Yes, är nattvaken igen.
Fast med lite mer hopp i hjärtat än tidigare ikväll. Vilket är rätt konstigt, men tanke på vad jag sysselsatt mig med..

Jag kollade på den omtalade dokumentären av Uppdrag Granskning om 'Män som näthatar kvinnor'. Den var väldigt brutal, men tröstade mig på något vis. På min förra blogg fick jag mycket anonymt hat. Folk som anklagade mig för en massa hemska saker. Detta var för att jag skrev om min sjukdom i kombination med mitt namn. IP-addresserna jag kollade upp på människorna som skrev hatet mot mig kom från samma kommun som mig, ibland var kommentarerna skrivna på min skola. På den här nya bloggen, som jag inte har länkat på min facebook-sida till exempel, har inget hat kommit in. På den gamla, där alla som såg min länk på facebook kunde läsa om jag fått någon ny medicin, blev jag hatad och kallad en himla massa hemska saker.
Det kändes väldigt personligt, eftersom jag visste om att många av de som skrev till mig såg mig varje dag.

Efter att ha sett dokumentären kändes det som en liten sten föll till marken. Jag är inte den enda, och det spelar ingen roll vad du säger (eller hur sjuk du är!!): Du kan bli hatad för vad som helst.
Det är helt sjukt att det är så socialt accepterad att vara så hårda mot varandra.

Kvinnorna i dokumentären gav på något sätt ändå ett visst "kan jag, kan du!" och lite girlpower. Det kanske är det som gör att jag känner lite kämpaglöd och hopp. Fuck this, jag ska köra mitt race och inte ta illa upp i onödan om folk tvivlar på min sjukdom, eller ge upp bara för att jag har extra mycket motgångar.
Eller, jag citerar Pokémon nu: You're only a loser if you're a quitter!

 

Ja, såhär kan det se ut om man har tråkigt på natten. Tvätta bort sminket, sova i skiten....
...sova i skiten :)

/Fanny