Från Maria:

Hej Fanny

Tack för ditt snabba och utförliga svar..som sagt har vi alla olika symptom....

Det jag mest irriterar mig på nu är detsamma som Jeannie verkar ha under sina bättre dagar. Det vill säga att det känns som om något rör sig inne i urinröret sjukt jobbigt! Har du någonsin känt det?

Sen har vi den eviga svedan som känns konstant, nu imorse var den så stark att jag trodde att underlivet skulle brinna upp!

Har ni också den känslan? Jag upplever att hela underlivet är svullet och ömt men inget syns ju hos gyn så man blir atomatiskt klassad som en hypokondriker.

Sedan kan jag uppleva att det känns värre då man har tighta jeans, något jag alltid innan kunnat ha:(

Sen sista frågan bränner det också för er när ni kissar? Känns varmt och bränner enormt...

Tack för en underbar blogg, (blir bara finare för varje dag som går:)

Kramar


Svar: Hej Maria!
Just obehag känner jag inte så ofta.
Jag brukar hålla på med smärta mer. När jag får mindre ont dock, vilket händer då och då, så brukar obehaget finnas där. Jag tror att det är typ samma sak egentligen, fast min uttrycker sig mer som smärta än obehag. Eller så tänker jag inte på obehaget när jag har så ont, jag vet inte riktigt vilket som stämmer.
Svider gör det ju verkligen! Min smärta är alltid svidande liksom, som chili i ögat typ. Däremot är den väldigt skärande också, som jag tänker mig att bli knivhuggen känns som. Det bränner ordentligt, som att kissa lava ungefär.

Jag brukar knäppa upp jeansknappen så fort det går, eller ha någon fluffig tröja över jeansen så man inte ser att de är uppknäppta, och sedan ett löst fastsatt bälte.
Om du ska sitta och göra något eller böja dig ner - knäpp upp knappen! Ingen kommer liksom märka det så länge du inte endast har något överdrivet tajt på överkroppen.
På så sätt kan man få ha kvar jeansbenen utan att öka smärtupplevelsen :) Om det är kallt och sådant är det däremot dumt av andra skäl att ha tunna, tajta jeans på sig, men nu snackar jag bara i allmänhet!
Annars så är jeansleggings att föredra, tycker jag.
Jag är verkligen en byxbrud överhuvudtaget. Jag har typ aldrig klänning, kjol osv på mig, så det är byxtjejens råd om det hela! Dock tycker jag inte om när byxorna är för slappa heller (men typ mjukisbyxor när man är hemma och har ont i ensamheten), om vi nu snackar endast om hur olika byxor funkar ihop med uretrit och glömmer utseendet på plaggen för en stund. Mjukisbyxor kan väldigt många gånger bli för luftiga, så det nästan blir kallt. Men favoritkombo för sjukdomen är ändå långkalsonger + pyjamasbyxor.

En sak som många andra av er med uretrit pratar om, som jag inte känner igen mig i, är underlivssmärtor.
Eller, urinröret är väl en del av underlivet (eller...?), men själv muffen har jag aldrig haft problem med. Alla muffproblem jag har fått har varit på grund av mediciner jag ätit. Ditropan t ex har torkat ut mig rätt hårt några gånger. I somras åt jag sjukt mycket penicillin, kurerna avlöste varandra liksom. Då fick jag svamp i underlivet, vilket tydligen är standard om man äter så mycket penicillin. Jag visste inte om det ens, så fick typ lite smått panik utav det :) Svampinfektioner ska (som jag förstått det) vara lika idiotiska att få överhuvudtaget, för om du har fått det en gång så är det sjukt lätt att få det igen. Jag har däremot inte fått några fler infektioner sedan dess, fastän jag står på långtidsprofylaxpenicillin som jag ätit varje dag i snart ett år, + att jag ätit några kurer penicillin för infektioner som blommat ut ändå.
Nej, min smärta håller sig till urinrör och urinblåsa, vilket jag är rätt glad över.

Jag har ju haft tur när det kommer till gyn-undersökningar.
Dels så har jag så gott som alltid haft bra gynokolger som inte håller för öronen när jag försöker berätta om mina upplevelser. Förutom det så har man hittat att jag har rodnad vid urinrörsmynningen, vilket var det som första gången ställde min diagnos. Ganska häftigt att det är möjligt att ställa en sådan diagnos av att bara titta, utan cystoskopi.
Detta utesluter ju dock inte att läkare har kollat på mig och sett en överdramatisk lögnare. Fast å andra sidan kan jag tycka att det är bra att de överväger att vi hittar på, eller har inbillningssmärtor (det finns inga fysiska skäl till smärtan, utan huvudet hittar på den. det betyder dock inte att den inte finns, för det gör den. dessa smärtor är vanliga hos bland annat deprimerade). En som står när mig hade jätteont i huvudet och magen, och efter en hel del skumma undersökningar och starka smärtstillanden som aldrig hjälpte, fick han diagnosen depression. Allt blev bättre tillslut, han blev gladare och smärtorna försvann. Huvudet hittade på smärtorna, men de kändes på riktigt för honom.
Det var min lite mer romantiska del av det hela. Jag tror ärligt talat att de ser en söt, blond, liten tjej gå in i rummet och pratar om sina smärtupplevelser, som enligt henne är allvarliga, medans hon ser hyfsat trygg och livspositiv ut. De antar kallt att mina smärtor är betydligt mildare än jag beskriver dem, medans det oftare är tvärtom egentligen..

Oj, wall of text. Hoppas du blev lite klokare på det i alla fall.

Kram, och lycka till!





Veronica:
Och jag har haft en helt annan uppfattning om "eftermens", jag har ju trott att alla hade det som mig! Hmm, jag ska bedriva lite googling senare och försöka skapa en uppfattning om hur vanligt det är. Tänk om det är ett symptom? Haha, nu menar jag inte att jaga upp dig, jag är ärligt talat mest nyfiken om hur många det är som har så. Jag trodde alla och du trodde ingen, vi får helt enkelt tävla :D

Kram, hoppas du mår rätt bra :)

/Fanny