Ni vet när man har haft en själsligt bra och lång period, och sen brister allting? När man inte kan se något ljust i tillvaron fastän man mår helt okej i kroppen? Den där välbekanta klumpen i bröstet.. När man inte klarar av något annat än att ligga i en säng och stirra in i väggen?

Igår hände det mig. Jag har varit lycklig väldigt länge nu, oavsett hur min sjukdom tett sig. Igår blev jag bara sämre och sämre i själen, utan något klart skäl. Det var väl några specifika saker jag tänkte på ibland som kändes jobbigt, men framförallt tänkte jag inte på något alls, utan mådde bara dåligt. Apatisk. Missnöjd.
Som tur var så var jag inte ensam när det här hände igår. Tack.

Efter typ 2 timmar kunde jag säga något annat än "mm" och "ne". Det var inte ovilja och lathet, utan jag försökte aktivt under all den här tiden uttrycka vad jag kände, kämpade för att få fram ord. Tillslut gick det lite grann, även om jag inte berättade särskilt mycket om vad jag tänkt. Att förstå mig måste verkligen vara sjukt jobbigt, jag måste verkligen vara sjukt svår att fatta, med tanke på hur svår jag tycker att jag är. Tolerans och tålamod är verkligen något som krävs för att kunna vara nära mig, man måste förstå att jag får kriser jämt om allt och väldigt ofta är oroad och lite galen (på det dåliga sättet). Att bli omhållen av någon som utstrålade mer än nog tålamod underlättade verkligen enormt, som visade att jag är okej och älskad även när jag är totalt oförståelig. Någon som förstår att jag har en strid inom mig som ofta resulterar i en tystnad som tillslut bryts, som jag inte måste förklara mig för. Som anser att mitt välmående går före dennes nyfikenhet ibland. Tack igen.

Varför ska det vara så ofattbart svårt att säga vad man känner? Berätta hur man mår? Varför fortsätter man ibland att gå när varenda steg känns som ett knivhugg, bara för att man är i närheten av andra människor? Varför ler man oftast när man skriker inombords? Varför är det så viktigt att folk tror att man mår annorlunda än man gör, att de tror man är en person man inte är?
Igår förstod jag att det finns folk som vill lära känna det riktiga jag, och är beredda att vänta tills jag är redo. Som är beredda att klättra över min dryga, inoljade, taggtrådsklädda, sprängvapenladdade mur med tillhörande krokodilfylld vallgrav för att få reda på det. Även om jag inte mår perfekt idag och allt känns lite grått, så är skillnaden enorm mot för hur jag skulle mått idag om jag hade varit ensam igår. Tack ännu en gång.

I morse ställde jag mig frågan: Varför ska jag vara så olycklig när jag bevisligen ändå har det rätt bra?
Så då bestämde jag mig för att bli lyckligare.

/Fanny