Jag vet med säkerhet att jag inte är den enda som tänker på döden när man haft väldigt ont, väldigt länge. När man är inne på 3:e sömnlösa natten och bara ligger och vrider sig, och kanske skriker i kudden. Man tänker på att döden är mildare än det levande helvetet man är satt i.

När jag börjar tänka på döden och vilken lättnad döden vore, så reflex-tänker jag på min lillebror. Det känns som att det är han som skulle lida mest om jag dog. Jag är ju som ändå någon slags förebild. De andra i mitt liv är ju som vuxna, och det känns som att de skulle hantera det bättre än honom. Jag lever verkligen för honom, jag älskar honom för mycket för att ge honom ett sådant brutalt straff.

Nu har jag hittat en ny sak som får mig på bättre humör, som liksom motar bort döds-tankarna och hellre får mig att bli tacksam för livet.
Min bilolycka.
När jag skrev på facebook för första gången efter olyckan och skrev att jag under omständigheterna ändå mår rätt okej, så fick jag hur många likes som helst, men framförallt väldigt många kommentarer! Att läsa igenom kommentarerna som alla dessa människor skrev till mig, att de var glada att jag överlevde, att de vill att jag ska krya på mig osv.. Det är väldigt många människor som skulle sörja om jag dog.

Nästa livspepp-grej är också på facebook. När jag kanske 3-4 veckor efter olyckan skrev att jag var fri från rullatorn på facebook fick jag otroligt många likes, och kommentarer med så mycket kärlek i sig.

Alla dessa människor är glada för att jag är vid liv. Den gåvan måste ju vara större än mitt sjukdoms-straff?

Det händer en hel del privata saker i mitt liv just nu utöver sjukdomen, tunga saker som måste lösas.. Det är otroligt lätt att gräva ner sig, men det tänker jag inte göra. Jag vägrar. Om så inte för min skull, så för alla andras skull, alla som älskar mig.
Ibland krävs det sånt tänk för att det ska gå, men så länge det funkar tycker jag inte det är så viktigt vilket skälet är just då.

Jag behöver verkligen träffa vänner just nu, vilket jag kommer göra. Mer än jag gjort på väldigt länge.
Det är så lätt att isolera sig när man har ont, att bli ensam. Tur att jag har så många vänner som inte överger mig för det. <3

/Fanny