Funderar.
Varför måste en alltid vara övertydlig med hur sjuk man faktiskt är? Jag har en tendens att underdriva, förminska mina problem, och då är det verkligen frustrerande när man ändå inte blir trodd. När en väl trott att folk förstått visar det sig senare att det inte alls är så.

Jag har två allvarliga sjukdomar.
Kronisk uretrit: En sjukdom som hindrar mitt liv, innebär enorm smärta och handikapp.
Svår depression/PTSD: Typ vanligaste dödsorsaken bland unga. Även här ett stort handikapp.

Varför måste jag ändå försvara mig? Borde inte folk ta sånna här saker på allvar?
Folk är naiva tror jag.

De tror att allt är bättre än det är.
Därför säger de elaka saker om hemlösa, för de står inte ut med tanken att folk inte har något hem. Då är det enklare att säga elaka saker.
De säger att det är naturligt att äta kött, för de står inte ut med tanken att djur torteras varje dag, mer än vi ens kan föreställa oss. Då är det enklare att säga det är naturligt att äta kött.
De säger åt oss att vi är friska och inte behöver vård, för de står inte ut med tanken på att vi har så ont att vi gråter ofta, inte sover, inte lever.. Då är det enklare att säga att vi är friska och inte behöver vård.

Det är väl en fin filosofi, egentligen. Men helt ohållbar.

Jag har två slags mardrömmar. En när jag sover, en när jag är vaken.

/Fanny