Jag äter så gott jag kan, men det är helt klart inte nog. Jag har gått ner senaste månaden, för jag har varit så illamående. Nu börjar jag få tillbaka aptiten stegvis, men jag ligger farligt nära underviktsgränsen. Det är väl inte jordens största katastrof om jag har något kilo i undervikt, det är ju inte så svårt för mig att gå upp i vanliga fall. Det känns dock bara så onödigt. Tror inte min kropp riktigt behöver undervikt, det blir nog inte bättre utav det.

I alla fall, har ju höjt ditropandosen nu och mår faktiskt hyfsat bra idag! Fortfarande så pass kasst att skola inte är på kartan, men jag kan som gå ner och äta i lugn och ro, och om jag bara tar det väääldigt lugnt så är det på en hanterlig nivå. Det r så kasst att jag ska må så kasst dygnets 6 första timmar. Mellan 6-10 på kvällen brukar jag ha det som bäst, så förstår verkligen om jag skapar förvirring. Det är ju som bara då man ser mig, kan ju skicka rätt skumma signaler.

I alla fall, ditropandosen. Jag känner verkligen hur mitt resturin bara ökar och ökar. Det är som ett ständigt tryck, och dessutom ser min mage uppsvälld ut.
Nu för tiden så är min mage rätt rak, den följer liksom en jämn, slät kurva. Nu när jag har ökat ditropan dock, så ser jag hur min urinblåsa trycker på magen.

Nu förvränger solljuset det lite, men magen följer som ett mönster, förutom just där blåsan är, där det blir ett put.
Man blir ju så mycket känsligare på magen, kan ju knappt ligga på magen när jag har sånt här resturin. Jag får i alla fall lite hopp när man ser symptomen, och jag tycker det faktiskt är lite häftigt också. Jag har typ 0 fett på magen just nu, men ändå putar det. Coolt, ändå. Dock så måste man ju kika noggrannt för att se det, men det är ändå där.
Hur kan man se sånt här och fortfarande tro att det är psykiskt?
Hmm.

Känslan att vara uppsvälld är ju inte så skön heller.
Jag är medveten om att det inte syns såå mycket, det känns bra mycket mer än det syns. Det går dock inte att komma ifrån att man känner sig så sjukt osexig när man går omkring och har några deciliter kiss som markerar vars det är. Jag är nöjd med min kropp, men just känslan av att vara osexig.. nja. Just nu är jag ju mitt smalaste jag, men det handlar inte om att man känner sig tjock tror jag. Mer svullen. En viss skillnad.

Givetvis är inte utseendefrågan den viktigaste, men man kanske ändå ska ta upp det. Slår vad om att många av er känner sig mycket mindre sexig när sånt här händer också. Jag menar, sjukdomen i sig tycker jag drar ner het-nivån rejält. När det dessutom börjar visa sig, och inte bara kännas, så känner man sig ännu mindre attraktiv. Jag känner mig som allra snyggast när jag är smärtfri. Jag tror att jag är snyggast då också. Dock tror jag att det har mer med min utstrålingen jag har att göra, än att min mage inte putar 1 cm.

/Fanny