Över en natt förändrades mitt liv
Hej, kära vänner, uretrit-kollegor och random stalkers! Någon från varje kategori borde väl finnas här? :)
Jag tänkte berätta historien om hur mitt liv som en kroniskt sjuk tonårsbrud började!
OBS! Wall of text är något som indikerar detta inlägg!
För snart 4.5 år sedan hände det. Natten jag aldrig glömmer. Natten då mitt liv förändrades.
Det var en januarinatt, på helgen. Jag var 14 år gammal.
På den tiden hade jag aldrig någonsin haft urinvägsinfektion eller sveda i urinröret någonsin.
Jag hade aldrig haft trägningar heller (som jag i efterhand vet måste vara ett tidigt symptom - att aldrig bli kissnödig, att vara oförmögen att känna sig kissnödig är faktiskt inte normalt). Min blåsa och urinrör var något jag aldrig lagt en tanke på liksom.
Om jag hade fått veta vad som skulle hända hade jag gjort så många saker annorlunda. Jag hade följt 'carpe diem' som en slav, gjort alla saker jag inte kan göra nu. Dock hade jag ingen aning om vad som skulle hända, så jag hade lagt ner mina tidiga tonårsår i princip bara på att plugga. Jag tänkte att jag skulle ta det roliga senare typ.
Jag gick och la mig i vanlig ordning hur som helst. Klockan var då någonstans mellan 11 och 12 på kvällen/natten.
Vid 02.30-tiden händer det. Jag vaknar. Av smärta. Det känns som att någon knivhugger mig i urinröret. Jag är så trött att jag inte kan se rakt, hela världen snurrar. Min kropp bestämmer sig för att vara vaken ändå - på grund av smärta.
Jag är också kissnödig. Ordentligt. Jag tar mig ur sängen, vilket är en utmaning med all smärta jag känner, och springer mot toaletten. Jag sätter mig och kissar, med förhoppningar om att jag ska "kissa bort" smärtan.
Oj, vad fel jag hade; det blev bara värre.
När sista droppen kommer ur mig, börjar jag krampa. Hela mitt kiss-system är i krig, det gör ofattbart ont.
Jag kan inte ens ta mig bort från toaletten, utan sitter och panikgråter och gör allt i min makt för att inte skrika.
Efter en stund tror jag att jag kan bita smärtan och ställer mig upp, försöker ta mig från toaletten. Jag sätter mig direkt, kramperna blev så mycket värre.
Där satt jag, resten av natten. Och så fortsatte det i en vecka. Först efter en vecka vågar jag prata med någon om det, och bokar tid på vårdcentral. Det här var ingenting jag kunde rida ut själv. De på vårdcentralen sa att jag skulle bli frisk på några dagar. Det blev jag inte, och där är jag idag.
Dag som natt så har jag outhärdliga smärtor, det har blivit mitt liv.
Idag äter jag morfin hela tiden på grund av mina smärtor. Smärtor som förvärras av minsta lilla rörelse.
Jag vaknar ofta om natten (om jag lyckas somna alltså) på grund av smärtor, jag har alltid sömnbrist. Jag spenderar varje dag flera timmar på toaletten på grund av mina krampande smärtor.
Om jag kunde ändra något så skulle det vara att jag skulle ha tagit vara på tiden medans jag hade den. Dagarna jag mår bättre ser jag nu till att ta vara på ordentligt, något jag önskar att jag gjorde tidigare med.
Över en natt förändrades mitt liv. Jag somnade, och nästa gång jag vaknade var jag i helvetet, utan förvarning. Det kan hända när som helst, för vem som helst.
För er uretritare där ute, som är i en bra period - passa på att göra allt det där du drömmer om när du är i en dålig period.
För er friska där ute - fånga dagen. Du vet aldrig ifall du kommer kunna göra det imorgon.
Nu har jag oturen att få vad som verkar vara värsta sortens uretrit, den ständigt närvarande och smärtfokuserande sorten. Jag vet inte vars jag vill komma med den här texten riktigt. Det är inte att ni ska tycka synd om mig eller något sådant, verkligen inte faktiskt. Jag kanske försöker förklara hur viktigt det är att uppskatta saker som man lätt tar för givet. Min livskvalité minskades drastiskt. Det är så många med samma diagnos som mig som verkar ha det så mycket lättare. Dock älskar jag livet ändå, även om det är svårt många gånger. Det går att leva med, även om det känns hopplöst ibland. Det går dock ändå inte att komma ifrån hur mycket bättre livet skulle vara utan denna fruktansvärda börda.
Så tog mitt liv en helt annan riktning - berätta gärna era insjukningshistorier här i kommentarsfältet!
Ni får väldigt gärna berätta om andra stora saker som förändrat eran livssituation drastiskt också :)
Jag tänkte berätta historien om hur mitt liv som en kroniskt sjuk tonårsbrud började!
OBS! Wall of text är något som indikerar detta inlägg!
För snart 4.5 år sedan hände det. Natten jag aldrig glömmer. Natten då mitt liv förändrades.
Det var en januarinatt, på helgen. Jag var 14 år gammal.
På den tiden hade jag aldrig någonsin haft urinvägsinfektion eller sveda i urinröret någonsin.
Jag hade aldrig haft trägningar heller (som jag i efterhand vet måste vara ett tidigt symptom - att aldrig bli kissnödig, att vara oförmögen att känna sig kissnödig är faktiskt inte normalt). Min blåsa och urinrör var något jag aldrig lagt en tanke på liksom.
Om jag hade fått veta vad som skulle hända hade jag gjort så många saker annorlunda. Jag hade följt 'carpe diem' som en slav, gjort alla saker jag inte kan göra nu. Dock hade jag ingen aning om vad som skulle hända, så jag hade lagt ner mina tidiga tonårsår i princip bara på att plugga. Jag tänkte att jag skulle ta det roliga senare typ.
Jag gick och la mig i vanlig ordning hur som helst. Klockan var då någonstans mellan 11 och 12 på kvällen/natten.
Vid 02.30-tiden händer det. Jag vaknar. Av smärta. Det känns som att någon knivhugger mig i urinröret. Jag är så trött att jag inte kan se rakt, hela världen snurrar. Min kropp bestämmer sig för att vara vaken ändå - på grund av smärta.
Jag är också kissnödig. Ordentligt. Jag tar mig ur sängen, vilket är en utmaning med all smärta jag känner, och springer mot toaletten. Jag sätter mig och kissar, med förhoppningar om att jag ska "kissa bort" smärtan.
Oj, vad fel jag hade; det blev bara värre.
När sista droppen kommer ur mig, börjar jag krampa. Hela mitt kiss-system är i krig, det gör ofattbart ont.
Jag kan inte ens ta mig bort från toaletten, utan sitter och panikgråter och gör allt i min makt för att inte skrika.
Efter en stund tror jag att jag kan bita smärtan och ställer mig upp, försöker ta mig från toaletten. Jag sätter mig direkt, kramperna blev så mycket värre.
Där satt jag, resten av natten. Och så fortsatte det i en vecka. Först efter en vecka vågar jag prata med någon om det, och bokar tid på vårdcentral. Det här var ingenting jag kunde rida ut själv. De på vårdcentralen sa att jag skulle bli frisk på några dagar. Det blev jag inte, och där är jag idag.
Dag som natt så har jag outhärdliga smärtor, det har blivit mitt liv.
Idag äter jag morfin hela tiden på grund av mina smärtor. Smärtor som förvärras av minsta lilla rörelse.
Jag vaknar ofta om natten (om jag lyckas somna alltså) på grund av smärtor, jag har alltid sömnbrist. Jag spenderar varje dag flera timmar på toaletten på grund av mina krampande smärtor.
Om jag kunde ändra något så skulle det vara att jag skulle ha tagit vara på tiden medans jag hade den. Dagarna jag mår bättre ser jag nu till att ta vara på ordentligt, något jag önskar att jag gjorde tidigare med.
Över en natt förändrades mitt liv. Jag somnade, och nästa gång jag vaknade var jag i helvetet, utan förvarning. Det kan hända när som helst, för vem som helst.
För er uretritare där ute, som är i en bra period - passa på att göra allt det där du drömmer om när du är i en dålig period.
För er friska där ute - fånga dagen. Du vet aldrig ifall du kommer kunna göra det imorgon.
Nu har jag oturen att få vad som verkar vara värsta sortens uretrit, den ständigt närvarande och smärtfokuserande sorten. Jag vet inte vars jag vill komma med den här texten riktigt. Det är inte att ni ska tycka synd om mig eller något sådant, verkligen inte faktiskt. Jag kanske försöker förklara hur viktigt det är att uppskatta saker som man lätt tar för givet. Min livskvalité minskades drastiskt. Det är så många med samma diagnos som mig som verkar ha det så mycket lättare. Dock älskar jag livet ändå, även om det är svårt många gånger. Det går att leva med, även om det känns hopplöst ibland. Det går dock ändå inte att komma ifrån hur mycket bättre livet skulle vara utan denna fruktansvärda börda.
Så tog mitt liv en helt annan riktning - berätta gärna era insjukningshistorier här i kommentarsfältet!
Ni får väldigt gärna berätta om andra stora saker som förändrat eran livssituation drastiskt också :)
Skriv också gärna om ni vill att jag gör ett separat inlägg med din unika historia, så att fler får chansen att läsa den!
/Fanny
Kommentarer
Trackback
