Sex är ju verkligen något som åsidosätts om man har uretrit.
Jag har sex oerhört sällan, och när jag väl har det så får jag ofta avbryta för att det gör för ont, alternativt får jag väldigt ont resten av dagen och dagen efteråt.

Nu har det blivit så att jag har sex typ direkt jag mår bra, vilket är sjukt sällan.
Det gör helt enkelt för ont för att det ska vara värt det, många gånger.

Det blir ju knappast något att längta efter eller se fram emot när man vet att det innebär så mycket smärta. Med åren har det blivit mindre och mindre, jag antar att jag har gett upp till viss del, vilket jag tycker är jättetrist. Jag har som slutat kämpa, eftersom jag vet att oavsett hur mycket jag vill att det ska vara smärtfritt så kommer det inte vara det. Dock är det ju ett litet bevis på hur mycket jag och Mattias älskar varandra, för sex är ju verkligen viktigt i ett förhållande, och det känns som att det är ännu viktigare nu när vi är tonåringar liksom. Vi har det faktiskt jättebra ihop, trots allt.

De flesta gångerna jag haft sex senaste halvåret har faktiskt varit då jag tagit något smärtstillande, vilket gör det hela sämre. Om man har tagit morfin så känns det oerhört mycket mindre, och det är i princip omöjligt att nå orgasm. Dock blir man mycket gladare och mycket mer kär, men just fysisk njutning är inte lika aktuellt.

Det är sjukt olika hur ofta vi har sex, eftersom det helt beror på hur jag mår, vilket inte direkt är regelbundet. Ibland kan det vara flera gånger i veckan, medans det nästan kan gå en månad någon annan gång.

Tänkte bara säga att ni som saknar sex, verkligen inte är ensamma! Jag saknar sex, och jag har verkligen tyckt att det har varit jättejobbigt att ge upp det så pass mycket som jag har gjort.

Snälla, kommentera nu: Visst är ni fler som saknar sex där ute? Hur ofta har ni sex? Har ni "gett upp hoppet"?
Kommentera anonymt om det känns obekvämt, men dela gärna med er!!

Aja, Mattias kan ju känna sig extremt säker på att jag inte är otrogen i alla fall :)

/Fanny