Jag har funderat från och till på hur länge sen det var jag hade så där fruktansvärt ont så att det inte längre känns hanterbart. Jag har klättrat upp på en 5a och kanske ända upp till en 6a någon gång under de senaste 6 månaderna men ändå inte längre än så. Har varit väldigt fäst vid tanken på att det säkert beror på att jag vet vilka begränsningar jag har och att jag vet bättre hur sjukdomen fungerar. Jag vet tex. när det är dags att åka hem innan smärtorna tar tag ordentligt, jag vet att utan värme kommer smärtorna garanterat bli värre osv. Idag däremot har jag varit uppe på en 7a stundvis, sådär så att jag känner paniken ligga krypandes någonstans. Då kom jag att tänka på något som kan höra ihop med varför jag helt plötsligt har mått mycket sämre idag!

 

Igår åkte Christoffer och jag in till arbetsförmedlingen. Jag mådde inte bra när vi åkte men jag ville så gärna få det avklarat så jag bestämde mig för att jag skulle fixa att åka in till stan ändå. Jag tog Kinin men smärtan försvann aldrig helt under dagen, jag hade mycket planerat och ville hinna med allt och försökte helt enkelt att stå ut. Efter att ha klarat av hela dagen och hela kvällen kom jag hem klockan nio som först och kunde sätta mig med värme och dricka te. Smärtorna avtog och det var inte så mycket mer med det. MEN jag ger mig fan på att det är därför jag mått så mycket sämre idag! Ungefär som att kroppen ger igen för att jag inte lyssnat och inte tagit det lugnt utan bara trotsat smärtorna. Det är precis det som gör att man blir så jävla trött på den här sjukdomen. Man är fånge i sin egen kropp.

 

/Jeannie