Om depressioner
Glöm det där jag sa om att sova. Har mycket mindre ont nu, men då kom trägningar på allvar istället. Konstigt egentligen, jag saknar typ kissnödighetssignaler, kan gå med absurda mängder urin i blåsan utan att märka det överhuvudtaget. Dock så kan jag få jättemycket trägningar helt utan skäl ibland, som inte riktigt hänger ihop med mängden urin. Ganska fett tillverkningsfel i de nerverna.
Tänkte skriva lite om depression orsakad av sjukdom nu, och the other way around.
Vad jag förstått är det rätt vanligt hos oss uretritare. Det är väl helt uppenbart att man blir rätt nedstämd av att ens liv suger så hårt som det faktiskt gör i jämförelse med många andras, men depression är ju en helt annan grej.
I och med att jag är konfirmandledare så träffar jag många unga, och väldigt många med djupa depressioner. Jag har sett det så mycket, men ändå krävdes det att en riktigt nära till mig skulle bli deprimerad för att jag skulle förstå vidden av hur ledsen man faktiskt kan vara.
Sedan jag tog brutala mängder Ketalar så är mina känslor lite avtrubbade (kolla på House, säsong 2 sista episoden och de 2 första episoderna på säsong 3 så förstår ni grejen. De förklarar det jättebra där), så jag kan fortfarande inte känna maximal sorg eller bli väldigt, väldigt ledsen. Det kommer såklart gå över, det tar bara en liten stund. Läkarna utredde mig psykiskt då, eftersom man kan bli deprimerad av det eller vara "passivt deprimerad", vilket innebär att man är deprimerad utan att märka det så mycket.
Det jag ska komma fram till: Jag har alltid varit en rätt glad person, ser det positiva i allt.
Haha, eller som en psykolog jag träffade sa: Din positiva livssyn får ju mig att ligga i lä. Mitt jobb är att få människor att tänka som du tänker.
Jag är helt övertygad om att det hjälper mig att bli frisk, och dessutom är jag säker i mig själv så jag ger inte upp även om läkarna ibland nästan skickar signaler om att de inte bryr sig alls.
Jag är helt övertygad om att det hjälper mig att bli frisk, och dessutom är jag säker i mig själv så jag ger inte upp även om läkarna ibland nästan skickar signaler om att de inte bryr sig alls.
Han som är riktigt nära mig som blev deprimerad fick svåra fysiska smärtor av depressionen. Han kunde många dagar inte gå till skolan för att hans huvud och mage gjorde så ont. Han fick många riktigt tunga smärtstillande utskrivna, men inget hjälpte. Han hade lika ont ändå. Direkt han började i terapi så började han må sjukt mycket bättre. Han är inte fri från sin depression än, men är helt fri från de fysiska symptomen.
Jag tror det är jätteviktigt för oss sjuklingar att inte vara deprimerade. Allting blir ju så otroligt mycket värre då. Dels suger livet ännu hårdare, men det lär ju antagligen bli mycket värre fysiskt dessutom. Att bli fri från uretrit är nog sjukt mycket svårare med en depression i bakgrunden. Depressioner kan säkert orsaka uretrit istället för tvärtom, dessutom.
Man kan inte rå för att man är deprimerad. Dock tror jag det är sjukt viktigt att söka hjälp för det. Väldigt många människor tycker att depression inte är en riktig sjukdom och att man är svag om man får den diagnosen, och framförallt för att man söker hjälp pga det. Att man på något sätt är svag om man inte klarar av att lösa det själv. Om ni känner så, skit i det, och sök hjälp i alla fall. Om man har en depression så hjälper inte en feel-good-film och en 200g chokladkaka. Då behöver man proffesionel hjälp.
Jag tror att det är jätteviktigt att bli utvärderad av en psykolog även om man själv tycker sig må bra. Min läkare har sagt att särskilt ångest kan ställa till det ordentligt.
Nu hade jag tur och mår bra psykiskt, men jag tror det är många utav er som mår riktigt dåligt utan att ta tag i det. Avfärdar det för att ni har större problem. Depression går ju rätt hand i hand med mindreväreskomplex dessutom, så då är det ännu svårare att söka vård eftersom man inte tycker sig förtjäna det.
Snälla, sök hjälp. Om så inte så kanske läkarna tror er mer när de får ett bevis på att ni är lyckliga. :)
Kommentarer
Trackback
