Säga vad man vill om avdelningen jag går på (allvarligt, säg exakt vad som helst, håll inte tillbaka), men min nuvarande läkare är verkligen fantastisk. Jag har älskat henne sedan första gången jag träffade henne, och hon har gjort mig ännu mer förälskad varje gång sedan dess. Hon lyssnar verkligen på mig, kan ta tuffa beslut när jag inte kan ta dem åt mig och gör verkligen allt i sin makt för att jag ska må bra - vilket få läkare gör.
Idag gjorde hon mig överlycklig igen. Även om resultatet utav samtalet ändå inte skulle räknas som något överdrivet positivt så måste jag säga att sitter här med ett leende på läpparna just nu, fastän jag har en rejält skärande/huggande smärta + massivt obehag just nu.

Den 14:e augusti får jag komma till smärtrehab, så tills dess kan vi bara ta till tillfälliga lösningar. Den vi har just nu suger ju uppenbarligen, eftersom den innebär massiva mängder piller och morfin, och jag får ändå inte sova om nätterna.
Vi bestämde att jag ska fortsätta med ketoganet, men att vi ska byta ut Toviazet mot Ditropan igen. Det verkade ju uppenbarligen funka bättre.

- Då får jag återgå till mitt tuggummiberoende då, sa jag, och syftade på att torrhetsbiverkningen typ 5-dubblas med ditropan.
- Ja, hellre ett tuggummimissbruk än ketoganmissbruk, svarade min läkare vist.

När jag har gjort slut på mitt smärtstillande för snabbt så blir inte min läkare arg, som många av andra läkare blivit, utan hon blir orolig. Hon sa att hon inte ens vågar föreställa sig vad jag går igenom (tror hon fick in någon allvarlig svordom där någonstans också) och att hon tycker synd om mig. ÅÅåhhh <3

För att få tag i henne idag krävdes att Mattias satte sig i väntrummet på urologen igen. Stackaren. Men det är det som händer när de inte går att nå på varken telefon eller mail. Direkt sköterskorna hör av sig till en läkare så brukar det lösa sig jättesmidigt, problemet är ju att de anser att det inte är allvarligt nog för det, så då får stackars matte sätta sig där tills någon sköterska inser allvaret.

Jaja. Nu ska jag fortsätta göra vad jag alltid gör - vänta på bättre, ljusare, smärtfriare tider.

/Fanny