Ibland känner jag mig dum som klagar över livet när det finns människor i min närhet som har det värre. Det är alltid jobbigt, frustrerande och svårt att lida utav uretrit, men vi har alla olika grader av uretrit och vi har alla olika förutsättningar. Eftersom Fanny var den första jag träffade med samma sjukdom som jag, eftersom hon inte bara är en sjukdomsvän utan också har blivit en vän utanför all sjukdom, så kommer jag liksom inte ifrån jämförandet med henne hela tiden. I allt jag gör, upplever och har möjlighet till att göra. Fanny är i stort sätt aldrig smärtfri, vi kan nog till och med ta bort "i stort sätt". Jag däremot är smärtfri någon period varje dag. Det klart att det då finns stora skillnader i våra förutsätningar. Enligt mig, borde jag i jämförelse med Fanny alltid kunna tycka att livet är underbart och hela tiden vara lycklig över allt jag faktiskt kan göra. Fanny har ju ondare än mig.

 

Visst är jag ofta lycklig, visst är jag ofta tacksam men jag är också ofta orolig och förbannad över varför jag inte kan få ha ett normalt liv och en normal framtid framför mig. Oron är det värsta, i perioder tar oron över allt annat i livet. Oro över att sjukdomen ska utvecklas, oro över att jag i framtiden kommer ha ondare, oro över att sjukdomen döljer något vi idag inte har någon aning om, oro över att Christoffer inte ska orka hur länge som helst.

Det är förvirrande att stå någonstans mitt emellan. Lycklig över att kunna vara smärtfri, upprörd över att inte kunna få vara smärtfri hela tiden. Igår kväll när jag inte kunde sova låg jag och tänkte på detta. Kände att jag var tvungen att få skriva av mig detta.

 

/Jeannie