Var på akuten idag då jag blev lite rädd eftersom smärtan letat sig uppåt i något som kändes som njurarna. Oroar mig väldigt mycket hela tiden för att uretriten ska orsaka fler infektioner och fler sjukdomar. Dem hittade ingenting som kunde säga varför jag haft så ont i buken osv. Läkaren trodde att ett besök på gyn skulle säga mer. Något som jag kände att jag måste få skriva om var systrarnas och läkarens reaktion på att jag har kronisk uretrit!! Jag har blivit lite rädd för att tala om att jag har kronisk uretrit för läkare då jag inte orkar en massa dumma svar som "jaha du, det säger du" eller "ja fast det är ju ingen sjukdom" som man så många gånger bara fått svälja. Idag kände jag dock att det var nödvändigt att prata om det då jag misstänkte att jag kunde ha fått blåskatarr eller njurbäckeninflammation och jag ville förklara att det var svårt för mig att känna de urologiska symptomen.

Till min stora förvåning så var båda de två kvinliga sjuksystrarna samt den manliga läkaren otroligt förstående och fick något i blicken som jag aldrig tidigare sett hos en läkare innan. Alla tre (som dessutom var helt oberoende av varandra då jag träffade dem var och en för sig) sa att detta måste vara otroligt tufft att gå igenom och tog nästan orden ur munnen på mig när jag skulle förklara min situation.

 

Hade jag bara tur som fick träffa just dessa systar och just denna läkare som visste vad uretrit är? Eller börjar vi sakta men säkert gå mot nya förutsättningar? Börjar våra rop på hjälp sprida sig? Börjar Vården få mer information och kronisk uretrit?

 

/Jeannie