Ett utdrag från ett inlägg jag skrivit på forumet
Jag älskar mig själv och mitt liv väldigt mycket. Provocerande, va? Haha, nämen det är ju helt klart en norm att man inte får vara stolt över sig själv på något sätt, det anses ju vara skryt.
Jag räknar med att ni är av den vettigare sorten dock, och blir glad av att någon annan är nöjd.
För annars borde ni sluta läsa nu. :)
Ett inlägg jag lagt på forumet kommer copy-paste:at här nu, för att jag tycker verkligen att jag fick till det spot on där, haha.
En text jag tror många kan tjäna på att läsa. Jag är glad i princip varje dag, även nu när jag har suttit på toan i några timmar på grund av smärta. Här har ni en av mina teorier till hur jag lyckas:
"Jag tror att man kan acceptera sjukdomen utan att släppa hoppet om att bli frisk.
Jag har i alla fall accepterat min sjukdom och min livssituation totalt, och jag är helt och hållet övertygad om att jag kommer må bra en dag. Skillnaden som gjorde att jag blev bättre psykiskt var att jag slutade sätta "slutdatum" och accepterade att jag kommer ha skiten väldigt länge.
När jag pratar om just accepterande av sjukdomen brukar jag jämföra den med 2 bussresor jag gjorde i somras. En gick på 9 h till Borlänge och en på 46 h till Frankrike (och sedan retur en vecka senare).
Resan till Borlänge var utan tvekan den värsta. Jag räknade 8 h 30 min, 8 h, 7h 30 min osv. Jag var less på att åka buss nästan direkt.
Resan till Frankrike tyckte jag däremot inte var jobbig alls. Inte en enda sekund utav resan var jag less. Det var helt enkelt för många timmar för att det skulle vara rimligt att hålla räkningen. Jag gav upp hela "vänta ut det"-processen och utgick ifrån de förutsättningar jag faktiskt hade istället för förutsättningarna jag skulle vilja ha.
Båda resorna visste jag att jag skulle komma fram, men på Frankrike-resan brydde jag mig bara inte om hur lång tid det tog. Jag hade faktiskt rent roligt på den resan.
Och just nu är jag på en Frankrike-resa. Jag vet att jag kommer komma fram, men har slutat tänka på målet och fokuserar på där jag är nu.
Jag tror att det är det bästa sättet att hantera det.
Ps. Jag har läst om flera kvinnor som blivit friska. Det går. Kanske inte imorgon, men tillslut. Ds."
//Fanny
Jag räknar med att ni är av den vettigare sorten dock, och blir glad av att någon annan är nöjd.
För annars borde ni sluta läsa nu. :)
Ett inlägg jag lagt på forumet kommer copy-paste:at här nu, för att jag tycker verkligen att jag fick till det spot on där, haha.
En text jag tror många kan tjäna på att läsa. Jag är glad i princip varje dag, även nu när jag har suttit på toan i några timmar på grund av smärta. Här har ni en av mina teorier till hur jag lyckas:
"Jag tror att man kan acceptera sjukdomen utan att släppa hoppet om att bli frisk.
Jag har i alla fall accepterat min sjukdom och min livssituation totalt, och jag är helt och hållet övertygad om att jag kommer må bra en dag. Skillnaden som gjorde att jag blev bättre psykiskt var att jag slutade sätta "slutdatum" och accepterade att jag kommer ha skiten väldigt länge.
När jag pratar om just accepterande av sjukdomen brukar jag jämföra den med 2 bussresor jag gjorde i somras. En gick på 9 h till Borlänge och en på 46 h till Frankrike (och sedan retur en vecka senare).
Resan till Borlänge var utan tvekan den värsta. Jag räknade 8 h 30 min, 8 h, 7h 30 min osv. Jag var less på att åka buss nästan direkt.
Resan till Frankrike tyckte jag däremot inte var jobbig alls. Inte en enda sekund utav resan var jag less. Det var helt enkelt för många timmar för att det skulle vara rimligt att hålla räkningen. Jag gav upp hela "vänta ut det"-processen och utgick ifrån de förutsättningar jag faktiskt hade istället för förutsättningarna jag skulle vilja ha.
Båda resorna visste jag att jag skulle komma fram, men på Frankrike-resan brydde jag mig bara inte om hur lång tid det tog. Jag hade faktiskt rent roligt på den resan.
Och just nu är jag på en Frankrike-resa. Jag vet att jag kommer komma fram, men har slutat tänka på målet och fokuserar på där jag är nu.
Jag tror att det är det bästa sättet att hantera det.
Ps. Jag har läst om flera kvinnor som blivit friska. Det går. Kanske inte imorgon, men tillslut. Ds."
//Fanny
Kommentarer
Trackback
