Väldens sämsta bloggerska och kropp
Jag har bloggat riktigt kasst på sistone, och jag ber om usäkt för det.
Senaste veckan har verkligen varit tuff.
På 9-10 dagar har jag gjort av med ketogan som ska räcka i minst 20-25 dagar. Jag har haft brutala smärtor dygnet runt, har enorm sömnbrist, ja, ni vet vad jag menar.
I torsdags, kring 00.00 mot fredag, fick jag extremt ont. Jag låg och skrek och kunde inte sluta skrika. Jag tog då ketogan. Efter 2 timmar skrek jag fortfarande och krälade runt och grät, vilket gjorde både mig och Mattias förtvivlade. Ketoganet ska ju dra ner smärtan rejält, fast jag hade ju fortfarande extrema smärtor.
Mattias bönade och bad om att vi skulle dra in på akuten och få hjälp, för mer ketogan än jag tagit ville vi isåfall prata med en läkare innan jag tog, och dessutom skulle det ta för lång tid på sig att börja värka (40 minuter), jag behövde hjälp NU.
Jag sa att de inte kommer göra någonting, men Mattias kunde inte se hur de bara kunde lämna mig att lida när jag skrikit i 2 timmar.
Tillslut blev jag övertygad. Om jag inte får hjälp, så får jag bevisat för mig ännu en gång vad sjukvården + uretrit egentligen blev. Akuten fick en chans till.
Jag tror att jag aldrig haft en sådan värdelös läkare.
Han skällde ut mig för hur mycket ketogan jag har tagit de senaste 6 månaderna, att jag förstör mitt liv och att de borde skriva ut 20-paket (som i allra värsta fall kan gå åt på 2-3 dagar!!) istället för 100-paketen jag får ut nu. Dessutom så visste han minsann att uretrit bara ger obehag och inte smärta, så det jag höll på med var inte trovärdigt. Jag skrek fortfarande av smärta och var inte riktigt i en position att argumentera, så Mattias hoppade in och ifrågasatte det han sa och i princip skrek att de var tvugna att ge mig något smärtstillande, att vi for in för att få tillfällig hjälp och inte för att uretrit-gåtan skulle lösas på hans fantastiska sätt.
Han gav mig efter ett bra tag alvedon och diclofenak, vilket Mattias också ifrågasatte ganska hårt. Man är ju rätt udda om man skriker i nu 3-4 timmar av alvedon-smärtor liksom.
Han ville inte ge oss ketogan (men sa flera gånger att han funderade på att skicka hem oss och låta oss ta mer ketogan hemma, men det var helt omöjligt att få mer ketogan på sjukhuset), och han ville av någon otroligt dum anledning inte heller ge mig kramplösande. Han ville inte testa några läkemedel han inte gett förut, och sedan kunde jag inte ha såå allvarliga kramper.
Efter någon timme till skrev han in mig på urologen (!?!?!??!!??!!?!?!??!) och bara gick, vi fick inte ställa några frågor överhuvudtaget. Nu ville ju vi bara hem, vi hade gett upp hoppet om att jag skulle få smärtstillande.
Vi frågade sjuksköterskorna vad som hände, vad planen var, men de visste ingenting och kunde inte ta reda på någonting (de var väldigt otrevliga). Vi fick inte åka hem heller.
Jag fick ligga i korridoren eftersom alla rum var upptagna. Vi fick inga svar på några utav våra frågor (typ när vi ska få träffa en läkare).
Efter ett tag fick Mattias panik över hur dåligt de behandlade oss och gick in i sköterskerummet och typ krävde att vi skulle få prata med en läkare, eller i alla fall få veta varför vi skickats till urologen eller vad planen de närmaste timmarna var.
Sköterskorna ringde jour-läkaren, som sa att jag fick vänta på ronden som skulle komma förbi 11 på dagen (klockan var då 6 på morgonen, och jag skrek fortfarande utav smärta).
Jag behöver inte dra alla exempel, men alla vi träffade (självklart med några undantag, till exempel en sjuksköterska på akuten som var jättesnäll<3) var otroligt otrevliga och verkade göra allt för att slippa underlätta för mig.
8-9 på morgonen slutade jag skrika. Inte för att jag fick mindre ont, utan för att jag var så slut i kroppen och helt enkelt bara gav upp. Jag la mig när och ba väntade på att dö ungefär, jag slutade bry mig om allt. Det är en otroligt obehaglig känsla.
Vid halv 10 fick jag ett eget rum, vid 11 kom ronden och sa att jag ba skulle dra hem.
Både jag och Mattias var som chockade över hur dåligt jag hade blivit behandlad.
Akuten, det här sumpade ni igen.
Det ni gjorde var i princip misshandel och jag hatar er.
I övrigt så mår jag kasst dygnet runt och tar mitt liv timme för timme just nu.
I dag är jag verkligen, verkligen less på mitt liv med uretrit.
/Fanny
Senaste veckan har verkligen varit tuff.
På 9-10 dagar har jag gjort av med ketogan som ska räcka i minst 20-25 dagar. Jag har haft brutala smärtor dygnet runt, har enorm sömnbrist, ja, ni vet vad jag menar.
I torsdags, kring 00.00 mot fredag, fick jag extremt ont. Jag låg och skrek och kunde inte sluta skrika. Jag tog då ketogan. Efter 2 timmar skrek jag fortfarande och krälade runt och grät, vilket gjorde både mig och Mattias förtvivlade. Ketoganet ska ju dra ner smärtan rejält, fast jag hade ju fortfarande extrema smärtor.
Mattias bönade och bad om att vi skulle dra in på akuten och få hjälp, för mer ketogan än jag tagit ville vi isåfall prata med en läkare innan jag tog, och dessutom skulle det ta för lång tid på sig att börja värka (40 minuter), jag behövde hjälp NU.
Jag sa att de inte kommer göra någonting, men Mattias kunde inte se hur de bara kunde lämna mig att lida när jag skrikit i 2 timmar.
Tillslut blev jag övertygad. Om jag inte får hjälp, så får jag bevisat för mig ännu en gång vad sjukvården + uretrit egentligen blev. Akuten fick en chans till.
Jag tror att jag aldrig haft en sådan värdelös läkare.
Han skällde ut mig för hur mycket ketogan jag har tagit de senaste 6 månaderna, att jag förstör mitt liv och att de borde skriva ut 20-paket (som i allra värsta fall kan gå åt på 2-3 dagar!!) istället för 100-paketen jag får ut nu. Dessutom så visste han minsann att uretrit bara ger obehag och inte smärta, så det jag höll på med var inte trovärdigt. Jag skrek fortfarande av smärta och var inte riktigt i en position att argumentera, så Mattias hoppade in och ifrågasatte det han sa och i princip skrek att de var tvugna att ge mig något smärtstillande, att vi for in för att få tillfällig hjälp och inte för att uretrit-gåtan skulle lösas på hans fantastiska sätt.
Han gav mig efter ett bra tag alvedon och diclofenak, vilket Mattias också ifrågasatte ganska hårt. Man är ju rätt udda om man skriker i nu 3-4 timmar av alvedon-smärtor liksom.
Han ville inte ge oss ketogan (men sa flera gånger att han funderade på att skicka hem oss och låta oss ta mer ketogan hemma, men det var helt omöjligt att få mer ketogan på sjukhuset), och han ville av någon otroligt dum anledning inte heller ge mig kramplösande. Han ville inte testa några läkemedel han inte gett förut, och sedan kunde jag inte ha såå allvarliga kramper.
Efter någon timme till skrev han in mig på urologen (!?!?!??!!??!!?!?!??!) och bara gick, vi fick inte ställa några frågor överhuvudtaget. Nu ville ju vi bara hem, vi hade gett upp hoppet om att jag skulle få smärtstillande.
Vi frågade sjuksköterskorna vad som hände, vad planen var, men de visste ingenting och kunde inte ta reda på någonting (de var väldigt otrevliga). Vi fick inte åka hem heller.
Jag fick ligga i korridoren eftersom alla rum var upptagna. Vi fick inga svar på några utav våra frågor (typ när vi ska få träffa en läkare).
Efter ett tag fick Mattias panik över hur dåligt de behandlade oss och gick in i sköterskerummet och typ krävde att vi skulle få prata med en läkare, eller i alla fall få veta varför vi skickats till urologen eller vad planen de närmaste timmarna var.
Sköterskorna ringde jour-läkaren, som sa att jag fick vänta på ronden som skulle komma förbi 11 på dagen (klockan var då 6 på morgonen, och jag skrek fortfarande utav smärta).
Jag behöver inte dra alla exempel, men alla vi träffade (självklart med några undantag, till exempel en sjuksköterska på akuten som var jättesnäll<3) var otroligt otrevliga och verkade göra allt för att slippa underlätta för mig.
8-9 på morgonen slutade jag skrika. Inte för att jag fick mindre ont, utan för att jag var så slut i kroppen och helt enkelt bara gav upp. Jag la mig när och ba väntade på att dö ungefär, jag slutade bry mig om allt. Det är en otroligt obehaglig känsla.
Vid halv 10 fick jag ett eget rum, vid 11 kom ronden och sa att jag ba skulle dra hem.
Både jag och Mattias var som chockade över hur dåligt jag hade blivit behandlad.
Akuten, det här sumpade ni igen.
Det ni gjorde var i princip misshandel och jag hatar er.
I övrigt så mår jag kasst dygnet runt och tar mitt liv timme för timme just nu.
I dag är jag verkligen, verkligen less på mitt liv med uretrit.
/Fanny
Kommentarer
cimone frisk
Hej!
Jag är Jeannies mamma och jag har arbetat som undersköterska tidigare och alltid fått lära mig att ta hand om behövande. Så med tanke på hur du beskriver vårdpersonalen förstår jag inte att de får ha kvar sitt yrke. Jag tycker du ska anmäla detta om du orkar annars be din sambo som verkar vara gul värd hjälpa dig.
Har själv fått besöka akuten många gånger innan jag fick hjälp och vet hur det känns att bli illa bemött. När jag varit med Jeannie känns det som om de inte tar unga på allvar.Jag tror att ni måste försöka gå ut via media så att läkare och vanligt folk får upp ögonen för denna plågsamma sjukdom.
Ska se om jag kan göra något för att trycka på tidningarna här på ön. Välkommen hit till Gotland om du känner att du fixar det framåt någon gång hälsningar Cimone.
Svar:
None None
Trackback
