I morse skulle jag till en by några mil härifrån för att medverka på en gudstjänst. När klockan ringde i morse hade jag väldigt ont och väldiga trägningar, gick på toa och sedan satt jag där. Jag hade väldigt ont och varenda andetag var en kamp. Kramperna gav sig inte.

Efter att ha suttit där alldeles för länge kollar jag på klockan och inser att jag måste fara NU för att hinna. Jag sliter mig till bilen och kör mot Anneli (5 minuters körning) och kämpar allt jag har. Det enda som motiverar mig att fortsätta köra är att jag vet att jag får gå på toa igen när jag kommer fram till henne. Jag fastnar där med, men underbara Anneli ger mig en varm flaska och vatten så jag blev sakta med säkert bättre. Efter att ha suttit där kanske 40 minuter känner jag att jag klarar av den 40 minuter långa bilresan som väntar, vi hoppar in i bilen och jag blir bättre och bättre ju längre tid som går.

Vi kommer 30 minuter sent till gudstjänsten, och 5 minuter efter att vi kommit fram så är det dags för mig att läsa förbönen jag hade skrivit. Jag hann alltså till det viktigaste! Efter att ha serverat kyrkkaffe väldigt lugnt så kör vi hem, och halvägs hem stannar jag vid sidan av vägen och tänker gå på toa i skogen. Jag stod inte ut! Dock efter att både jag och Anneli kom fram till att det var en sjukt dålig idé fortsätter jag köra, och kom med en hel del kamp tillslut fram.

 

 

Resten av dagen har jag mått relativt okej, har dock varit väldigt sliten i kroppen i övrigt. Att ha fått sova som max 5 timmar med 2 avbrott senaste 10 dagarna börjar bli jobbigt.

Det har blivit jobbigare och jobbigare för mig att sova. Även om jag inte har jätteont så är det väldigt svårt att slappna av nuförtiden. Oron för mardrömmarna (drömmer mardrömmar några gånger i veckan sedan några månader tillbaka) gör det ju inte bättre. Jag vaknar alltid mitt i natten, många gånger har jag inte ens särskilt ont när jag vaknar.
Även om mina sömnproblem känns rätt jobbiga, så känner jag ändå att det löser sig. Att allt tillslut ändå löser sig känns ju min morgon som ett bevis på.

Hoppas jag får sova länge i natt. Vill verkligen det. Min sovkompis ska dock upp halv 6, så kommer antagligen vakna till då, om inte annars. Hur underbara vänner har jag inte, förresten?! De vet att jag somnar lättare när jag sover med någon, och att det är så mycket bättre att vakna upp från en mardröm bredvid någon än själv, så jag sover så gott som aldrig ensam nuförtiden. Underbart. Tack.

Allting löser sig tillslut. Vänta och se, det blir bättre förr eller senare.

/Fanny