Hej! Jag vill börja med att be om ursäkt för min frånvaro, tror faktiskt att det kommer förbättras!

I måndags lyckades jag jobba 3 timmar, jätteskönt! Mina föräldrar har en butik som det är kaos i just nu, så jag får komma dit och jobba lite då och då när jag orkar, vilket jag är sjukt tacksam för! Jag vill verkligen jobba, jag mår så mycket bättre av att känna att jag gör något vettigt.

I fredags gjorde jag ett samtal som har vart ångestladdad (eh, extremt ångestladdat faktiskt). Jag ringde försäkringskassan.
Jag har en annan handläggare nu än i våras, så jag var orolig för att han inte skulle vara lika bra som hon i våras, men asså.. jag har lyckats få två fantastiska handläggare på försäkringskassan på raken!!! Han är verkligen jättempatisk, duktig på sitt jobb och ba bäst! När vi pratade frågade han ofta hur jag kände, hur jag vill ha det osv. Underbart!
Aja, samtalet handlade om min skolgång och hur det ska funka ekonomiskt. Jag försöker ju plugga upp gymnasiet, men jag känner verkligen att det är för mycket nu. Jag får ingen vettig hjälp från skolan, och jag känner att jag måste ta tag i mig själv innan jag kan ta tag i skolan. Jag måste vara starkare än såhär. 
Dock kan man ju inte bara hoppa av skolan hursomhelst och inte kunna jobba. Försörjningsstöd är väldigt svårt att få om man är under 25.

Han förstod verkligen hur jag kände, och sa att vi kanske kunde ordna aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga, istället för den jag har nu för förlängd skolgång. Jag hoppas verkligen att jag kan få det, en stor sten skulle lyftas av mig. Skolan + min sjukt osäkra ekonomi (mitt bidrag tar hur som helst slut i december) har varit 2 stora delar av min ångest.
Det jag måste fixa till honom för det är ett läkarintyg bara.. Lättare sagt än gjort när man inte har någon läkare. Och även om jag träffar någon ny så blir det nog svårt för dem att avgöra hur mycket jag kan jobba.
Hmm. Jag kan inte riktigt höra av mig till någon av de gamla heller.
Det känns i alla fall jättebra att fått ha tagit det där samtalet, och fått bekräftat att det finns hopp och att han som ska hjälpa mig genuint vill hjälpa mig. Det här kommer nog lösa sig. 

På onsdag ska jag träffa en kurator och prata om min ångest. Det blir nog bra.

Åh, juste, idag blir jag 20 :)

/Fanny