Igår gick min morfar bort. Min älskade, älskade morfar. Han var så underbar på så många sätt. Han var alltid glad och positivt inställd till livet, min "det löser sig"-inställning kommer garanterat från honom, han har alltid varit en förebild för mig. Oavsett hur hemskt livet var så finns det ändå något bra, var hans inställning liksom.
Han var verkligen hur fantastisk som helst, herregud vad jag kommer sakna honom.
Jag tänker att jag får som helt enkelt bara leva mer som honom - glad, impulsiv och lycklig. När jag har mått dåligt har jag många gånger tänkt: "Vad skulle morfar säga?". Jag tror att jag kommer tänka så ännu mer nu, när tårarna slutar rinna och den där klumpen i bröstet börjar försvinna.

Imorgon ska jag operera bort min visdomstand - äntligen!
Idag ska jag prata med min sjukgymnast och min socionom.

Tror att jag kan ha fått en urinvägsinfektion igen också.. Bör övertala min läkare om att börja äta profylaxpenicillin igen, orkar inte få infektion på infektion!!

Idag är jag inte lika lycklig som jag brukar vara. På något vänster känns det faktiskt ändå som att det löser sig. Det skulle morfar ha sagt, det löser sig alltid. Dessutom känner jag mig väldigt älskad just nu, av så många.
Life is good, even when it's bad.

/Fanny