Josefin och Kalle var precis här för att säga hejdå.

Har tyckt att  jag varit så jäkla stark som knapt gråtit, inte tillåtit mig själv till att vara svag inför Josefin under hela den här tiden som resan till Sydafrika planerats. Inte en tår tillät jag falla varken igår när vi hade vår sista dag tillsammans eller nu när hon var här i 15 min och vi kramade om varandra. Nu däremot.. nu kommer allt på en gång istället. Kommer aldrig kunna förklara Josefins och min realtion till varandra. Vi vet allt om varandra, vi berättar allt för varandra, vi tycker lika dant, vi prioriterar samma saker, vi har samma humor, vi tycker om samma saker. Trots att vi båda har pojkvänner och spenderar mycket tid med dem så träffas vi nästan varje dag och man ser oss oftast tillsammans. Hon är halva mig, hur fånigt det än låter. Ni vet sådana historier om hur två människor någon gång i livet träffas av en ren slump och bara klickar. Hur dem på en gång bara vet att det kommer vara dem och sedan spenderar all tid tillsammans efter det, år efter år. En sådan historia bär vi. Det har varit vi, alltid, jämt, varje dag och överallt  sen vi träffades första gången.

 

Josefin ska bara vara borta i två månader, två månader, det kan man faktiskt sätta ett "bara" framför med all rättvisa. Men just nu känns det fruktansvärt tungt och två månder känns plötsligt som två år.

 

/Jeannie