allt gått bra, skrev ut alvedon och tramadol åt mig och sedan for vi hem!
Resten av dagen var min blåsa sjukt avslappnad, så jag slapp ha jätteont där i alla fall. Jenny kom på kvällen och mös också.
I morse fick jag ta bort bandagen, vilket var rätt skönt. Jag mår fortfarande illa, är fortfarande svag i kroppen och yr. Känner mig verkligen.. aa, svag. I natt sov jag kanske 2 timmar också, kan ju påverka lite haha.
Aja, det var min operation! Den var för övrigt lyckad, hittills verkar allt ha gått som det skulle!
Jag är väldigt nöjd med hur vårdpersonalen överlag hanterade uretriten, jag kände inte att de misstänkliggjorde mig utan trodde på mig och ville hjälpa.
Kram på er!
/Fanny
Kommentarer
Trackback
