Jag har just blivit ensam
Jag och Mattias har gjort slut. Min klippa är sandkorn.
Det funkade bara inte.
Det har nu gått en vecka sen jag blev själv.
Jag försöker bara tänka att det blir bättre med tiden, men hur lång tid kommer det ta? Ska jag bara vänta? Hur väntar man när man är sjuk samtidigt?
Jag KAN ju liksom inte hitta på saker med människor så ofta för att tänka på annat.
På dagarna är jag doomed att vara själv, och just nu så gör det fysiskt ont i hela mig av att vara själv.
Och även om jag träffar kompisar på kvällarna, vad händer när jag ligger i sängen timma efter timma och inte kan somna för att jag har så ont?
Framförallt, vad händer när jag måste ställa in att äntligen få träffa någon för att jag måste sitta på toan?
Att försöka släppa någon och inse att någon man bryr sig så mycket om inte längre kommer finnas i ens liv på samma sätt är hårt nog. Sjukdomen verkar dock ställa till det så att det blir ännu värre.
Alla klassiska "kom-över-någon"-tips håller inte om man har en svår uretrit.
Hjälp, hur ska jag komma över den här otroligt jobbiga perioden i mitt liv?
/Fanny
Herregud fina Fanny! Jag har tänkt så många gånger den senaste tiden att jag vill höra av mig till sig och försöka erbjuda någon form av hjälp pga det helvete du ständigt går igenom, och nu rann det liksom över. Jag vet ju inte om det är ett alternativ men har du funderar över att söka vård någon annanstans, tex Stockholm? Här finns det ju kanske fler möjligheter. Jag går till en väldigt bra klinik som lyckats göra mig nästan helt frisk. Kom hit! Det finns alltid sovplats hos mig. Ja, jag vet, vi känner inte varandra men något måste ju hända för att du ska må bättre! Jag berättade precis din historia lite snabbt för min sambo som omedelbart sa "ta med henne till din läkare, säg åt henne att hon kan bo här". Jag fattar att du inte orkar ta tag i sådant nu, men erbjudandet kvarstår för framtiden.
Samma med dig, Jeannie! Vilken dag skulle du till Sophiahemnet? Om jag är ledig då kan jag ju möta upp dig och guida dig dit.
Jag vet inte om ni förstår vilken ofattbar tröst er blogg varit för mig genom denna pestsjukdom. Nu när jag är på bättringsvägen vill jag ge något tillbaka. Säg till om jag kan göra något!
Tusen kramar
