Ambulanshelikopter

Igår hände det absolut mest hemska smärtrelaterade jag varit med om.
 
Jag vaknade 4.30 av att jag hade väldigt ont, gick upp för att gå på toa och dricka vatten. Då jag redan var väldigt högt upp på smärtskalan tog jag smärtstillande på en gång. Smärtstillandet dämpade ingenting och efter tre timmar tog jag en ny dos. Efter en knapp halvtimme blev jag helt röd över kroppen, väldigt illamående och började kräkas. Efter några minuter började jag få väldigt ont under bröstet, smärtan blev snabbt starkare och tillslut låg jag på golvet och skrek av smärta. Smärtan hade brett ut sig som ett band runt hela kroppen och jag började få svårt att andas, i små intervaller krampade luftvägarna. Christoffer ringde sin plastmamma som är distriktsköterska och hon sa att han skulle larma. Vid det här laget krampade större delen av min kropp, smärtan var obeskrivlig och jag kippade efter luft. Medan räddningstjänsten här i Fårösund var på gång kom Christoffers pappa hit, efter att han varit här i fem minuter behövde jag kräkas igen, efter det lättade krampen och jag fick lättare att andas.
 
Kramperna kom tillbaka men i mindre skala under tiden jag fick syrgas osv. Blodtrycket var skyhögt och jag såg att Roger som jag känner sedan innan reagerade oroligt på det. Efter ett tag kom ambulanshelikoptern och vid det här laget hade kramperna lugnat ner sig ännu mer. Jag kände på en gång att han som "förde talan" av de nya männen absolut inte tog mig på allvar. Det klart att han inte kunde förstå hur allvarlig det för bara några minuter  sedan varit när jag för tillfället bara såg väldigt utmattad ut men kunde andas normalt och sitta upp men jag kände verkligen att han nedvärderade mig. Han sa också till de från Fårösunds räddningstjänst på ett rätt spydigt sätt att de inte behövde vara kvar, Roger försökte påpeka blodtrycket men "den nya mannen" viftade bort det och sa hejdå. Snacka om att känna sig otrygg i det nya sällskapet! Han beslutade att jag inte behövde åka in med helkoptern vilket jag höll med om eftersom allt lugnat ner sig så mycket. Jag frågade vad jag skulle göra om krampen kom tillbaka och vad detta berodde på. Han svarade att jag skulle åka till vårdcentralen. Jag kände mig så otroligt oförstådd och ensam, kände mig orolig över ifall det skulle bli värre igen.
Så alltså fick jag inte svar på någonting som hände igår. Min egen slutsatts är att jag fick en allergichock av Citodon. Biverkningar av Citodon kan vara nässelutslag, gallvägskramp och andnöd bland annat. Så Citodontabletterna åker i sopen helt enkelt.

Resten av dagen mådde jag fruktansvärt illa, uretritsmärtan som under hela den här tiden varit uppe på en 9:a jobbade sig tillslut sakta men säkert neråt. Tack och lov! Jag sov så mycket jag kunde och i natt lyckades jag sova 15 timmar. Jag hoppas att jag är helt återställd imorgon! Idag är jag väldigt trött och utmattad.

/Jeannie


Kommentarer
Cornelia

Fy fan! Vet själv hur det är att inte bli tagen på allvar av sjukhuspersonal och det är hemskt! Hoppas du mår bättre snart och att det inte händer igen!
/Cornelia

Svar: Jag med sedan innan, detta var dock något utav det värsta kände jag. När det är så akut och handlar om andnöd, väldigt obehagligt! :( Tack Cornelia, hoppas det är bra med dig!
Jeannie Olsson Frisk & Fanny Karlsson

2014-01-10 @ 15:57:17
Linnéa

Men usch vad hemskt! :( Vad skrämmande att vara med om något sådant, jag blir rädd bara av att läsa det. Krya på dig, hoppas du får må bra hädanefter!! :)

Svar: Tack Linnéa! Får akta mig för läkemedel som kan ge gallvägskramp hädan efter.
Jeannie Olsson Frisk & Fanny Karlsson

2014-01-10 @ 16:04:32


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0