Det kändes konstigt att skriva den rubriken. Att ha den diagnosen. Det har som blivit verkligt nu. De är inte bara min inställning det är fel på, en dålig dag eller en liten svacka - jag är deprimerad.
Det känns skönt och jobbigt.

Jag fick många svar att få diagnosen. Jag fick hem en liten bok om depression, och herregud vad jag känner igen mig. Det är så många saker som ingår i en depression som man inte tänker på. Koncentrationen och minnet förämras rejält till exempel. Jag har ju vetat att jag har fått sämre minne+fokus, men aldrig kopplat det till hur jag mådde i övrigt.

Det jobbiga är ju just att nu vet jag att jag har en kamp framför mig. Förut kunde jag ju tänka "jag mår säkert bättre imorgon", men nu vet jag ju om att jag kommer må dåligt ett tag till. Min kurator tror att med medicinen + terapi så kan jag börja märka skillnad inom 2 månader.
Medicinen har ett gäng biverkningar. Förutom de trevliga kräkningarna jag troligen kommer få, och sömnlöshet och huvudvärk, så blir man tydligen snäppet mer deprimerad från början. Det nojar jag över. Jag vet inte om jag står ut med att vara mer deprimerad än jag är nu. Äh, klart det kommer lösa sig, det gör det alltid, men det nojar jag verkligen över.

Hon tror i alla fall att jag varit deprimerad i många år, mer eller mindre, och varför det känns extra jobbigt nu är för att jag känner mig trygg nog för att låta känslorna komma fram. På samma sätt som man blir förkyld när man får semester. Jag tror hon har rätt. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag det stämmer. Jag har bara antagit att jag mått bra, eller överdrivit.

Hon tyckte det lät som en bra idé att hoppa av skolan. För jag fixar verkligen inte skolan nu.

Kommer förmodligen skriva mer om det här, det känns verkligen som en väldigt stor händelse i mitt liv. Depressionen. Jag tror det kommer bli en minnesvärd kamp.
Vill tacka Jeannie och min lillebror. Det är ni två som bidragit typ mest till att jag är vid liv ännu. Det är ni jag tänker på när det känns som värst.

/Fanny