Oj, vad nervös jag var.
Hela morgonen hade jag problem att prata, pulsen var extremt hög och jag var alldeles yr. "Tänk om jag får höra att jag ska jobba", var det enda jag tänkte.

När det var dags cyklade jag och Arvid mot stan. Halvvägs stannade jag vid en björk och spydde av nervositet. Höll på att falla ihop. Kunde inte andas. Arvid tog emot mig.
Efter några djupa andetag tog vi oss vidare.

Jag grät hela mötet. Inte för att hon var elak på något sätt, tvärtom, hon var supersnäll, men jag var bara så jävla orolig. Så jävla rädd.

Mötet gick som sagt bra. Första delen minns jag knappt, var fortfarande yr, kunde inte andas. Tur att Arvid var med.

Hon var väldigt trevlig och det märktes att hon ville hjälpa mig.

Beroende på lite olika saker får jag beslutet mellan 3 veckor och 3 månader.

Faan, hoppas det går!

/Fanny