Hur många gånger har ni inte tänkt den tanken, önskat att det var en klar diagnos med klar behandling, oavsett hur allvarlig diagnosen var,  t ex cancer?
Well, idag så minskade inte den önskan inom mig direkt.

Jag är inlagd på urologen/kirurgen på Umeå Universitetssjukhus i någon/några dagar till.
Min nya roommate, som for iväg på operation i morse och kom hit i går kväll, har urinblåsecancer.

När hon berättade det blev jag helt lyrisk och berättade att jag också var urinrör/urinblåsesjuk.
Jag berättade min sjukdomshistoria och blev helt mongo av att träffa någon som kunde relatera till det jag sa.

Hon kände inte igen ett skit. Hon sa att det under en 3-dagarsperiod sved lite grann, men inte nämnvärt, när hon kissade. Den stora grejen var när hon inte kunde kissa och fara in och tappa sig akut. Cellgiftsbehandlingar följde och det spred sig inte. Hon hade ALDRIG kännt någon smärta där nere what so ever. Hon sa att det är en väldigt tacksam cancersort, som sällan sprider sig och som inte ger smärta.

...

Hon skulle nu operera bort urinblåsan, och leva med påse på magen, vilket hon inte hade några problem med alls. Det var det enda. Det fucking enda.
Hon pekade på mina engångskatetrar och sa:
- Gör inte sånna ont?
- Jooo.. Men man vänjer sig väl, i guess.
- Jaha. Man kan vänja sig vid sånna smärtor!?

HON VAR IMPAD AV ATT JAG KUNDE HANTERA MINA ENGÅNGSKATETRAR

Detta gjorde mig faktiskt lite bitter.
Sen kom jag på att jag överlevt en otrolig olycka och blev glad igen.

Jag vill ha cancer.

/Fanny