Ajajaj + katetersnack
JEANNIE! Vi har ju pratat om det här!? Du ska ju vara frisk har vi sagt ju..?!
Av någon väldigt konstig anledning fick jag sova rätt många timmar i natt (6-7 med typ 100 avbrott). Jag är väl hyfsat utsövd, även om det definitivt skulle vara bättre att ha fått somna, för att sedan vakna av att man är utsövd. Inte bli avbruten av trägningar eller smärta hur många gånger som helst, för att sedan låta smärtan ta det totala övertaget.
Idag blir det toaletten och jag. Har suttit här.. vet inte hur länge nu. Har verkligen otroligt ont. Smärtan som väckte mig sitter verkligen i, den går inte ner överhuvudtaget.. Blä.
Jag måste dock säga att jag känner mig ganska ultimat för ett sånt här liv på sätt och vis. Jag hatar mornar och kommer alltid göra det. Tänk om jag verkligen älskade mornar, och sedan pajades dem av sjukdomen..? Oavsett hur bittert det låter, så är ju mina mornar förstörda hur som helst, haha.
PÅ TISDAG BÖRJAR MIN SJÄLVKATETERISERING!!
Jag har självklart några tankar inför detta, som jag kan dela med er
1. Nålrädsla - inkluderar det kateterrädsla?
Jag är jättenervös. Jag är väldigt nålrädd, och kan tänka mig att det är någon liknande skräck jag kommer ha över katetrarna. Att föra in en kateter tycker jag känns typ som ett rejält, ordentligt, misslyckat nålstick (alltså, jag har aldrig kännt den smärtan av en nål, men det är typ sådan smärta jag föreställer mig direkt jag ska bli stucken, ahah).
Smärtan i sig kan jag verkligen hantera, det är ju när blåsan töms som den riktiga smärtan sätter in. DOCK så tror jag att när jag tvekar innan jag för in den, så är det den där första smärtan jag kommer noja över. "Om det är så det känns när man gör rätt, hur känns det då när man gör fel..?" typ.
2. Tom blåsa = ajajajajaj
Förutom själv införandet så nojar jag självklart över hur ont det kommer göra. Mina värsta kramper sätter ju många gånger (jag ska inte säga alltid, har ju bara tömts några gånger så vet ju inte direkt procentsatsen) in när jag blir helt tom, så det kommer göra sjukt ont. Den smärtan räcker ju gott och väl utan att jag ska må som jag gör nu. Jag är väldigt rädd för att när jag ska lära mig att kateterisera mig själv så har jag lika ont som jag har i dag. Risken för det är ju faktiskt rätt stor. Och när jag väl tömt mig själv och smärtan sätter in, hur ska jag ta mig hem? Kommer de göra likadant som förra gången, då jag fick skrika och gråta av smärta i 1 h innan jag fick hjälp?
Förhoppningsvis så kommer smärtan avta i längden. Det finns teorier om att det gör så ont för mig på grund av typ chocken, och att när blåsan blir invand vid att vara tom så kommer det kännas bättre.
Utöver det så är det klart att jag är peppad och lite härligt nervös. En ny epok av mitt liv börjar liksom. Jag ska lära mig bli hur bra som helst på det, så kan jag stå när jag pissar, haha. Då kan jag och Mattias tävla i vem som gör snyggast figurer i snön typ, haha :)
Nemen, allvarligt. Jag hoppas det här går bra. Det har tagit en hel del tjat och jag hoppas verkligen det här kommer funka nu.
Vi hörs senare :)
/Fanny
Av någon väldigt konstig anledning fick jag sova rätt många timmar i natt (6-7 med typ 100 avbrott). Jag är väl hyfsat utsövd, även om det definitivt skulle vara bättre att ha fått somna, för att sedan vakna av att man är utsövd. Inte bli avbruten av trägningar eller smärta hur många gånger som helst, för att sedan låta smärtan ta det totala övertaget.
Idag blir det toaletten och jag. Har suttit här.. vet inte hur länge nu. Har verkligen otroligt ont. Smärtan som väckte mig sitter verkligen i, den går inte ner överhuvudtaget.. Blä.
Jag måste dock säga att jag känner mig ganska ultimat för ett sånt här liv på sätt och vis. Jag hatar mornar och kommer alltid göra det. Tänk om jag verkligen älskade mornar, och sedan pajades dem av sjukdomen..? Oavsett hur bittert det låter, så är ju mina mornar förstörda hur som helst, haha.
PÅ TISDAG BÖRJAR MIN SJÄLVKATETERISERING!!
Jag har självklart några tankar inför detta, som jag kan dela med er
1. Nålrädsla - inkluderar det kateterrädsla?
Jag är jättenervös. Jag är väldigt nålrädd, och kan tänka mig att det är någon liknande skräck jag kommer ha över katetrarna. Att föra in en kateter tycker jag känns typ som ett rejält, ordentligt, misslyckat nålstick (alltså, jag har aldrig kännt den smärtan av en nål, men det är typ sådan smärta jag föreställer mig direkt jag ska bli stucken, ahah).
Smärtan i sig kan jag verkligen hantera, det är ju när blåsan töms som den riktiga smärtan sätter in. DOCK så tror jag att när jag tvekar innan jag för in den, så är det den där första smärtan jag kommer noja över. "Om det är så det känns när man gör rätt, hur känns det då när man gör fel..?" typ.
2. Tom blåsa = ajajajajaj
Förutom själv införandet så nojar jag självklart över hur ont det kommer göra. Mina värsta kramper sätter ju många gånger (jag ska inte säga alltid, har ju bara tömts några gånger så vet ju inte direkt procentsatsen) in när jag blir helt tom, så det kommer göra sjukt ont. Den smärtan räcker ju gott och väl utan att jag ska må som jag gör nu. Jag är väldigt rädd för att när jag ska lära mig att kateterisera mig själv så har jag lika ont som jag har i dag. Risken för det är ju faktiskt rätt stor. Och när jag väl tömt mig själv och smärtan sätter in, hur ska jag ta mig hem? Kommer de göra likadant som förra gången, då jag fick skrika och gråta av smärta i 1 h innan jag fick hjälp?
Förhoppningsvis så kommer smärtan avta i längden. Det finns teorier om att det gör så ont för mig på grund av typ chocken, och att när blåsan blir invand vid att vara tom så kommer det kännas bättre.
Utöver det så är det klart att jag är peppad och lite härligt nervös. En ny epok av mitt liv börjar liksom. Jag ska lära mig bli hur bra som helst på det, så kan jag stå när jag pissar, haha. Då kan jag och Mattias tävla i vem som gör snyggast figurer i snön typ, haha :)
Nemen, allvarligt. Jag hoppas det här går bra. Det har tagit en hel del tjat och jag hoppas verkligen det här kommer funka nu.
Vi hörs senare :)
/Fanny
Kommentarer
Trackback
