Det blev toalett nu. Blä. Halv 3 är klockan.
Men jag klagar inte, har sovit helt okej de senaste nätterna. Det negativa är ju att man ställs i perspektiv och inser att man kunde må så mycket bätter än man gör.

Varför är det så självklart för folk att urinrörssmärta inte är såå invalidiserande, medans de knappt vill höra mig berätta om hur cystoskopin kändes när jag hade urinrörskramper?
Folk i allmänhet verkar tro att så länge det inte är huvudet, magen eller någon cool, dödlig sjukdom så kan man inte lida.
Det är så många som vet vad min sjukdom går ut på, men tycker mer synd om mig för min migrän och epilepsi eller att mina axlar hoppar ur led.
Migränen går över om jag tar migräntabletter i tid, epilepsianfall får jag ju som inte och axellux.. helt seriöst, såå ont gör det inte.

Men jag förstår dem.
Jag visste hur svältande, våldtagna, afrikanska barn såg ut, men ack vad det högg att se det med egna ögon.
Har man brytit foten förut, vet man vad kompisen med gips går igenom.

Jag ska ta och försöka somna nu.
Godnatt på er.

/fanny