Jag hatar dig. Jag hatar verkligen dig.
Kära uretrit,
vi har verkligen en udda relation.
Eller, så udda är den egentligen inte.
Relationer som liknar våran förekommer ofta i naturen.
Fästingar på rådjur. Skabb på rävar. Svampar på träd.
Du är en parasit.
En äcklig, hemsk parasit.
Du lever på mitt lidande, och oj vad jag ger dig föda.
Sedan dagen du kom in i mitt liv har du tagit så mycket du kommer åt.
Genom åren, har du tagit mer och mer.
Min trovärdighet, min frihet, min lycka..
Jag har börjat undra om du någonsin kommer ge dig.
Om du någonsin kommer åt en punkt där du blir nöjd.
Du kanske till och med är en parasitoid - en parasit som dödar sitt värddjur.
Det kanske är det du är ute efter.
Du kanske skulle nöja dig då.
Ibland känns det som att det är just den tanken som håller mig vid liv - för jag vill inte ge dig den njutningen.
Det kanske är det sista jag kan bestämma över.
Därför är det en garanti på att du inte kommer få det.
Det kluriga med dig, är att jag inte riktigt förstår dig.
Om jag hade gjort något ont, sagt något dumt..
Om jag faktiskt gjort något som jag inte blivit straffad för, men borde ha blivit..
Då skulle jag kunna förstå dig mer.
Om det fanns en poäng jag skulle behöva förstå.
Men jag förstår inte.
Jag förstår inte varför du inte lämnar mig ifred.
Varför jag alltid ska återkomma till dig, när jag väl lyckas fly en liten bit bort?
Jag hatar dig så mycket.
Ibland tror jag knappt själv att det här händer på riktigt, bara för att det är så vansinnigt bisarrt.
Det är faktiskt helt sjukt att jag ska behöva umgås så flitigt med dig, när jag hatar dig så mycket.
Att det första jag tänker på när jag vaknar är dig.
Det sista jag tänker på innan jag somnar är dig.
När någon gör något fint för mig, så tänker jag på dig.
Varenda gång någon ringer, varenda gång jag ler, varenda gång jag tar ett steg.
Du är en ond diktator, vars enda mål är att se mig brinna.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig så mycket, att jag förväntar mig att vakna upp ur den här mardrömmen snart.
För det här kan inte vara på riktigt.
Snälla. Försvinn. Jag ber dig. Jag orkar inte mer.
/Fanny
Eller, så udda är den egentligen inte.
Relationer som liknar våran förekommer ofta i naturen.
Fästingar på rådjur. Skabb på rävar. Svampar på träd.
Du är en parasit.
En äcklig, hemsk parasit.
Du lever på mitt lidande, och oj vad jag ger dig föda.
Sedan dagen du kom in i mitt liv har du tagit så mycket du kommer åt.
Genom åren, har du tagit mer och mer.
Min trovärdighet, min frihet, min lycka..
Jag har börjat undra om du någonsin kommer ge dig.
Om du någonsin kommer åt en punkt där du blir nöjd.
Du kanske till och med är en parasitoid - en parasit som dödar sitt värddjur.
Det kanske är det du är ute efter.
Du kanske skulle nöja dig då.
Ibland känns det som att det är just den tanken som håller mig vid liv - för jag vill inte ge dig den njutningen.
Det kanske är det sista jag kan bestämma över.
Därför är det en garanti på att du inte kommer få det.
Det kluriga med dig, är att jag inte riktigt förstår dig.
Om jag hade gjort något ont, sagt något dumt..
Om jag faktiskt gjort något som jag inte blivit straffad för, men borde ha blivit..
Då skulle jag kunna förstå dig mer.
Om det fanns en poäng jag skulle behöva förstå.
Men jag förstår inte.
Jag förstår inte varför du inte lämnar mig ifred.
Varför jag alltid ska återkomma till dig, när jag väl lyckas fly en liten bit bort?
Jag hatar dig så mycket.
Ibland tror jag knappt själv att det här händer på riktigt, bara för att det är så vansinnigt bisarrt.
Det är faktiskt helt sjukt att jag ska behöva umgås så flitigt med dig, när jag hatar dig så mycket.
Att det första jag tänker på när jag vaknar är dig.
Det sista jag tänker på innan jag somnar är dig.
När någon gör något fint för mig, så tänker jag på dig.
Varenda gång någon ringer, varenda gång jag ler, varenda gång jag tar ett steg.
Du är en ond diktator, vars enda mål är att se mig brinna.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig så mycket, att jag förväntar mig att vakna upp ur den här mardrömmen snart.
För det här kan inte vara på riktigt.
Snälla. Försvinn. Jag ber dig. Jag orkar inte mer.
/Fanny
Kommentarer
Linnea
Gumman <3 Fy vad jobbigt! Jag vet som inte om du vill att man ska säga att man tycker synd om dig eller inte, men jag kan liksom inte låta bli. Jävla skitsjukdom du har.. Dom dagar du känner att du mår bra och känner behov av sällskap kan du alltid ringa mig, eller ja, oftast i alla fall eftersom jag oftast inte har något liv. Känner du för att prata så är det bara att ringa! Vill hälsa på dig igen snart, det kändes så bra sist. På nåt sätt kändes det innan som vi hade glömt varandra, men nu vet jag att det inte är så :) tycker om dig och skickar dig telepatiska kramar (säger man ens så lol?)!!
Svar:
None None
Trackback
