Fanny is back!

Åh vad bra det låter Fanny! Saknar dig <3

Hej Fanny (och Jeannie)!

Jag har följt er blogg ett tag och tänkt länge att jag ska skriva, men det har liksom aldrig blivit av. Men nu så.. ☺

Jag har haft uretrit-liknande besvär i snart fyra år. Innan dess hade jag täta urinvägsinfektioner i två år och de kom alltid i samband med sex. Jag vet att jag tänkte under den tiden att min största skräck var att smärtan en dag aldrig försvann, och det var ju precis det som hände. Sommaren 2009 gick jag länge med en urinvägsinfektion utan att behandla den och när jag fick antibiotika så försvann aldrig smärtan riktigt. I början körde jag på som vanligt (bodde utomlands vid det tillfället), men smärtorna blev bara värre och värre under två år. Det var en av anledningarna till att jag flyttade hem sommaren 2011.

Det första året hemma blev allt bara ännu sämre. Kanske för att jag påbörjade en ganska svår utbildning som innebar mycket stress, kanske för att jag försökte hålla liv i ett förhållande på distans, kanske för att det blev tufft att försöka ta igen all förlorad tid med familjen (jag hade bott utomlands i sex år sammanlagt) och framförallt kanske för att jag faktiskt för första gången verkligen gjorde allt som stod i min makt för att bli frisk. Det året var fyllt av läkarbesök (tror att jag räknade och kom fram till 6 gynekologer/urologer samt otaliga sjuksköterskor) och min frustration bara växte och växte tillsammans med smärtorna. Mitt förhållande blev dessutom alltmer ansträngt, speciellt då jag inte kunde ha sex vilket stressade mig otroligt mycket.

Jag har aldrig fått en riktig diagnos, men jag ska förklara lite om mina smärtor. De sitter först och främst i nedre delen av urinröret, men kan också uttrycka sig som en brännande smärta i urinblåsan och i högra sidan runt njurar och nedre delen av buken. Jag har prövat massor av typer av antibiotika, smärtstillande, epilepsi-medicin, antidepressiva etc. etc.

Anledningen till att jag skriver nu är för att jag mår lite lite bättre för första gången på fyra år så jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter. Jag tror att det är en mix av det här som har gjort att jag idag ser lite ljus i slutet av tunneln.

1. Kortison-behandling Jag hade prövat kortison förut (terracortil) men inte känt någon förändring. Den här gången prövade jag dermovat (mycket starkare) och inte i form av sondering (dvs de för inte in en hel sticka med kortison på i urinröret, utan sprutar försiktigt in det i urinrörsmynningen). Det har gjort att jag har sluppit urinvägsinfektionskänningar efteråt då det är en mycket ”snällare” typ av behandling. Sedan tror jag definitivt att det handlar mycket om längden på behandlingen. Första gången jag prövade så höll jag på i tre veckor, och nu fick jag 1 gång i veckan i sex veckor och sedan 2 gånger i veckan i 3 veckor, så jag tror på kontinuitet. Kände ingen skillnad alls förrän efter ca 4 veckor.
2. Ovesterin Jag har nu i två månader ganska ofta (ca 5 gr i veckan) smörjt min urinrörsmynning med ovesterin kräm, för att stärka slemhinnorna. Än en gång, det här var något jag hade prövat tidigare, men inte med samma målmedvetenhet.
3. Medicinsk Yoga Nu har jag turen att bo i Stockholm där medicinsk yoga är ganska utbredd. Ni kan läsa om konceptet på den här sidan: http://www.medicinskyoga.se/ . Jag tror dock att det finns pass över hela Sverige nu även om det startades i Stockholm. I princip går det ut på att bota olika typer av sjukdomstillstånd med en blandning av yoga, meditation och avslappning. Jag älskar det! Jag tror att det som tilltalar mig både har att göra med att passen mjukt tänjer vissa muskler, exempelvis bäckenbotten som jag är mycket stel i och att det är en lugn stund för bara mig.
4. Sjukgymnastik och terapeut-samtal För några månader sedan började jag också gå hos en IBK sjukgymnast (http://www.ibk.nu/vad-ar-bk/) som dessutom är utbildad terapeut. Jag hade kämpat som en tok för att få gå och prata med någon om alla de känslostormar som uppstår när man går med kronisk smärta. Och det var stört omöjligt. Jag fick höra att det inte fanns resurser och att man måste fokusera på ”de som inte kunde ta sig upp ur sängen”, någonting som fick mig att känna att livet bara var ännu mer hopplöst. Sedan hittade jag denna sjukgymnast som arbetar med att lära patienten att lyssna på sin egen kropp. Det låter lite flummigt men hon är sjukt bra. Jag träffar henne en timme i veckan och då blandar hon sjukgymnastiska övningar med avslappningstekniker och samtal.
5. Ört-behandlingar Jag trodde länge att örter och sånt bara var hokus pokus, men inte sen jag träffade Marie-Louise. Hon har en affär, Inspira, på Rörstrandsgatan i Stockholm. För mina besvär får jag en speciellt tillblandat ört-te, en tinktur (koncentrerade örter i någon slags alkohol) och en olja som jag också baddar i underlivet. Det började jag med redan förra året och det tycker jag verkligen gör en skillnad. Samma gäller här. Det är lite meck (4 koppar te om dagen tex.) men det är det värt för ett mindre uppretat urinrör.

Sist men inte minst så har jag börjat sakta men säkert lyssna mer på vad jag själv vill. Jag har alltid haft en ”ta hand om” gen och inte lyssnat så mycket på mig själv egentligen. Varit duktig flicka, perfektionist etc. etc. Jag har därför gjort andra livsstilsförändringar som att jag har dragit ner ganska mycket på min vänkrets, speciellt de relationer som åt upp min energi istället föra att ge mig något tillbaka. Det har varit tufft ibland att komma hem och inse att man inte har 10 000 grejor inplanerade men för mig har det varit jättebra att lära mig att vara lite lat ibland och bara ta hand om mig själv.

Ojoj, det här blev ett väldigt långt inlägg… Men jag tror ju på det här om att hålla ihop. Jag har blivit så otroligt dåligt bemött i den svenska sjukvården men också träffat riktigt trevliga och hjälpsamma människor så jag tycker att vi alla som lider av denna typ av problem borde slå våra kloka huvuden ihop.

Om ni vill diskutera mediciner, andra typer av behandlingar eller bara snacka i allmänhet så finns jag på min mail. Och Fanny, jag tror att det är en jätte-jättebra idé att du börjar hos din nya läkare – det här med sjukgymnastik tror jag är en mycket viktig del i arbetet för att bli bättre.

Tveka inte att höra av er om ni vill fråga något eller prata.

Kram till er båda och tack snälla för att ni skriver er blogg, det har gjort mig jättegott att veta att jag inte är ensam i allt det här.

Kom att tänka på detta inlägget häromdagen då jag nyligen fått veta att jag är lite sned i bäckenet (ett ben längre än det andra). Hur blev det med detta Fanny? Blev du hjälpt av sjukgymnastik? :)