Förkylningen jag hade omvandlades till någon slags influensa, med något magsjukeliknande och dunderförkylning! Idag mår jag lite bättre, har slutat spy och febern är borta.
Förrgår natt sov jag också hemskt. 30 minuter kanske.

Inatt fick jag dock till några timmar. 4 kanske. Känns skönt att ha fått vila NÅT.

I morgon ska jag träffa kuratorn igen. Vi ska prata om allt möjligt jobbigt, men frågan om antidepressiva kommer förmodligen lyftas.
Jag har bestämt mig för att ta dem, men är dock orolig. En biverkning är att man första veckorna ofta är ännu mer deprimerad. Jag har redan typ en fet depression, fixar jag att vara mer deprimerad? Jag tror det löser sig, om jag berättar om mina rädslor för henne. För att få antidepressiva ska jag prata med en läkare på mottagningen. Då ska jag prata om mina sömntabletter också, för de jag har nu är ju inte ultimata.

Annars då?
Ska få operera huvudet 6:e december, ska ner till göteborg strax innan dess ser det ut som.


Ha de bra!

/Fanny

I natt sov jag ingenting. Ingenting alls. Jag kunde ligga i sängen till kanske 2-3, sen vart det toan till 7, sen bara ligga och vänta på något som inte kommer hända.
Idag är jag heeelt slut. Jag orkar inte stå upp typ, knappt sitta. Jag har sovit sjukt dåligt hela veckan (max 4 timmar per natt ungefär, oftast mindre, med avbrott såklart) så en natt helt utan sömn var verkligen det sista jag behövde.
Jag fick en förkylning i förrgår, som har blivit värre nu också.

Blä. Jag känner mig verkligen som en zombie.

Hade i alla fall en trevlig gårkväll, med öl vid en eld i skogen.

Kram på er!

/Fanny

Ååh! Idag kom fina Rakel förbi med blåbärsmuffins åt mig, och hade tänt 20 små ljus på en av dem! Hihi, blev hur megaglad som helst!

Idag känner jag att jag kommer få saker gjorda. Så länge jag sitter ner.
Är oerhört trött (en bra natt efterfrågas) men ändå lite peppad på att få saker gjort. Har diskat en del. Idag tänkte jag fortsätta diska, sedan tänkte jag å Arvid fara ner till systemet (premiär för mig, hihi!) och sen kanske göra cheesecake eller nåt annat gott! :) 
Det kanske inte låter som jättemycket för er, men för mig är det en liten biggie. Ska bli skönt att få saker gjorda.

Har kollat på massa katter på djurskyddets hemsida, och läst på jättemycket om att vara jourhem, och ÅÅÅH jag vill så gärna!
Hoppas vi borrar klart i helgen.

Kram!

/Fanny

Nu har jag haft trägningar sådär onödigt länge. Jag får ta en paus ibland, men annars så sitter de i. Varenda toabesök tar typ en halvtimme minst på grund av smärtan.

Nu när jag sitter här på toan så tänker jag på framtiden. Att min framtid kommer innehålla det här, mer eller mindre. Allt ansvar jag inte kan ta på grund av det. Klickar runt på olika bloggar, någon är gravid. Kommer att tänka på att jag aldrig skulle fixa att ta hand om ett barn. Ett djur då? En katt kanske, inte hund. För mycket ansvar.
Tankarna glider iväg. Hur mycket kan jag utvecklas? Hur självständig kan jag bli? Kommer jag någonsin kunna skaffa typ villa, resa utomland, jag har liksom jätteliten inkomst, jag kan typ inte spara. Hur normalt kommer mitt liv bli? 
Mitt i kaoset och framtidsoron så slutar jag vara orolig.
Det kan vara något jag läste eller såg på datorn, jag vet inte.
Men jag fick en frid av att inte veta helt plöstligt.
Hur mitt liv kommer bli.
Jag menar, det är inte jätteskumt egentligen. Det är väl roligare att få presenter om man inte vet vad de innehåller.

I helgen ska vi försöka bli klara i badrummet (behöver borra en himla massa) så att vi kan skaffa kisse sen. Eftersom jag inte vill ta på mig ett ansvar för 15 år framöver så hade jag tänkt skaffa en katt från Djurskyddet att vara jourvärd åt. Tror jag kan må bra av att få ha ett liv med mig på dagarna. Efter några månader eller något kommer kissen få ett nytt permanent hem, och då kommer en ny kisse hit. Perfekt tid för att jag ska kunna tänka mig att ta på mig det ansvaret.
Eftersom vi ska ta en katt från Djurskyddet är risken ganska stor för att den är orolig, så då kan det nog vara en bra idé att ha borrat klart först!

Kram på er!

/Fanny

Det kändes konstigt att skriva den rubriken. Att ha den diagnosen. Det har som blivit verkligt nu. De är inte bara min inställning det är fel på, en dålig dag eller en liten svacka - jag är deprimerad.
Det känns skönt och jobbigt.

Jag fick många svar att få diagnosen. Jag fick hem en liten bok om depression, och herregud vad jag känner igen mig. Det är så många saker som ingår i en depression som man inte tänker på. Koncentrationen och minnet förämras rejält till exempel. Jag har ju vetat att jag har fått sämre minne+fokus, men aldrig kopplat det till hur jag mådde i övrigt.

Det jobbiga är ju just att nu vet jag att jag har en kamp framför mig. Förut kunde jag ju tänka "jag mår säkert bättre imorgon", men nu vet jag ju om att jag kommer må dåligt ett tag till. Min kurator tror att med medicinen + terapi så kan jag börja märka skillnad inom 2 månader.
Medicinen har ett gäng biverkningar. Förutom de trevliga kräkningarna jag troligen kommer få, och sömnlöshet och huvudvärk, så blir man tydligen snäppet mer deprimerad från början. Det nojar jag över. Jag vet inte om jag står ut med att vara mer deprimerad än jag är nu. Äh, klart det kommer lösa sig, det gör det alltid, men det nojar jag verkligen över.

Hon tror i alla fall att jag varit deprimerad i många år, mer eller mindre, och varför det känns extra jobbigt nu är för att jag känner mig trygg nog för att låta känslorna komma fram. På samma sätt som man blir förkyld när man får semester. Jag tror hon har rätt. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag det stämmer. Jag har bara antagit att jag mått bra, eller överdrivit.

Hon tyckte det lät som en bra idé att hoppa av skolan. För jag fixar verkligen inte skolan nu.

Kommer förmodligen skriva mer om det här, det känns verkligen som en väldigt stor händelse i mitt liv. Depressionen. Jag tror det kommer bli en minnesvärd kamp.
Vill tacka Jeannie och min lillebror. Det är ni två som bidragit typ mest till att jag är vid liv ännu. Det är ni jag tänker på när det känns som värst.

/Fanny

Idag har jag besökt en kurator och pratat om min ångest och hur jag mår överhuvudtaget.

Diagnos: Psykisk utmattning och depression.
Tydligen är jag deprimerad bigtime. På en skala 0-63 där 19 är att man räknas som nedstämd hade jag 55.

Jag ska börja komma dit varje vecka. Det kändes riktigt bra faktiskt. Jag fick svar.
Hon föreslog att jag skulle börja på antidepresseiva, men det skulle vi bestämma nästa vecka.

Det känns bra.

Det kan bli bra.

/Fanny

Har jag sagt att jag är på rätt bra humör nuförtiden? Ja, jag är det i alla fall! Eller, det är klart att det går upp och ner, men mitt snitt är faktiskt ganska högt upp. Det faktum att jag har fantastiska människor i mitt liv tror jag kan påverka ganska mycket :)

Kroppen är dryg som vanligt. Ingen migrän på 5-6 dagar, yay! Trägningarna är på, smärta, kramper, ja, allt sånt där.
Men jag har som accepterat det på ett mysigt sätt. Det gör jätteont, men jag är större än min smärta. Det slog mig faktiskt för inte så länge sedan att folk runt omkring mig inte definerar mig utifrån min sjukdom. Jag har som bara antagit det, eftersom jag gör det rätt mycket ibland. Men jag blir så glad när jag inser att de ser mer än så. Kan de göra det så kan jag göra det.

Nu ska jag upp å äta tårta som är kvar sen i söndags, omnomnom! :)

Kram!

/Fanny

Igår hade jag ett litet kalas hemma hos mig, då släkt och familj kom förbi. Väldigt trevligt, och fick jättebra presenter! :) Tack så mycket <3

Igår hade jag trägningar from hell på morgonen, vilket är lite rutin nu. Första timmarna är kassa, då kissar jag jämt och har väldigt ont. Kissar oftast på mig på morgonen. Aja, jag blev lite bättre, och tack var underbara barstolen i köket som gjorde att jag kunde sitta ner mycket så städade jag undan ordenligt, och ja, helt plötsligt hade jag städat lite överallt i hela lägenheten! Jag fick väldigt mycket gjort, vilket kändes skönt. Straffet kom ju idag dock. Sängliggandes hela dagen.

Har kollat på partiledardebatten också. Sjöstedt var bra som vanligt, Löfven gjorde mig besviken och verkade inte så förberedd eller villig att diskutera och Reinfeldt betedde sig som en arg terrier. Inte den bästa debatten jag sett.


Jag behöver en hobby. Hobby, hobby, hobby. Om det går som det går nu och jag äntligen kan ta ett studieuppehåll så måste jag ju sysselsätta mig med något annat. Jag vill ha ett mål att sträva mot. Just nu är jag sugen på att skriva något. En roman? En bok om något av ämnena jag brinner för, eller något helt annat?
Hmm. Det är det jag har som idé nu.

Börjar bli mer och mer vegan förresten. Känns bra. Vill verkligen inte stötta djurindustrin.

/Fanny

Hej! Jag vill börja med att be om ursäkt för min frånvaro, tror faktiskt att det kommer förbättras!

I måndags lyckades jag jobba 3 timmar, jätteskönt! Mina föräldrar har en butik som det är kaos i just nu, så jag får komma dit och jobba lite då och då när jag orkar, vilket jag är sjukt tacksam för! Jag vill verkligen jobba, jag mår så mycket bättre av att känna att jag gör något vettigt.

I fredags gjorde jag ett samtal som har vart ångestladdad (eh, extremt ångestladdat faktiskt). Jag ringde försäkringskassan.
Jag har en annan handläggare nu än i våras, så jag var orolig för att han inte skulle vara lika bra som hon i våras, men asså.. jag har lyckats få två fantastiska handläggare på försäkringskassan på raken!!! Han är verkligen jättempatisk, duktig på sitt jobb och ba bäst! När vi pratade frågade han ofta hur jag kände, hur jag vill ha det osv. Underbart!
Aja, samtalet handlade om min skolgång och hur det ska funka ekonomiskt. Jag försöker ju plugga upp gymnasiet, men jag känner verkligen att det är för mycket nu. Jag får ingen vettig hjälp från skolan, och jag känner att jag måste ta tag i mig själv innan jag kan ta tag i skolan. Jag måste vara starkare än såhär. 
Dock kan man ju inte bara hoppa av skolan hursomhelst och inte kunna jobba. Försörjningsstöd är väldigt svårt att få om man är under 25.

Han förstod verkligen hur jag kände, och sa att vi kanske kunde ordna aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga, istället för den jag har nu för förlängd skolgång. Jag hoppas verkligen att jag kan få det, en stor sten skulle lyftas av mig. Skolan + min sjukt osäkra ekonomi (mitt bidrag tar hur som helst slut i december) har varit 2 stora delar av min ångest.
Det jag måste fixa till honom för det är ett läkarintyg bara.. Lättare sagt än gjort när man inte har någon läkare. Och även om jag träffar någon ny så blir det nog svårt för dem att avgöra hur mycket jag kan jobba.
Hmm. Jag kan inte riktigt höra av mig till någon av de gamla heller.
Det känns i alla fall jättebra att fått ha tagit det där samtalet, och fått bekräftat att det finns hopp och att han som ska hjälpa mig genuint vill hjälpa mig. Det här kommer nog lösa sig. 

På onsdag ska jag träffa en kurator och prata om min ångest. Det blir nog bra.

Åh, juste, idag blir jag 20 :)

/Fanny

Konfalägret gick bra. Kroppen bråkade en del, så jag fick ta det lugnt, men jag hade det supertrevligt!
Vi fick igång jättebra diskussioner och HBTQ och kvinnosynen i våldtäktsrättegångar, och våldtäktsmobbing överhuvudtaget. Väldigt viktiga ämnen.

Det finns för övrigt inte ord för hur hemsk registreringen av romer som DN avslöjade i morse är. (LÄNK TILL ARTIKELN)
Jag dog lite när jag läste om det. Efter att ha kommit hem från ett läger där jag pratat mycket om jämställdhet och antirasism, alla människors lika värde osv så var det här avslöjandet verkligen en chock. Om 14-åringarna jag har på konfan kan tänka steget längre och inse att det är väldigt orättvist att placera människor i fack - hur kan då sveriges polis inte göra det? Har vi inte kommit längre?
Det är samma sak som att man skulle ha registrerat mig för att jag kommer från Robertsfors, ENDAST för att jag kommer därifrån. Jag menar, det finns många brottslingar där. Precis som det gör överallt.

Ne, huh. Jag är så arg. Det är få saker som gör mig så otroligt arg som rasism. Antifeminism kan få mig sjukt upprörd också. Och djurhat. Eller sammanfattningsvis: Brist på medmänsklighet och förståelse för andra varelser.
NEPP, nu måste jag tänka på annat innan jag går sönder.
Jag hoppas att ni andra också känner ilska över det som hänt.

/Fanny

Om en timme ungefär ska jag hoppa in i bilen och bege mig mot höstens andra konfaläger! Taggar jättemycket! Dock verkar min kropp vara mer sugen på att sitta på toa än att fara iväg, men jag håller verkligen tummarna för att det inte känns så länge..

Ska hålla i en lektion om sexualitet idag! Ser fram emot det jättemycket!

Nepp, ska försöka komma bort från toan nu. Svanken + magen dunkar på som bara den, men så länge trägningarna lugnar sig så kan jag ta mig iväg.

Ha en bra helg!

/Fanny

Det senaste dygnet har jag tänkt mycket på sorg och döden. På senaste tiden på ett bra sätt. Ja, det låter ju konstigt, det förstår väl jag.
Läkarbesöket igår gick nämligen inte särksilt bra. Hon konstaterade att det inte kunde vara endometrios, jag grät.

"Du har uretrit, Fanny. En livslång sjukdom utan lindring och utan bot."
"Men, jag kan inte jobba, jag kan inte resa, jag kan inte göra något vettigt med mitt liv! Är det såhär det ska se ut för mig?"
"..tyvärr."

Jag gick ut ur rummet gråtandes. Sa kort hejdå, och gick bara ut därifrån. Många såg mig gråta på vägen till bilen, kunde inte ha brytt mig mindre. Medans jag gick insåg jag att jag måste sakta ner farten - det gjorde för ont. Trägningarna kom igång. När jag kom fram till bilen satt jag ner ett tag. Vilade. Hämtade andan. Grät.

Efter att ha kramats och gråtit i några timmar, så började jag lugna mig. Den här onda, obehagliga klumpen i bröstet, som gjorde det svårt för mig att andas, började lätta. Den började kännas.. skön. Alla mörka tankar, all hopplöshet.. den kändes bra nu helt plötsligt.

Min framtid, som förut såg så mörk ut, fanns det nu svar i.



Jag ska berätta om de 5 stegen i sorg, hur jag upplevde dem från det att jag fick höra av läkarna att det inte var helt lätt att fixa min sjukdom. Händer det något nytt har jag ibland hoppat tillbaka något steg, men jag kommer ändå fram tillslut.

1. Förnekelse.
Du får höra att den du har varit hela ditt liv kommer att dö. Personen du kände kommer bli en annan. Men den du ska lära känna istället låter som en mycket sämre person? Men så kan det ju inte vara. Du VÄGRAR vara sjuk. Du beter dig som att inget har hänt, far ut på en roadtrip i 2 veckor och ska sova i tält under hela tiden. Du gör allt som förr, utan förändringar, eftersom för dig har inget förändrats. Det som folk säger, som du säger till dig själv i tystnad, stämmer inte. Den kan inte stämma. Det får inte stämma.

2. Ilska.
Ilskan kanske kommer igång första gången du får seriösa kramper på en fest, eller får de mest seriösa trägningarna i världen när du är ute och plockar svamp. När livet du lever som den du alltid varit börjar förändras. När du ser den nya du komma närmare, medans den du alltid varit sakta tynar bort. Du blir arg. Hur fan kan den här nya personen komma hit mot allas vilja, och stöta bort den du älskar? Den här demonen ska inte få som han vill.
Du hämnas. Hämnas på din kropp. Genom att göra illa dig själv på något sätt. Utsätta dig själv för något du vet kommer vara fruktansvärt. Du kanske festar för mycket, ligger med folk du inte tycker om, gör illa dig själv fysiskt. Du slutar bry dig om dig själv, för den nya du är ingen person som du vill bry dig om. Du lever som att det inte finns någon morgondag för demonen. Eller så skadar du andra. Försöker få andra att hålla sig undan för den här nya människan du håller på att bli. Du känner inte dig själv längre, för du har ingen aning om vad du är. Och du vill inte veta det, för du känner på dig att det är något att hata.

3. Köpslående.
Amen, helt kört kan det ju inte vara. Du mår ju ändå bra till och från. Det måste ju gå att lösa på något sätt?
Du provar allt. Varenda gång du mår bättre är du lyckligare än någonsin, och när du blir sämre är du nästan beredd att döda kornet av det gamla du, så länge du är säker på att demonen också dör. Men du fortsätter prova nya saker ändå. Hoppet kommer till dig, och krossas gång på gång. Men det kommer alltid tillbaka. Du berättar glatt för vänner, bekanta och främlingar om den nya medicinen du har hittat, som kommer funka. Efter att ha ätit den en kort period säger du till alla att du snart blir frisk. Du kommer bli frisk. Mot oddsen. Men du blir inte frisk. Du är desperat, försöker igen.
Men ju mer du köpslår, desto mindre har du att köpslå med. Du har inte så mycket kvar att investera tillslut. Du tynar bort. Det blir mörkare för varje dag, även om du fortfarande kan se soluppgången stöta bort natten ibland.

4. Depression.
Nu för tiden är det svårt att se dig själv. Versionen av dig som du vill vara är långt borta. Om du kisar, och anstränger dig, så kan du se konturerna, men det orkar du inte. Demonen har många sidor, och vill förstöra för dig på så många sätt som möjligt.
Varför ska du ens kämpa? Du kan ju inte vinna?
Du orkar inte längre hämnas, eller köpslå. Du varierar mellan tårar och apati. Du inväntar det oundvikliga, och det är det enda du kan se. Du vill vilja se något annat, men inte ens det orkar du. Efter att ha stridits så länge är du trött. Du orkar inte längre. Du försvinner.

5. Accepterande.
Du återuppstår. Man måste dö för att kunna återuppstå. Ner till botten för att kunna sparka sig bort från den.
"Den som dog gjorde det inte för att skada dig, den rådde inte för det. Att ta sig igenom smärtan istället för att undvika den är den enda vägen att komma ut på andra sidan av sorgen. Då kan man börja att komma ihåg fina saker man hade tillsammans på ett kärleksfullt sätt och man blir helad av att kunna göra det. Fina minnen, dråpliga situationer, eller hur sakernas tillstånd egentligen förhöll sig och hur man hade en del av det."

Himlen börjar visa sig. Solens strålar är nästan för ljusa för dina ögon, men du vänjer dig. Att andas djupa andetag har aldrig känts så tillfredsställande.
Demonen är inte borta. Han är kvar. Men han är i en bur. En bur där du kan kontrollera honom någorlunda. Ibland hittar han på något fult trick och fäller dig, men du har ändå övertaget. Ibland skrattar du åt hans misslyckade försök till att skada dig. Nu när du vet var demonen är kan du börja planera. Göra realistiska planer på hur ditt liv kan se ut.

Du börjar inse, att bara för att du bär en demon, så är du inte en demon. Det är sant, demonen har dödat den du var, den du alltid var. Men du återuppstod. Ingen är detsamma när de har återuppstått, och inte heller du.
Nu är det dags för dig att börja leva ditt andra liv. Du har nämligen inte bara återuppstått, du är också pånyttfödd. Du vill ut. Upptäcka världen på nytt. Klippa navelsträngen, testa gränser. Du förstår att det man ångrar mest är det man aldrig gjorde. Och du ångrar mindre och mindre för varje dag som går.


/Fanny

Alltså, att få brutala trägningar när man sover borta hos någon när det är dags att stiga upp och det bara finns en toa - är inte den situationen bland de drygaste? I morse var vi 3 stycken på en toa, varav en inte riktigt kände till min sjukdom.
Jag låg och vred mig, försökte att inte kissa på mig, samtidigt som det högg hur mycket som helst i urinröret. Hela min kropp skrek. Jag visste dessutom att om jag skulle gå på toa så skulle jag fastna där, vilket jag verkligen inte ville. 1,5 h efter att jag vaknade skulle jag liksom hem. Jag intalade mig själv att det bästa vore om jag kunde hålla mig tills dess. Fick fantastisk hjälp, och med te, vatten, varma flaskor och lugnande ord lyckades jag faktiskt!

Tänkte berätta lite om hur min sjukdom utvecklats sig genom åren.

Första året betedde min sjukdom sig som UVI:er. Det kom som en släng i månaden typ, inte nog för att jag verkligen skulle anse att det var ett superproblem och avboka saker för det liksom. Var faktiskt i Uganda en månad under det året, och det gick relativt bra, minus en hemsk 6h-bilresa som jag aldrig kommer glömma, då jag fick stanna 1-2ggr i halvtimmen för att hitta en toalett.
Under det året behandlades jag bara med antibiotika, och var fortfarande kvar på vårdcentralen.

Året efter fick jag en remiss till barnmottagningen på sjukhuset, och fick börja gå till en uroterapeut. Mina besvär blev värre och mer frekventa, men jag var fortfarande symptomfri ganska ofta. Jag började uppleva mina problem som jobbiga, och började anpassa mitt liv efter det. Skolan började påverkas, mitt umgänge, mitt humör.. Jag började sakta men säkert inse att jag hade en lång resa framför mig.

År 3. Jag är kvar på barnmottagningen. Vi gör samma saker om och om igen. Ett miktogram i veckan, har väldigt högt tryck. För göra många kiss-listor, men inte prova så många mediciner. Jag blir värre, och sover nu aldrig en hel natt, och har symptom varje dag. Jag lider verkligen.
Får en remiss till kvinnokliniken ett tag, då jag får rådet att sluta ha sex, och inte göra undersökningar eller behandlingar på ett halvår, "det kan ju gå över". Så det blev så. Efter det konstaterar en läkare att jag har urinrörskatarr troligast, och säger även att det är kroniskt. Att jag får vara beredd på att lära mig leva med det här. Här var jag 16-17 år gammal. Får testa en massa olika läkemedel som inte funkar, bland annat Terracortil. Skolan börjar gå riktigt utförs nu.

Fjärde året. Börjar sjunka ner humörmässigt. Vafan händer, liksom. Är tillbaka på barnmottagningen. Men fyller snart 18, så får inte stanna där hur länge som helst. Om jag minns det rätt hade jag min Ditropansommar då, sommaren då jag var smärtfri, men ditropanet svek mig, och min kropp kunde tillslut inte hantera det. Gick ner enormt i vikt. Det var på våren det året som jag gjorde mina cystoskopier dessutom.
Läkarna fick för sig att det var psykiskt, fick gå till psykolog och prova en massa olika antidepressiva. De slutade kolla på fysiska skäl och fokuserade bara på det psykiska.

Det femte året. Fyllde 19. Gick på urologmottagningen, den sämsta mottagningen jag vart på. Mottagningen som behandlat mig sämst. Fick smärtstillande för första gången, vilket var HELT fantastiskt. Äntligen kunde jag leva lite! Gå i skolan, hitta på saker! Jag har en nödutgång. Dock fick jag lägga av med det, då två läkare hade gett mig olika instruktioner, och den ena fick för sig att jag var beroende och blablabla. Det året skrevs det överallt i min journal att jag simulerade smärta för att få ut narkotika. Började med engångskatetrar, och la av efter några månader.
Det året sög väldigt mycket överhuvudtaget. Jag hade gett upp lite ett tag där. Urologmottagningen gav tillslut upp (efter att enligt mig inte försökt så mycket), och jag fick en remiss till smärtmottagningen, där jag skulle lära mig leva med min numera ständiga smärta.
Fick prova olika läkemedel för nervsmärta, men som inte gav så mycket resultat. Fick sömnmedicin för första gången, jag började kunna sova ordentligt. Började här någonstans inse hur mycket vårdpersonal ljugit för mig, då jag beställde hem journalerna. De har sagt en sak, och skrivit en annan. Det är inte så konstigt att ingen gör allt för att hjälpa mig, då det antyds att jag är en manipulativ junkie i journalen.

I år. Fyller 20. Nytt för i år är ångesten. Ångest, ångest, ångest. Ett problem jag inte haft förut. Framtidsoro. Inser att skolan är åt helvete, och får kass hjälp från alla inblandade. Har även blivit inkontinent.
Har äntligen fått ett bidrag, som det går att leva på, flyttat hemifrån. Har numera ingen läkare, smärtmottagningen hjälpte inte.


Min smärta började i urinröret, men har klättrat uppåt genom åren. Numera kan jag få ont i hela nedre magen typ, och upp längs svanken.
Så, det var en sammanfattning av min historia! :)

/Fanny

Igår hängde jag med Alfred och såg halvskräckis (I am legend, inte så läskig film egentligen, haha, men vi satt på nålar :D) och mådde rätt okej! Nu på morgonen har jag haft det relativt bra också. Mycket molsmärta, men väldigt lite trägningar!
Ingen ångest på över ett dygn. Känns underbart! Tog tag i massa papper i morse, har nu lagt in bostadstilläggsansökan i kuvertet, ska bara postas! Kollat över ekonomin överhuvudtaget, har nu stenkoll på fasta avgifter. Det känns faktiskt jättebra.
Nu sitter jag och vilar medans de jag umgås med tar en långpromenad. Det kändes inte ens jobbigt att tacka nej till att följa med, jag är som i sinnesro med min kropp just nu.

Imorgon är det kyrkoval, jag hoppas att ni tar er den lilla tiden till att rösta! Med tanke på att det är så få som röstar i det valet, så är det ännu viktigare att rösta så att inte fel partier får makt. Kyrkan KAN ju om det går dåligt bli rasistiskt influerad, vilket enligt mig vore en mardröm..
Att kvinnor får vara präster, att homosexuella får gifta sig, det är saker som partier inom kyrkan påverkar, så det är ju viktiga saker som påverkar många!

Jag är glad. I ro.

..fast saknar dig Linnea! :)

/Fanny

Igår hade jag väldigt mycket ångest, men det blev bättre. Senaste dagarna har inkontinensen gjort sig lite extra påmind, aaaarghh! Jobbigt, men det är ju tur att jag har mina feta trosskydd, så jag bara behöver byta dem! :)

Idag är jag på bra humör, migränen börjar komma och trägningarna är dryga, men jag tror att det kan bli bättre.

Ikväll är jag sugen på tacos, så jag tänker se till att äta tacos, haha.

Allvarligt, jag har bara en massa hopp! Det är skönt. Jag är glad. I helgen tänker jag inte tänka på jobbiga saker, utan ha trevligt och ta tag i allt jobbig på måndag istället.

/Fanny

Hej alla fina!
Såg att Birgitta skrivit ett inlägg nu, kul att höra att hon har flyttat till Portugal och ba lever livet. Birgitta, grattis till din förbättring. Jag är så glad för din skull!

Tänker mycket på endometrios just nu. VIll att det ska vara det, vill att det inte ska vara det.
Tänker på skolan också. Hur ska jag hitta ork att fixa det?

Men samtidigt är jag glad. Det brukar sluta så. Jag brukar alltid bli glad tillsist, och nu är jag det.
Har rätt ont, och dessutom en migrän som inte riktigt gått över. Jag tänker skita i det och ha några hemmaspatimmar nu!

Kram!

/Fanny

Okej, mindre panik över skolan nu. Ska försöka ringa Komvux imorgon och försöka lösa det här på något sätt.

Har bokat tid på kvinnokliniken nu! Om 2 veckor ska jag träffa en läkare, och då bestämma om jag får göra en titthålsoperation i syfte att diagnotisera endometrios. På sköterskan jag pratade med i telefon lät det verkligen inte omöjligt att jag skulle få göra en sån! Håller tummarna.
Endometrios.. Om jag nu skulle ha det, hur skulle det kännas? Kroniskt sjuk är man ju även då, men det är jag ju redan. Skillnaden är att det finns lindring, och att de skulle ta min smärta på mer allvar. 60% chans att jag är steril. Och även om jag inte är det så är sjukdomen ärftlig. Det känns faktiskt helt okej också. Jag är ju inte särskilt sugen på barn, och om jag blir det går det ju att adoptera.

Har även bokat tid hos tandläkaren, så jag kan skaffa det där tandabonnemanget. Det kommer bli dyyyyyyyrt, med tanke på hur hemska tänder jag har.

Sist, men inte minst: Bostadstilläggsansökan är hittad! Nu kan den skickas in, äntligen!

Gårdagen var trevlig, även om jag hade väldigt ont stundvis.

/Fanny

Igår kväll var jag sjukt livspeppad och sprakade typ av energi.
I morse var det inte lika kul.

Jag skulle på ett möte med min syo och Viva vägledning, men kunde inte fara. Syon ringde mig senare.
Hon sa om och om igen att jag inte kommer få slutbetyg i gymnasiet, jag har för många IG, jag har bara till juni 2015 på mig att göra det, vilket inte kommer gå blablablabla.
Efter att ha gråtit och haft framtidsångest hela morgonen känns det rätt okej nu. Eller, jag är väl mer död. Hopplös. Men ändå lugn. Det känns inte max-jobbigt längre så att säga.
Jag ska fara på Viva vägledning imorgon (eller övermorgon om jag känner mig svag imorgon) och ba försöka lösa det här. Utan slutbetyg i gymnasiet har ju faktiskt typ ingen chans i livet känns det som. Jag kan inte gå på någon utbildning, och vem vill anställa någon som inte har slutbetyg?

Idag är jag svag, så jag orkar inte ta tag i det nu. Jag ska samla kraft idag.

/Fanny

Ikväll kom några polare förbi. Linnea flyttar till Frankrike imorgon, så vi mös och sa hejdå.

Kroppen har inte riktigt samarbetat idag, men jag är ändå på ett konstigt glatt humör.
Jag är tacksam.

Tacksam för att jag nuförtiden för första gången på.. jag vet inte HUR många år, inte behöver ta medicin varje dag. För att jag har underbara personer i min närhet, som verkligen bryr sig om mig. För att jag äntligen kan ge blod, och göra en god gärning för andra.
Jag är glad över att jag är så bra på att förlåta, och därigenom kan gå vidare med mitt liv. För att jag kan se det positiva i det mesta, om så inte för tillfället så i efterhand.
Jag är så nöjd över att jag har fått börja undervisa på konfirmandlägrena, och fått höra att jag är riktigt bra på det. För att jag fått komplimanger om att jag kan se det fina hos människor, när det är enklare att hata.

Jag är så tacksam för mitt liv. Tacksam för att jag vart så stark som jag har varit. Fatta att jag fortfarande kan le trots allt jag gått igenom?! Att jag aldrig gett upp? Att jag fortsatt att förespråka kärlek, när det har varit enklare att bli destruktiv?

Tacksam för att jag är jag. Ja, trots att jag är sjuk så är jag glad över att jag är just jag.

Jag har hopp om framtiden, när jag lägger mig nu. Även om det faktiskt inte ser superljust ut, så vet jag att det alltid kommer finnas folk runt mig som fångar upp mig om det skulle behövas.

Jag ska klara allt. Jag ska fan klara livet.

/Fanny

Nu har jag låtit bli att ta mina mediciner på 1-2 veckor och har därför fått lämna blod idag!
Det var första gången jag lämnade, oc jag är superglad över att jag äntligen fåt det! :)

Dock besviken på min kropp, haha. Svartnar för ögonen, darrar, sjukt illamående.. men värt det!

Har ni kollat om ni får lämna blod? Gör det om ni inte gjort det! Jag får som sagt, trots att jag käkar en hel bunt mediciner!

/Fanny